– Bland handlingarna finns även papper som gäller själva köpet av er bostad.
– Men varför kontaktar ni mig och inte min man?
– Därför att ett av dokumenten uttryckligen nämner er vid namn.
Förvirringen inom mig blev bara större.
När Erik hade köpt lägenheten kände vi ju inte ens varandra.
– Är ni säker på att det inte rör sig om ett misstag?
– Handlingen är daterad senare än det ursprungliga köpet. Jag skulle vilja be er komma hit, om ni har möjlighet.
Två dagar därefter tog jag tåget till Skövde.
Karin tog emot mig i en gammal lägenhet på bottenvåningen, där juridiska fackböcker stod tätt intill små porslinsfigurer i bokhyllorna. Hennes man hade gått bort fyra år tidigare.
– Förlåt att jag hör av mig så här sent, sade hon medan hon hällde upp te. – Min mans arkiv har stått magasinerat en längre tid. Nu håller vi på att tömma förrådet.
Hon sköt fram ett brunt kuvert över bordet.
På framsidan stod min mans fullständiga namn.
Och under det stod mitt.
– Jag förstår inte, mumlade jag.
– Min man var en gång inblandad i förberedelserna inför en ändring av ett avtal. Bland pappren hittade jag också ett brev som får det att verka som om ni borde ha informerats om ändringen.
Jag öppnade kuvertet.
Inuti låg ett gammalt maskinskrivet brev och en kopia av köpekontraktet.
På första sidan stod Erik mycket riktigt angiven som köpare.
Men när jag vände blad fastnade blicken på en mening som jag tvingades läsa om flera gånger innan innebörden sjönk in.
Någon hade haft livslång nyttjanderätt till lägenheten.
Inte jag.
Inte min svärmor heller.
Utan en kvinna vid namn Eva Johansson.
– Vem är Eva Johansson? frågade jag.
Karin såg på mig över tekoppen.
– Om jag har förstått saken rätt var hon er mans faster. Av de ursprungliga handlingarna framgår att det tidigare var hon som hade förfoganderätt över bostaden.
Namnet var inte okänt för mig.
Erik hade haft en faster som hette Eva, och hon hade dött några år tidigare. I familjen talade man sällan om henne. Jag hade fått höra att hon under lång tid hade bott på ett äldreboende.
– Men faster Eva lever ju inte längre, sade jag.
– Nej, det vet jag. Och just därför är det här inte det viktigaste dokumentet.
Karin tog fram ännu ett papper.
– Det här är ett utkast till en senare ändring. Problemet är att ärendet inte avslutades hos min man. De slutliga handlingarna hamnade hos en annan jurist. Mitt råd är att ni begär ut hela avtalet och även ett aktuellt utdrag ur fastighetsregistret.
– Men varför står mitt namn där?
– Därför att fru Eva före sin död insisterade på att hennes bestämmelser skulle delges er.
Under hela tågresan hem satt jag med pappren i knät och läste dem om och om igen.
Jag hade kanske träffat faster Eva sammanlagt åtta gånger.
Hon var en liten, krokryggig kvinna som alltid doftade svagt av lavendeltvål. När Sara föddes stickade hon en gul kofta åt henne med egna händer.
Under hennes sista två år brukade jag ibland handla åt henne när hennes vårdare hade semester.
Jag hade aldrig betraktat det som något märkvärdigt.
Jag tyckte bara synd om henne för att hon så sällan fick besök.
Erik gick nästan aldrig dit.
Maria brukade säga att Eva var besvärlig och svår att ha att göra med.
När jag kom hem berättade jag inte genast något för min man.
I stället letade jag upp en jurist som arbetade med bostads- och fastighetsrätt.
Redan veckan därpå satt vi tillsammans och gick igenom ett färskt registerutdrag och kopior av handlingar som hade hämtats in från myndigheten.
Juristen hette Linda Lindberg. Hon var i trettioårsåldern, samlad och bestämd i sitt sätt. Hon läste igenom allt med stor noggrannhet, tog sedan av sig glasögonen och lade dem på bordet.
– Anna, jag behöver fråga er en sak. Har ni någon gång skrivit under någon överenskommelse som gäller användningen av lägenheten?
– Inte vad jag minns.
– Var ni hos en notarius publicus efter att ni hade gift er?
Jag försökte tänka efter.
Sedan kom ett minne tillbaka.
Åtta år tidigare hade Erik bett mig följa med till ett kontor eftersom han behövde ordna upp något som rörde familjens egendom. Sara var två år då. Jag mindes tydligt att hon hade haft feber hela natten och att vi knappt hade sovit.
Framför notarien hade vi läst och undertecknat flera papper. Erik hade sagt att det bara handlade om administrativt arbete kring faster Evas lägenhet.
– Kan det ha varit det? frågade jag.
Linda nickade långsamt.
– Det är mycket möjligt. Till och med troligt.
– Men jag fick aldrig någon kopia.
– Då ser vi till att ordna det nu.
Några dagar senare kom den bestyrkta kopian.
Linda ringde mig samma eftermiddag.
– Anna, vi måste träffas. Och jag råder er att inte tala med er man om det här ännu.
– Varför inte?
– För att vi först behöver reda ut exakt vilka rättigheter ni har. Jag vill inte att någon ska kunna sätta press på er mitt i en familjekonflikt.
På hennes röst hörde jag att det inte rörde sig om någon bagatell.
Samtidigt blev Maria alltmer öppen med sina avsikter.
I mitten av april dök hon upp hemma hos oss med tre tomma flyttkartonger i famnen.
– Jag tänkte att du kunde börja packa ner sådant ni inte behöver, sade hon.
– Varför skulle jag packa?
– Därför att Erik har talat med en köpare.
Jag vände mig mot min man.
– Stämmer det?
– Det är bara någon som har visat intresse, svarade han.
Maria gjorde en avfärdande gest med handen.
– Ett ungt par. De kan betala kontant. Sådana köpare låter man inte gå förlorade.
– Jag har inte gått med på någon försäljning.
– Och vem har frågat dig?
Just då kom Sara ut från sitt rum.
I handen höll hon sin älskade lilla plyschräv.
– Farmor, ska vi sälja vårt hem?
Maria tystnade för ett ögonblick.
Sedan försökte hon le.
– Kanske får du ett nytt rum, lilla vän.
– Men jag tycker om det här.
– Människor flyttar ibland.
Sara såg på mig med stora ögon.
– Mamma, ska du också följa med oss?
Den frågan kommer jag aldrig att glömma.
Fram till den stunden hade min dotter inte ens kunnat föreställa sig att hennes pappa och jag skulle kunna bo på olika ställen.
Jag drog henne intill mig.
– Vad som än händer kommer jag alltid att vara med dig.
Maria suckade ogillande.
– Du behöver inte göra drama av allt.
Det var första gången jag verkligen tappade tålamodet.
– Jag vill att ni går hem nu.
– Ursäkta?
– Ni tänker inte stå här framför min dotter och diskutera hur hennes hem ska säljas.
– Det här är min sons lägenhet!
– Och ändå ber jag er att lämna den.
Då öppnade Erik äntligen munnen.
– Mamma, gå hem. Vi pratar senare.
Maria ryckte åt sig kappan.
I dörröppningen vände hon sig om en sista gång.
– Du kommer att få ångra att du talar till mig på det där sättet, Anna.
Dagen därpå fick jag ett brev från Erik.
Inte ett sms.
Inte några rader på köksbordet.
Ett formellt rekommenderat brev.
Det var ett juridiskt kravbrev där det stod att vårt äktenskap hade brutit samman och att min man avsåg att inleda en process för att reglera användningen av bostaden.
I brevet föreslogs att jag frivilligt skulle flytta ut inom trettio dagar.
Samma eftermiddag ringde jag Linda.
– Nu måste ni berätta allt för mig, bad jag.
– Kom till mitt kontor i morgon.
Nästa dag lade juristen tre dokument framför mig.
Det första var det gamla köpeavtalet.
Det andra var den handling som hade upprättats inför notarius publicus åtta år tidigare.
Det tredje var faster Evas handskrivna brev, som hade fogats till de officiella pappren.
– Vi börjar med den juridiska delen, sade Linda.
Hon förklarade att Erik mycket riktigt stod som ägare till lägenheten. Det ändrades inte av det ursprungliga köpeavtalet.
Den nyttjanderätt som faster Eva hade haft upphörde i och med hennes död.
Men den senare notariebestyrkta handlingen handlade om något annat.
Erik hade då åtagit sig att låta bostaden vara det gemensamma familjehemmet så länge äktenskapet bestod. Om förhållandet upphörde skulle frågor om boendet lösas enligt villkor som hade slagits fast i förväg.
I dokumentet fanns dessutom ett ekonomiskt åtagande.
Jag hade inte blivit delägare.
Jag hade inte fått någon evig nyttjanderätt.
Men min man kunde inte heller låtsas som om han när som helst hade rätt att kasta ut mig på gatan.
– Enligt överenskommelsen kan han i vissa situationer få en betydande ekonomisk skyldighet gentemot er, sade Linda. – Dessutom måste ert minderåriga barns boende vägas in särskilt.
– Men varför skulle Erik gå med på något sådant?
Linda lät blicken vila på handlingarna framför sig innan hon svarade.