— Maria, varför svarar du inte i telefon? Vi är redan ute på motorvägen! Om en timme är vi framme, så sätt på vattenkokaren!
Annas röst, min svägerskas, klingade så skarpt genom mobilen att jag instinktivt sänkte volymen för att högtalaren inte skulle börja skallra.
Jag sneglade på skärmen. Den 30 december, klockan 14.15. Utanför fönstret föll blötsnön långsamt och håglöst, och så fort den nådde marken löstes den upp till en grå, slaskig massa över asfalten.
I min lägenhet låg doften av nymalet kaffe kvar i luften, blandad med en svag ton av gran. I hörnet stod en liten julgran som jag hade klätt kvällen innan medan en gammal film rullade i bakgrunden. Enkelt, stillsamt, precis lagom.
— Anna, sade jag och tog en klunk kaffe, medan jag njöt av tystnaden i mitt kök. — Vart är ni egentligen på väg?
— Men ge dig, kära du! skrattade hon i luren. Någonstans bakom henne hördes barnskrik, och därefter ett mörkt, bullrigt skratt från en vuxen man. — Till stugan, förstås! Till oss! Vi bestämde att vi inte tänkte sitta och mögla i stan över nyår. Vi har sallader med oss, Erik har köpt fyrverkerier. Så du kan väl börja fixa bastun lite smått där borta. Vi kommer ju med barnen, så huset måste vara varmt.
”Till oss.”
Det där lilla ordet skavde i mig, precis som det hade gjort i tre år nu, ända sedan min man, Annas bror, gick bort.
Stugan var ett rejält trähus, vackert men krävande, ett sådant där hus som alltid behövde skrapas, tätas, eldas i och ses över. Den hade jag ärvt efter mina föräldrar. Inte efter min man. Ändå hade Anna för länge sedan bestämt sig för att platsen var ”vår familjs samlingspunkt”, som om hon hade ett livslångt frikort till ledighet där.
— Anna, sade jag utan att höja rösten, och märkte själv hur något spänt inom mig började släppa. — Jag är inte i stugan.
Det blev tyst i andra änden. Bara det dova suset från däcken mot vägen och ett svagt ljud från bilradion gick igenom.
— Vad menar du med att du inte är där? frågade hon till slut.
Den glada, nästan nyårspirriga klangen hade försvunnit ur rösten. I stället fanns där den där hårda tonen, den som jag kände igen alldeles för väl.
— Var är du då? Vi hade ju sagt att nyår är en familjehögtid.
— Nej, Anna. Vi hade inte sagt något sådant. Du meddelade mig bara hur det skulle bli. Jag är hemma. I Stockholm.
— Jaha, sade hon långsamt.
Jag kunde nästan se henne framför mig där i bilen: hur hon knep ihop läpparna, kastade en blick mot Erik och snabbt började räkna om allt i huvudet. Planerna höll redan på att ändras medan hon tänkte.