— Min kloke pojke! Skilsmässan ordnade du, och lägenheten fick du behålla också! Och hon där… hon ställde inte ens till med någon scen, kvittrade svärmodern Maria medan hon gick fram och tillbaka i sonens nya, rymliga vardagsrum.
I hennes röst fanns en triumf som nästan slog över i förvåning. Med jämna mellanrum rättade hon till sin felfria frisyr och lät blicken glida över möblerna, prydligt placerade på sina platser. Ännu dagen innan hade allt detta tillhört en annan kvinna.
Erik, hennes ende son, satt nedsjunken i en djup fåtölj och bläddrade förstrött i en tidning. I hans ansikte syntes varken glädje eller lättnad. Snarare såg han ut som en människa som just avslutat ett tungt men oundvikligt arbete. Han sade ingenting, utan lät sin mor njuta av segerns sötma. För Maria var detta ögonblick slutpunkten på ett krig som pågått i åratal — ett tyst, metodiskt och skoningslöst krig. Ett krig om sonen, om hans uppmärksamhet och om det liv hon innerst inne betraktade som sitt eget.
— Jag sa det ju, Erik, jag varnade dig från början, fortsatte hon, nu med en mjukare, nästan konspiratorisk ton. — Den där Anna… hon kvävde dig. Såg du inte hur hon tittade på mig? Som om jag vore överflödig i mitt eget hem. Men se dig omkring nu. Rent, ljust, lugnt. Ingen som bestämmer var vasen ska stå eller vilken vägg tavlan ska hänga på. Och lägenheten är vår, precis som den ska vara. Inget bråk om bodelning, inga domstolar i flera år. Bara en underskrift, och saken var klar. Genialiskt!
Först då lyfte Erik blicken från tidningen. Hans ögon var kalla, blanka som en fönsterruta en frostig vintermorgon.
— Mamma, det räcker. Det är över nu. Varför måste vi älta det igen?
— Varför? För att du ska förstå hur duktig du har varit! För att du ska uppskatta att jag faktiskt hjälpte dig. Utan mina råd hade du kanske suttit i någon trång hyreslya nu och gett henne halva lönen. Och hon då? Ha! Inte ett ord sa hon emot. ”Ta allt, Erik, jag behöver ingenting.” Kan du föreställa dig? En normal människa hade kämpat, skrikit, gråtit, krävt advokat. Men hon packade bara två väskor och gick. Lite märkligt, tycker du inte?
Maria gick fram till fönstret och såg ut över staden, som denna dag tycktes henne ovanligt vänlig. Hon tyckte om tanken på att hon hade räddat sin son från ett ungdomligt misstag. Anna hade alltid varit för tyst, för blek, för obemärkt. Hon saknade den gnista, den styrka och det temperament som Maria värderade hos människor — det vill säga hos sig själv. Anna var som vatten: klar, nyttig, men lätt att ersätta. Maria däremot såg sig själv som klippan där varje våg av motstånd obönhörligen krossades.
Minnena från månaderna före skilsmässan passerade revy i hennes huvud, skarpa och tydliga som scener ur en film. Hon mindes hur skickligt hon hade planterat små frön av tvivel. Ibland ett till synes oskyldigt påpekande om att Anna inte lagade särskilt god mat. Ibland en högljudd suck när svärdottern kom hem i en ny blus: ”Jaha, mer pengar bortkastade. Snart har Erik inte råd med någonting.” Och ibland drabbades Maria plötsligt av ”migrän” just de kvällar då de unga hade egna planer, vilket naturligtvis krävde sonens omedelbara närvaro.
Bit för bit byggde hon upp en atmosfär av ständig spänning. I den luften började Anna känna skuld bara för att hon fanns där, bara för att hon andades under samma tak som Maria.
Men viktigast av allt var förstås bostaden. Den trerummare som Erik hade ärvt efter sin mormor blev den stora stridsfrågan. Maria lyckades övertyga honom om att Anna förr eller senare skulle försöka ta lägenheten ifrån honom, kasta ut honom och lämna honom ensam med skulder och skam.
— Hon är listig, Erik, brukade Maria viska i telefon om kvällarna. — Hon väntar bara på rätt tillfälle. Du måste agera först. Se till att allt står på dig innan hon hinner komma på andra tankar.
Till slut var Erik helt utmattad av sin mors outtröttliga påtryckningar.