— Varför sitter inte min dotter med vid bordet? frågade pappa när han klev in i vår lägenhet med famnen full av paket.
Bordet var överlastat av sallader och rätter som jag hade stått med sedan klockan sex på morgonen. Julgranen glittrade i hörnet, allt var dukat för fest. Men själv hade jag ingen plats där.
— Jag körde ut henne, svarade min man med ett snett leende. — Hon irriterar min mamma.
Birgitta satt bredvid honom med en min som om hon redan hade vunnit något viktigt. Hon reste sig inte ens för att hälsa. Min pappa, som alltid varit stillsam och lugn, sa inte ett ord. Han tog bara fram mobilen. Det han gjorde minuten därpå fick Birgittas självgoda leende att försvinna för alltid.
Två dagar tidigare, på morgonen den 29 december, vaknade jag av att någon envist petade mig i axeln. Erik stod böjd över mig och skakade mig, helt uppjagad. Jag skulle genast upp, klä på mig och följa med till stationen. Hans mamma, Birgitta, hade behagat resa in från landsorten för att fira nyår hos oss, och enligt Erik var det varje ordentlig svärdotters plikt att personligen ta emot sin svärmor.
Jag kastade en blick på klockan. Halv åtta. Utanför fönstret var det fortfarande mörkt, och tåget skulle inte komma förrän 9.30.
— Erik, vi hinner väl dit på en halvtimme? försökte jag säga så sansat jag kunde.
Men han hörde knappt. Han for runt i lägenheten och plockade ihop saker med en iver som om det inte var hans mamma vi skulle möta, utan finansministern själv.
Fyrtio minuter senare satt vi fast i förnyårstrafiken genom stan. Än en gång slog det mig hur Erik talade om sin mor med nästan andäktig röst, som om hon inte var en vanlig människa utan någon upphöjd varelse. Under våra tre år som gifta hade jag hunnit lära känna Birgitta alltför väl: femtiosex år, ekonom på ett byggföretag, simmade två gånger i veckan, reste regelbundet till Turkiet och klagade ändå vid minsta tillfälle över sin bräckliga hälsa.
När hon till slut visade sig på perrongen gjorde hon entré med högtidlig min, som om hon just återvänt från en rymdstation. Hon synade mig från topp till tå och gav mig en knapp, återhållsam hälsning.
Hon nickade bara, men blicken stannade en sekund för länge vid mitt ansikte, som om hon redan hunnit fastställa att jag såg ovanligt sliten ut. Erik kastade sig genast fram för att krama sin mor och glömde i samma ögonblick att han hade en hustru. Till mig blev det i stället två överfulla väskor med ”riktiga råvaror” från landsorten, som om alla mataffärer i vår stad plötsligt hade bommat igen.
Redan i bilen föll allt tillbaka i den gamla ordningen. Birgitta intog framsätet med en drottnings självklara värdighet, jag hamnade där bak, och så fort hon nämnde att det drog från den lilla springan i rutan vred Erik upp värmen till max.
”Min son, du vet ju att min hälsa inte är gjord av stål”, drog Birgitta ut på orden.
Inom mig satte jag en bock i kanten. Första trumfkortet hade spelats ut innan vi ens hunnit hem.
Vår lägenhet på vänstra sidan av älven, en rymlig trea med utsikt över vattnet, tog emot henne med doft av nybakat och granris. Jag hade städat hela kvällen innan, gnuggat och putsat tills allt blänkte. Ändå vandrade Birgitta genom rummen med samma min som en inspektör från hälsoskyddet. Hon drog ett finger längs gardinstången och meddelade högtidligt att där fanns damm. Erik hade under tiden redan sjunkit ner i soffan med mobilen i handen och låtsades som om han befann sig i en helt annan verklighet.
”Anna, varför ser era gardiner så urblekta ut? Och parketten knarrar ju på sina ställen. Förr i tiden visste kvinnor hur man skötte ett hem ordentligt.”
Sedan slog Birgitta läger i köket. Hon placerade sig på pallen vid fönstret, en perfekt utsiktspunkt för att övervaka varje rörelse jag gjorde. Medan jag lagade lunch under hennes vaksamma ögon kände jag mig som ett försöksdjur i bur. Ingenting undgick henne. Kycklingen styckade jag fel, tomaterna var alldeles för vattniga, pepparn hade jag tagit som om jag lagade mat åt tre familjer, och när jag började skära gurka till salladen hördes en tung suck bakom min rygg.
”Hos min granne Karin, där har sonhustrun blivit rena lyckträffen. Hon lagar mat så man inte kan sluta äta, och hemma hos henne är det alltid rent.”
…så skinande att man nästan kunde tro att någon ställt ut lägenheten på museum, och dessutom kom hon och Karin överens som om Karin varit hennes egen mor.
Jag bet ihop och lade all uppmärksamhet på grönsakerna framför mig. Erik satt fortfarande kvar i vardagsrummet och spelade döv, som om han inte hörde ett ord. Under middagen fortsatte Birgitta sin noggranna genomgång av traktens alla sonhustrur. Slutsatsen var enkel: i jämförelse med dem förlorade jag på precis varje punkt. När efterrätten var avklarad flydde jag ut i köket med diskningen som ursäkt. Där tillät jag mig att blunda en kort sekund och föreställa mig att svärmor redan hade satt sig på tåget hem igen. Fjorton dagar, påminde jag mig själv. Bara 14 dagar. Det måste gå att stå ut.
Nästa morgon, den 30 december, vaknade jag av att kylskåpsdörren slog igen med en smäll. Birgitta hade tydligen påbörjat en fullständig inventering av våra matvaror. När jag kom ut i köket stod hon med mitt anteckningsblock i handen, det där jag hade skrivit ner hela nyårsmenyn.
”Anna, vad är det här för klotter du har fått ihop?” frågade hon och rynkade på näsan. ”Potatissallad, sill med rödbetor, grekisk sallad… Det där är ju som maten i en fabriksbespisning! Var är aladåben? Var är den riktiga syltan? Och var finns en ordentlig hemlagad fläskstek?”
Hon tog pennan utan att fråga och började stryka över mina rader med hårda, arga streck. I stället skrev hon dit sina egna förslag.
”Birgitta, jag har redan handlat allt till den här menyn”, försökte jag invända försiktigt.
Hon viftade bort mina ord som om de varit en irriterande fluga.
”Grekisk sallad på nyårsafton, vad är det för påhitt? Din kalkon byter vi mot gås med äpplen. Aladåb är ett måste. Piroger ska det vara, minst tre sorter. Och ingen köpt rom heller, vi gör aubergineröran själva.”
Ingen ytterligare berättelsetext fanns i den här delen. Materialet består enbart av webbsideselement, artikelrubriker, kategorier och länkliknande innehåll, därför har det utelämnats enligt instruktionerna.