”Om din lön ändå hamnar hos din mamma, får hon väl laga maten åt dig också.” Jag uttalade orden med en sådan behärskning att jag själv nästan blev förvånad över hur lugn jag lät.
Min man Erik stannade tvärt i öppningen till köket.
Under några sekunder blev det alldeles tyst i lägenheten. Vid köksbordet satt min svärmor Anna och stirrade på mig, som om jag just hade gjort något oförlåtligt.
”Vad sa du?” frågade Erik.
”Du hörde mycket väl.”
Jag knöt upp förklädet, tog av mig det och lade det prydligt på bänkskivan.
”Om hela din lön varje månad ska föras över till din mammas konto, då kan hon från och med i dag också se till att du får middag.”
Anna slog handflatan hårt i bordet.
”Vad är du för slags hustru egentligen?”
Jag mötte hennes blick utan att höja rösten.
”En utmattad sådan.”
Den kvällen lagade jag ingen middag för första gången på flera år.
Och morgonen därpå lämnade jag in ansökan om skilsmässa.
Men för att förstå hur allt kunde gå så långt måste jag backa några år.
När Erik och jag gifte oss hade vi båda arbete. Jag jobbade som redovisningsekonom på en liten byrå, och han var anställd på ett transportföretag.
Vi bodde i en enkel lägenhet, betalade av på ett gemensamt lån och talade ofta om allt vi ville bygga upp tillsammans.
I början delade vi på det mesta.
Kostnaderna.
Fakturorna.
Matinköpen.
Städningen.
Matlagningen.
Vi var kanske ingen perfekt familj, men vardagen fungerade.
Ända tills Anna började ta allt större plats i vårt liv.
Erik hade alltid haft ett mycket nära band till sin mamma.
Kanske till och med för nära.
Till en början bekymrade det mig inte. Jag tyckte att det var naturligt att en mor älskade sin son och brydde sig om honom.
Sedan kom de små kommentarerna.
”Erik, ät inte sådant där. Jag lagar något åt dig.”
”Erik, har du verkligen pengar kvar?”
”Erik, varför köper din fru så mycket?”
”Erik, du måste lära dig att spara mer.”
Jag försökte hålla mig utanför. Jag ville inte verka småsint eller svartsjuk på deras relation.
Men en kväll kom Erik hem, hängde av sig jackan och sade som om det vore den mest självklara sak i världen:
”Jag har bestämt mig för att ge mamma en del av min lön.”
Jag tittade på honom.
”Varför då?”
”Hon säger att hon är bättre på att hantera pengar.”
”Och hur mycket tänker du ge henne?”
”Nästan allt.”
För ett ögonblick trodde jag att jag hade hört fel.
”Nästan hela din lön?”
”Ja. Hon betalar vissa saker åt mig, och resten lägger hon undan.”
”Erik, vi har ett lån.”
”Jag vet.”
”Vi har räkningar.”
”Jag vet.”
”Varför ska din lön då inte längre gå in i vårt gemensamma hem?”
Han rynkade pannan, som om det var jag som var orimlig.
”Hon är min mamma. Jag vill hjälpa henne.”
Det var där våra verkliga problem började.
Erik fortsatte att gå till jobbet.
Det gjorde jag också.
Men varje gång räkningarna skulle betalas var hans pengar plötsligt borta.
”Den här månaden tar jag det”, kunde han säga.
Sedan kom månadens slut.
”Jag har inte tillräckligt kvar.”
Så jag betalade.
Först handlade det om tusen kronor.
Sedan två tusen.
Efter ett tag blev det fyra tusen.
Det gällde maten, fakturorna och rengöringsmedlen.