Anna sade inget mer. Erik kokade av ilska, men det fanns ingen att gräla med. Hans hustru vägrade helt enkelt att delta i den diskussion han försökte tvinga fram.
Under tiden satt Anna inte overksam. Hon bokade tid hos en advokat och gick dit för en genomgång. Inför mötet samlade hon ihop allt som kunde få betydelse: kontoutdrag, lagfartshandlingar, köpeavtal, kvitton, intyg och andra papper som visade hur pengarna hade rört sig och vem som egentligen ägde vad.
Advokaten gick noggrant igenom bunten med dokument. Han läste långsamt, gjorde anteckningar i kanten och ställde några kontrollfrågor.
— Det här är obehagligt, men inte hopplöst, sade han till slut. Lägenheten köptes under äktenskapet, stämmer det?
— Ja.
— Då räknas den som giftorättsgods, alltså egendom som ska ingå i bodelningen. Den kan inte bara föras över till någon annan utan den andra makens samtycke. Om din man har förfalskat din underskrift finns det grund för att få överlåtelsen ogiltigförklarad.
Anna satt rak i stolen.
— Och pengarna som försvann från kontot?
— Samma princip gäller där, svarade advokaten. Det var medel som hörde till familjens ekonomi. Även om kontot stod gemensamt fick pengarna användas för familjens behov, inte skänkas bort till hans syster utan ditt godkännande. Om de har gått till hennes verksamhet kan du kräva ersättning.
Anna nickade långsamt. För första gången sedan allt briserat började en väg framåt bli synlig.
— Vad gör vi nu?
— Vi lämnar in ett genkäromål, sade advokaten. Du begär att gåvobrevet ska förklaras ogiltigt, att egendomen ska delas och att du ska ersättas för din del av de pengar som tagits ut. Dessutom begär vi en sakkunnig undersökning av underskriften. Det kommer att ta tid, men chanserna är goda.
— Hur lång tid talar vi om?
— Tre till fyra månader, kanske upp till ett halvår. Det beror på tingsrättens belastning och hur snabbt utlåtandet blir klart.
— Då gör vi så, sade Anna. Sätt i gång.
Advokaten upprättade de handlingar som behövdes. Anna skrev under, betalade avgifterna och lämnade in fullmakten. Pengarna tog hon från sitt eget sparkonto, det hon hade lagt undan för Johans studier och den planerade renoveringen. Det sved, men hon betraktade det inte som en förlust. Det var en investering i framtiden — hennes egen och hennes sons.
Förhandlingen sattes ut till början av december. Det första sammanträdet var förberedande. Domaren gick igenom handlingarna, klarlade yrkandena och lät båda sidor redogöra för sin ståndpunkt.
Erik kom ensam. Ingen advokat följde med honom. Han var övertygad om att saken skulle ordnas snabbt och utan komplikationer. Skilsmässan skulle beviljas, lägenheten skulle stå kvar hos hans mamma och pengarna skulle stanna hos hans syster. Anna skulle lämna äktenskapet tomhänt, precis som han och de andra hade tänkt sig.
Redan efter några minuter stod det klart att hans föreställning inte hade mycket med verkligheten att göra.
— Herr Andersson, sade domaren och såg upp från akten, ni gör alltså gällande att lägenheten numera tillhör er mor?
— Ja. Jag ordnade gåvobrevet.
— Finns det samtycke från er hustru till att bostaden överläts?
— Ja, naturligtvis.
Domaren bläddrade i dokumenten och stannade vid en sida.
— Här finns mycket riktigt ett bevittnat samtycke. Men fru Andersson bestrider att underskriften är hennes. Därför kommer rätten att besluta om en handstilsexpertis.
Färgen rann ur Eriks ansikte.
— Varför då? Underskriften finns ju där.
— Den finns där, men den är ifrågasatt, svarade domaren utan att höja rösten. Undersökningen får visa om den är äkta.
Annas advokat reste sig.
— Fru domare, jag vill även fästa rättens uppmärksamhet vid ytterligare en omständighet. Bostaden förvärvades under äktenskapet. Enligt reglerna om makars egendom ska den ingå i det gemensamma underlaget. Även om samtycket hade varit korrekt, vilket vi bestrider, krävs det starka skäl för en sådan gåva. Att utan ersättning föra över gemensamt uppbyggd egendom till en tredje person, på bekostnad av den andra maken, innebär ett klart intrång i min klients rättigheter.
Domaren antecknade.
— Noterat. Herr Andersson, rätten behöver också få klarhet i vad som har hänt med pengarna på det gemensamma kontot.
Erik vred sig på stolen.
— Jag tog ut dem.
— För vilket ändamål?
— Jag hjälpte min syster. Hon behövde kapital till sin verksamhet.
— Så familjens besparingar användes till förmån för en tredje person, utan er hustrus samtycke?
— Det var mina pengar också!
— Men även hennes, påpekade domaren lugnt. Vilket belopp rörde det sig om?
Annas advokat uppgav summan. Erik knep ihop munnen, men kunde inte förneka den.
— Fru Andersson yrkar ersättning med hälften av beloppet, tillade advokaten. Pengarna togs utan hennes godkännande och gick inte till hushållet, barnet eller andra gemensamma behov.
Domaren beslutade att Eriks syster Sara skulle kallas till rätten för att lämna förklaring. Samtidigt förordnades om undersökning av den omstridda underskriften, och huvudförhandlingen sköts upp till januari.
Erik lämnade tingsrätten med ett ansikte som ett åskmoln. Så fort han kom ut på gatan ringde han sin mamma.
— Mamma, vi har problem. De försöker få gåvobrevet upphävt.
— Hur menar du? frågade Maria oroligt. Erik, du sa ju att allt var i sin ordning.
— Det är det också. Men Anna kräver en undersökning av underskriften. Hon påstår att hon aldrig skrev under samtycket.
— Och vad händer nu?
— Jag vet inte. Dessutom vill de ha tillbaka pengarna. De säger att jag använde familjens sparande utan hennes tillstånd.
Det blev tyst i luren.
— Erik, är du säker på att allt gick rätt till? Kan det ha blivit något fel med handlingarna?
— Det är lite sent att fundera på det nu, fräste han. Vi måste hitta en lösning.
Maria föreslog att han skulle tala med Sara. Om systern betalade tillbaka åtminstone en del av pengarna kunde det kanske mildra situationen.
Erik ringde henne omedelbart. Han förklarade, med allt sämre tålamod, vad som hade hänt och bad henne lämna tillbaka åtminstone hälften.
— Har du blivit galen, Erik? utbrast Sara. Jag har redan använt pengarna. Jag har hyrt lokal, köpt utrustning och anlitat folk. Vilka pengar tror du att jag ska trolla fram?
— Sara, jag kan bli skyldig att ersätta Anna! Om du inte betalar tillbaka måste jag själv få fram summan.
— Det där är ditt problem, sade Sara kyligt. Det var du som gav mig pengarna. Till min verksamhet. Ska du komma och klaga nu?
— Jag är din bror!
— Och? Jag bad dig inte tömma något familjekonto. Du erbjöd dig. Du sa att det var dina besparingar och att du ville hjälpa mig. Om det nu visar sig att pengarna var gemensamma och att din fru inte visste någonting, då får du stå för det. Inte jag.
Hon avslutade samtalet. Erik stod kvar med telefonen i handen och insåg att han var ensam med följderna.
Undersökningen av underskriften tog ungefär en månad. Resultatet blev precis det Anna hade väntat sig. Namnteckningen var inte hennes. Den sakkunnige konstaterade att dokumentet hade undertecknats av någon annan, med stor sannolikhet av Erik själv, som hade försökt efterlikna hennes handstil.
Vid huvudförhandlingen i januari läste domaren upp slutsatsen ur utlåtandet.
— Gåvohandlingen kan inte godtas, förklarade hon. Samtycket från hustrun var inte äkta, vilket innebär att överlåtelsen saknar giltig grund. Lägenheten ska därför återföras till makarnas gemensamma egendom.
Erik satt blek och sammanbiten med händerna knutna i knät.
— Därutöver, fortsatte domaren, är herr Andersson skyldig att ersätta fru Andersson med hälften av de medel som tagits från det gemensamma kontot utan hennes samtycke och som inte har använts för familjens behov. Betalning ska ske inom tre månader.
— Men jag har inte de pengarna! brast Erik ut.
— Det är inte en omständighet som förändrar bedömningen, svarade domaren torrt. Om betalning inte sker kan fru Andersson vända sig till Kronofogden för verkställighet.
Därefter gick domaren vidare till den återstående frågan: skilsmässan och hur makarnas egendom skulle delas.