Han drog ut den nedersta lådan i skrivbordsskåpet och tog fram en gammal grå dokumentmapp.
När jag såg min pappas handstil på framsidan var det som om luften försvann ur rummet.
– Var har du fått den där ifrån? frågade jag.
Erik lade mappen på skrivbordet mellan oss.
– Av mamma. Hon gav mig den för två veckor sedan.
På omslaget stod min fars namn: Lars Lindberg.
Pappa hade varit död i sju år. Han gick bort några månader innan vi hittade huset vi nu bodde i. Han hade arbetat som snickare hela sitt liv, men de sista åren hade sjukdomarna avlöst varandra och långsamt brutit ner honom.
Erik öppnade mappen försiktigt, nästan som om pappret kunde gå sönder bara man rörde vid det.
Inuti låg en kopia av ett gammalt köpeavtal, några bankhandlingar och ett brev som var skrivet för hand.
– Mamma säger att din pappa hade en gammal skuld till henne, började Erik lågt. – Och att de kom överens om något när han hamnade på sjukhus.
Jag stirrade på honom.
– Vad för skuld?
– Enligt henne lånade hon honom sextiotusen kronor flera år tidigare, när det gick dåligt med verkstaden.
Jag skakade på huvudet.
– Det där har jag aldrig hört ett ord om.
– Inte jag heller. Men mamma påstår att din pappa lovade att om han inte kunde betala tillbaka pengarna, skulle vi ta hand om henne när hon blev äldre.
Jag såg ner på pappren igen, men orden ville inte riktigt bli begripliga. De låg där framför mig, svarta bokstäver på vitt papper, och ändå kändes allt overkligt.
– Och du trodde på det?
Erik drog handen över ansiktet.
– Jag visste inte vad jag skulle tro.
– När hade du tänkt berätta det här för mig?
– Anna, jag har bara vetat om det i två veckor.
– Två veckor? Och under tiden har du låtit din mamma uppföra sig som om hon ägde huset?
Han sänkte blicken.
Just då började hans mobil ringa igen.
Det var Kristina.
Han svarade inte.
Efter ett par minuter plingade det till med ett meddelande.
”Jag kommer tillbaka klockan fem. Jag hoppas att Eva har gått då, så att vi äntligen kan prata om era skyldigheter mot familjen.”
Erik läste meddelandet och räckte sedan tyst telefonen till mig.
– Hon kommer inte in, sade jag.
– Anna…
– Nej, Erik. Nu räcker det.
Jag orkade inte ännu ett varv av samma bråk. I stället tog jag fram min egen telefon och letade upp numret till låssmeden som hade lagat vår ytterdörr året innan. Vi hade tur. Han arbetade i närheten och kunde komma förbi samma eftermiddag.
Först såg Erik ut som om han tänkte protestera, men sedan sjönk han ihop en aning och sade bara:
– Du har rätt.
Låssmeden dök upp kvart i fyra. På tjugo minuter hade han bytt hela cylindern och lämnat över fem nya nycklar.
Han hade knappt hunnit köra därifrån förrän Kristinas silvergrå Suzuki svängde in på gatan.
Min svärmor klev ur bilen med en papperskasse i handen. Hon gick mot entrén med samma självklara steg som alltid, som om ingenting hade hänt och som om dörren fortfarande väntade på att öppnas för henne.
Hon stack in sin nyckel i låset.
Försökte vrida om.
Det gick inte.
Hon försökte en gång till.
Sedan tog hon ett steg bakåt och tryckte på ringklockan.
Erik gick fram till dörren.
Han öppnade inte. I stället talade han till henne genom den stängda dörren.
– Mamma, du kan inte komma in i dag.
– Vad betyder det här? Har låset gått sönder?
– Vi har bytt det.
Det blev tyst på andra sidan i några sekunder.
– Ursäkta?
– Du har inte längre en egen nyckel till vårt hus.
Kristinas röst skar genom dörren.
– Är det den där kvinnan som har fått dig att säga så?
– Det här är mitt beslut också.
– Öppna dörren genast!
Erik vände sig om och såg på mig. Jag stod ett par steg bakom honom och för första gången i mitt liv försökte jag inte komma på hur jag skulle mildra hans mammas ilska.
– Inte i dag, svarade han.
Kristina tryckte på ringklockan så hårt och så länge att Maria började gråta uppe på sitt rum.
När jag hörde hennes gråt hände något inom mig. Något som länge hade varit spänt brast, men inte på det sätt jag hade trott. Det var inte panik. Det var beslutsamhet.
Jag gick fram till dörren.
– Kristina, gå hem nu. Vi kan prata i morgon, när alla har lugnat ner sig.
– Du har ingen rätt att stänga mig ute!
– Jo, det har jag. Och det är precis vad vi gör nu.
Hon stod kvar utanför grinden i flera minuter och ropade. Hon kallade oss otacksamma. Hon sade att Eriks pappa skulle ha skämts över sin son. Hon lovade att hon skulle bevisa hur mycket vi var skyldiga henne.
Till slut gav hon sig av.
Samma kväll ville Eva avbryta sitt besök.
– Älskade vän, jag tror det är bättre att jag åker hem, sade hon försiktigt. – Jag vill inte orsaka fler konflikter.
Jag satte mig bredvid henne i soffan.
– Mamma, för första gången vill jag att du inte backar.
Hon tog min hand mellan sina.
– Anna, jag vill inte att ditt äktenskap ska ta skada för min skull.
– Det är inte du som skadar det, mamma. Det här händer för att vi alldeles för länge har låtit bli att sätta gränser.
Då kom Erik in i vardagsrummet och stannade i dörröppningen.
– Eva, jag vill gärna att du stannar. Och jag ber om ursäkt för att jag har låtit det gå så här långt.
Mammas ögon fylldes med tårar.
Hon sade ingenting. Hon nickade bara.
Nästa morgon körde Erik henne till undersökningen. Själv tog jag ledigt från jobbet, för det fanns något jag behövde få klarhet i omedelbart.
Jag bokade tid hos en jurist inne i centrum, en kvinna som en kollega hade rekommenderat.
Den grå mappen följde med mig.
Juristen var i medelåldern, saklig och noggrann. Hon gick igenom handlingarna i nästan en timme. Blad efter blad vände hon på, gjorde små anteckningar och jämförde uppgifter med varandra.
Till sist tog hon av sig glasögonen och lade dem på skrivbordet.
– Utifrån det här finns det inget som ger er svärmor någon äganderätt till huset, sade hon. – Men det finns en annan sak som ni bör reda ut.
– Vad då?
Hon pekade på ett av pappren.
– Det här är inte ett låneavtal. Det är en kopia av en skuldbekräftelse, där det påstås att er fars underskrift finns.
– Ja, det ser jag.
– Problemet är datumet.
Jag lutade mig närmare.
14 november 2018.
I samma ögonblick förstod jag varför hon hade reagerat.
Min pappa dog den 3 november 2018.
Elva dagar innan dokumentet påstods ha skrivits under.
– Det är omöjligt, viskade jag.
Juristen nickade.
– Därför ska ni under inga omständigheter erkänna någon skuld eller förpliktelse. Först måste ni ta reda på varifrån den här handlingen kommer.
Mina händer började darra.
Inte för att jag var rädd för Kristina.
Utan för att någon hade skapat ett dokument i min döda pappas namn.
Och den personen måste ha vetat att pappa redan var borta.
På vägen hem satt jag länge i bilen med mobilen i handen och var nära att ringa Erik. Men till slut lät jag bli.
Jag ville se min svärmor i ögonen först.
Nästa eftermiddag åkte Erik och jag hem till henne tillsammans. Eva hade då rest tillbaka till Trosa, och Maria var kvar på fritids efter skolan.
Kristina öppnade dörren, men så fort hon fick syn på mappen i min hand förändrades hennes ansiktsuttryck.
– Vad vill ni?
– Prata, svarade Erik.
I hennes vardagsrum var allt lika prydligt som alltid. I vitrinskåpet stod porslinsfigurerna i raka rader, på soffbordet låg en nystruken duk, och under tv:n stod ett inramat fotografi av Erik tillsammans med sin pappa.
Min svärfar, Johan, hade jag aldrig fått träffa. Erik var tjugotre år när han förlorade honom.