Maria lade märke till att sonen hade sjunkit in i sina tankar, och hon högg direkt.
— Tänker du på henne nu igen? Släpp det där, Erik. Det som varit måste man lägga bakom sig. Se på oss nu, se hur lugnt vi har det! Inga bekymmer, inget bråk, inga nerver som ligger utanpå kroppen. Jag ska hitta en bra flicka åt dig, en ordentlig, någon som passar in bland oss. En som förstår vad familj betyder och som har respekt för de äldre.
— Mamma, avbröt Erik henne.
Det var något i rösten som fick henne att tystna. För första gången på mycket länge fanns där en fasthet som inte gick att vifta bort.
— Har du aldrig tänkt på att problemet kanske inte var Anna?
— Vad är det du säger? utbrast Maria, och färgen steg i ansiktet på henne. Naturligtvis var det hon som var problemet! Hon hörde inte hemma i vår familj. Hon drog ner dig, hon fick dig att glömma vem du var…
— Nej, mamma. Problemet är att du aldrig har klarat av att släppa taget om mig. Anna gick därför att hon förstod att det inte fanns någon plats för henne här. Här fanns bara du och jag. Och ibland känns det trångt till och med för mig.
Tystnaden som föll över rummet blev tung, nästan fysisk. Teven fortsatte surra i bakgrunden, men ljuden därifrån lät plötsligt avlägsna, som om de kom från en annan lägenhet, ett annat liv. Maria stirrade på sin son med uppspärrade ögon. I blicken fanns ren förskräckelse. Hon hade väntat sig tacksamhet, lojalitet, kanske till och med den gamla sortens vördnad. I stället fick hon höra en anklagelse.
— Du är otacksam, viskade hon, och läpparna darrade. Jag har gett hela mitt liv åt dig. Jag har offrat allt. Och nu står du här och beskyller mig för att jag älskar dig?
— Kärlek ska inte kväva någon, mamma. Kärlek ska inte ta bostaden ifrån en hustru bara för att bevisa sin hängivenhet för en son. Anna älskade mig tillräckligt mycket för att gå när hon såg att jag valde dig. Men du… du älskar mig på ett sätt som gör att du är beredd att riva ner allt omkring oss, bara jag stannar hos dig.
Erik reste sig och gick fram till fönstret. Utanför glaset hade kvällen lagt sig över staden. Ljuspunkter brann i främmande fönster, där människor levde sina egna liv, bar sina egna bördor, blev sams och ovänner på egen hand, utan att någon allsmäktig mor klev in och styrde varje rörelse.
— Hon skrek inte och slog inte i dörrar därför att hon insåg hur meningslöst det var att slåss mot väderkvarnar, fortsatte han utan att vända sig om. Hon sparade sina krafter och hon sparade min tid. Hon visade en klokhet som vi aldrig hade. Vi trodde att vi hade vunnit, bara för att vi lyckades lägga beslag på territoriet. Men det viktigaste förlorade vi: förmågan att behandla en människa mänskligt.
Maria ville säga emot. Hon ville ropa att han hade blivit galen, att den där kvinnan fortfarande hade makt över honom, att hon hade förhäxat honom på något sätt. Men orden fastnade. Hon såg sig omkring i rummet: den fläckfria ordningen, de dyra möblerna, de välputsade ytorna. Och tomheten, som hon för första gången kunde känna med hela kroppen. Lägenheten var rymlig och ljus, men den saknade liv. Där fanns inte längre det milda kaos som Anna brukade föra med sig: böcker som låg på fel ställen, doften av nybakat bröd, ett lågmält nynnande från köket. Här fanns bara ordning. En död, steril ordning.
— Och vad ska hända nu? frågade hon lågt.
I hennes röst hördes för första gången något vilsamt och förlorat, som hos en gammal människa som plötsligt inser att den fästning hon byggt har blivit ett fängelse, både för henne själv och för den hon hållit kvar därinne.
— Nu måste vi lära oss att leva på nytt, svarade Erik. Men utan självbedrägeri. Jag tänker inte leta efter en ny hustru bara för att ersätta Anna. Och du ska sluta söka efter en svärdotter som du kan forma och kontrollera. Vi måste förstå att Anna hade rätt när hon gick utan att säga mer. Ibland är det enda sättet att vinna i en hopplös situation att helt enkelt lämna spelet.
Han vände sig om mot sin mor. Tårar hade samlats i hennes ögon, men det var inte ånger som rann upp där. Det var sorgen över att ha förlorat makten. Hon kunde inte ta in att hennes strategi, hennes plan som hon vårdat i så många år, inte hade spruckit på grund av yttre hinder utan på grund av tomheten inuti den.
— Hon kunde ha kämpat, mumlade Maria envist.