— Varför sitter inte min dotter vid bordet? frågade pappa när han klev in i vår lägenhet med famnen full av paket.
Bordet dignade av sallader som jag hade stått och gjort sedan klockan sex på morgonen. Granen glittrade i hörnet. Men själv fanns jag inte där, bland gästerna.
— Jag körde ut henne, svarade min man med ett snett leende. — Hon går min mamma på nerverna.
Min svärmor satt bredvid honom och såg ut som om hon just hade vunnit något. Hon brydde sig inte ens om att resa sig och hälsa. Pappa, som alltid varit lågmäld och behärskad, tog bara tyst fram sin telefon. Det han gjorde minuten därpå fick leendet att försvinna från Birgittas ansikte för gott.
Två dagar tidigare, på morgonen den 29 december, vaknade jag av att någon envist petade mig i axeln. Erik skakade om mig och krävde att jag genast skulle upp och göra mig klar för att åka till stationen. Hans mamma, Birgitta, hade behagat komma från sin lilla ort för att fira nyår hos oss, och enligt min make borde en ordentlig svärdotter naturligtvis ta emot sin svärmor personligen.
Jag kastade en blick på klockan. Halv åtta. Ute var det fortfarande mörkt, och tåget skulle inte ens vara framme förrän 9.30.
— Erik, vi hinner väl köra dit på en halvtimme? försökte jag säga så sansat jag kunde.
Men han for redan runt i lägenheten och samlade ihop saker med en iver som om det inte var hans mamma han skulle möta, utan finansministern själv.
Fyrtio minuter senare kröp vi fram genom den täta nyårstrafiken längs kajen. Än en gång slog det mig hur Erik talade om sin mor med nästan vördnadsfull röst, som om hon tillhörde en högre värld. Under våra tre år som gifta hade jag hunnit lära känna Birgitta utan och innan: femtiosex år, ekonom på ett byggföretag, simhall två gånger i veckan, regelbundna resor till Turkiet – och ändå klagade hon på sin bräckliga hälsa så fort hon fick chansen.
På perrongen dök Birgitta upp med högtidlig min, som om hon just återvänt från en rymdstation, och vände sig långsamt mot mig.
Hon lät blicken glida över mig uppifrån och ner, mätte mig med ett kyligt, prövande ögonkast och nickade sedan knappt märkbart, som om hon redan hunnit konstatera att jag såg alldeles utsliten ut. Erik kastade sig genast om halsen på sin mor och tycktes i samma stund glömma att han hade en fru. Till mig överläts två proppfulla väskor med ”riktiga, naturliga varor” från landsorten, som om varenda matbutik i vår stad hade slagit igen.
I bilen föll rollerna på plats utan att någon behövde säga något. Birgitta placerade sig majestätiskt i framsätet, jag hamnade bak med väskorna, och så fort hon nämnde att det drog lite från det halvöppna fönstret vred Erik upp värmen till max.
– Min pojke, du vet ju att min hälsa inte är gjord av stål, suckade Birgitta utdraget.
Inombords satte jag en bock i protokollet. Första trumfkortet hade spelats ut redan innan vi ens hunnit hem.
Vår lägenhet på andra sidan älven, en rymlig trea med utsikt över vattnet, tog emot henne med doft av nybakat och granris. Jag hade städat hela kvällen innan, gnuggat, torkat och polerat tills allt blänkte. Ändå vandrade Birgitta genom rummen med minen hos en inspektör från hälsovårdsnämnden, drog ett finger längs gardinstången och meddelade högtidligt att där fanns damm. Erik hade vid det laget redan sjunkit ner i soffan med mobilen i handen och spelade fullständigt ovetande om vad som pågick.
– Maria, varför har ni så urblekta gardiner? Och golvet knarrar ju på flera ställen. Förr i tiden visste kvinnor åtminstone hur man skötte ett hem ordentligt.
Sedan installerade sig Birgitta i köket, på pallen vid fönstret, en plats som gav henne perfekt överblick över allt jag gjorde. Under hennes vaksamma ögon kände jag mig mindre som värdinna och mer som ett försöksdjur i ett laboratorium. Varje rörelse fick sin kommentar: kycklingen styckade jag fel, tomaterna var tydligen vattniga, pepparn räckte visst till en hel armé, och när jag började skära gurka till salladen hördes en tung suck bakom ryggen.
– Min granne Karin, hon har en svärdotter som är rena guldet.
Hon lagar, så man nästan får slita gästerna från bordet, fortsatte Birgitta, och hemmet hennes är så skinande att man kunde ställa ut det på museum. Och med Karin kommer hon överens som om det vore hennes egen mor.
Jag bet ihop och låtsades vara helt uppslukad av gurkan framför mig. Erik satt fortfarande kvar i vardagsrummet och spelade märkligt nog döv. Under middagen fortsatte Birgitta sin genomgång av landets alla perfekta svärdöttrar, och slutsatsen var enkel: jag låg sist i varenda gren. När desserten väl var avklarad flydde jag ut i köket med diskningen som förevändning. Där stod jag en stund vid diskhon, blundade och föreställde mig hur hon redan satt på tåget hem. Fjorton dagar, upprepade jag tyst för mig själv. Bara fjorton dagar. Det skulle gå att uthärda.
Morgonen därpå, den 30 december, väcktes jag av att kylskåpsdörren smällde igen. Birgitta hade påbörjat någon sorts livsmedelsinspektion. När jag kom ut i köket stod hon med min anteckningsbok i handen, den där jag noggrant hade skrivit rubriken ”Nyårsmeny”.
– Maria, vad är det här för klotter? frågade hon och viftade med blocket. Potatissallad, sill i lager, grekisk sallad… Det här ser ju ut som matsedeln på en gammal personalmatsal. Var är aladåben? Var är gelén? Och en ordentlig hemlagad fläskstek, har du inte tänkt på det?
Innan jag hann svara tog hon min penna och började stryka över mina rätter med sådan kraft att spetsen nästan gick genom pappret. I stället fyllde hon raskt på med sina egna förslag.
– Birgitta, jag har redan handlat allt till den meny jag planerade, försökte jag säga.
Hon viftade bort invändningen som om jag hade varit en irriterande fluga.
– Grekisk sallad på nyårsafton, vad är det för påhitt? Kalkonen byter vi mot gås med äpplen. Aladåb är ett måste. Minst tre sorters piroger. Och ingen färdigköpt aubergineröra från butik, den gör vi själva.
Den aktuella delen innehåller endast sidorekommendationer, artikelrubriker och kategoritexter från webbsidan, inte någon fortsatt berättelse. Enligt kravet om att utelämna webbsideselement finns därför ingen berättelsetext att bearbeta i denna del.