Med sig hade han sin mamma, sin bror, sin syster och två barn.
”Överraskning!”
Jag lät blicken glida mot matbordet, som stod helt tomt.
”Det finns ju ingenting att äta.”
Anna log, som om det var den mest självklara saken i världen.
”Jag tänkte att du säkert kunde laga något.”
Erik drog av sig jackan i hallen.
”Kom igen, älskling. Alla vet ju hur duktig du är i köket.”
Så på min egen födelsedag stod jag och lagade middag åt åtta personer.
Ingen sade grattis förrän tårtan äntligen bars fram.
Och den tårtan hade Anna tagit med sig.
När gästerna till slut hade gått satt ljudet av deras röster fortfarande kvar i väggarna. Jag blev ensam kvar i köket med tallrikar, glas och kastruller omkring mig.
Erik kom in efter en stund.
”Det blev väl ändå en trevlig kväll”, sa han.
Jag såg på honom.
”Det var min födelsedag i dag.”
”Jag vet.”
”Och jag har lagat mat åt din mamma, din bror, din syster och barnen.”
Han ryckte lite på axlarna.
”Men de är ju min familj.”
Jag betraktade honom länge, utan att säga något först.
”Och jag då? Vad är jag?”
Erik svarade inte.
Den natten tog jag fram våra kontoutdrag.
Inte för att snoka.
Utan för att jag var tvungen att förstå.
Jag gick igenom allt vi hade betalat under det senaste halvåret. Lånet. Räkningarna. Maten. Försäkringarna. Reparationerna. Till och med bensinen vi använde när vi körde fram och tillbaka till hans familj.
När jag började lägga ihop summorna blev jag alldeles kall.
Nästan sjuttio procent av våra gemensamma kostnader betalades av mig.
Samtidigt fortsatte Erik att lämna över sin lön till sin mamma.
Jag bestämde mig för att ta upp det med honom.
”Jag vill att vi går igenom vår ekonomi.”
Han stelnade direkt.
”Varför då?”
”För att vi är gifta.”
”Du behöver inte kontrollera mina pengar.”
”Det är inte det jag försöker göra. Jag vill bara veta hur vi ska kunna fortsätta leva så här.”
Han tog upp mobilen, som om han behövde något att hålla i.
”Mamma sköter min lön.”
Jag stirrade på honom.
”Vad menar du med att hon sköter den?”
”Hon tar hand om den.”
”Och hur mycket får du behålla själv?”
”Det beror på.”
”Hur mycket, Erik?”
Han teg.
Sedan mumlade han:
”Ungefär sex tusen kronor i månaden.”
Jag bara såg på honom.
”Du tjänar mycket mer än så.”
”Mamma sparar resten.”
”Sedan när?”
”I två år.”
Två år.
I två års tid hade jag burit nästan hela vårt liv på mina axlar.
Medan han utan protester hade lämnat sin lön till Anna.
Men det värsta hade jag fortfarande inte sett.
Några dagar senare hittade jag ett bankkvitto.
Pengarna hade inte satts in på något sparkonto.
Det var en överföring.
18 000 kronor.
Från Erik till Anna.
I meddelandefältet stod det:
”Köksrenovering.”
Jag ringde honom direkt.
”Erik, varför har du fört över 18 000 kronor till din mamma?”
”Till köket.”
”Vilket kök?”
”Hennes.”
”Varför då?”
”Hon behövde pengarna.”
”Och vårt lån då?”
”Gör inte en så stor sak av det.”
Där och då gick något sönder inom mig.
Samma kväll kom Anna hem till oss.
Hon slog sig ner vid köksbordet som om lägenheten var hennes och jag bara var någon som tillfälligt råkade bo där.
”Erik berättade att du är arg.”
”Jag är inte arg.”
”Bra.”
”Jag är trött.”
Anna suckade djupt.
”Du måste förstå att en man har rätt att hjälpa sin mamma.”
”Då får han hjälpa henne.”
”Så vad är problemet?”
Jag såg först på Erik och sedan på henne.
”Problemet är att han försörjer dig med sin lön, medan jag betalar för vårt gemensamma liv.”