På bröllopsnatten vred svärfadern om nyckeln i dörren, plockade fram åttiotusen kronor och sa: ”Ta pengarna, byt kläder och försvinn ut genom bakdörren. Nu, med detsamma.”
”Karl, vad är det som händer?”
”Det finns ingen tid att förklara. Spring, flicka. Spring.”
”De är redan här.” Vilka ”de” var begrep Anna inte, men hon gjorde som han sa. Just det beslutet räddade hennes liv.
De sista gästerna hade lämnat huset strax efter midnatt. När Anna äntligen blev ensam i sovrummet på övervåningen sjönk hon ner på sängkanten. Fötterna värkte och pulserade efter åtta timmar i höga klackar. Erik hade gått ut för att säga adjö till några släktingar och hade blivit borta längre än hon väntat sig. Nerifrån hördes dämpade röster, korta skratt och ytterdörrar som slog igen.
Brudklänningen, tung av pärlbroderier, låg som ett vitt moln över fåtöljen. Själv hade Anna redan dragit på sig en tunn sidenpeignoir och satt nu framför den gamla spegelbyrån, där glaset mörknat i kanterna. Hon betraktade sin egen spegelbild och försökte förstå att allt detta från och med nu var hennes: huset utanför Umeå, den storslagna festen för hundra personer, guldringen som glänste på hennes ringfinger.
När låset klickade till vände hon sig om med ett leende, övertygad om att Erik kommit tillbaka. Men i dörröppningen stod inte hennes nyblivne make, utan hans far. Karl Andersson var en kraftig man på sextiotvå år, med grånande tinningar och stora händer, sådana som formats av ett helt livs tungt arbete.
Han stängde dörren efter sig och låste den från insidan. Anna grep instinktivt tag i morgonrocken som hängde över stolsryggen och pressade den mot bröstet.
”Karl… vad har hänt?”
Han svarade inte direkt. I stället gick han fram till skrivbordet vid fönstret och kastade upp en bunt sedlar, hårt omdragen med en bankresår. Sedan sträckte han handen efter fler.
En bunt till hamnade på bordsskivan, därefter ännu en. Till slut låg åtta sedelbuntar där i en skev hög. Först då vände sig Karl mot henne, och blicken han fäste vid Anna fick en isande rysning att löpa längs hennes ryggrad.
”Klä på dig”, sade han lågt, men med en röst som man använder till någon som står med hälarna vid ett stup. ”Jeans, jacka, gympaskor. I garderoben, nedersta hyllan. Fort.”
”Jag förstår inte…”
”Det finns ingen tid att förklara.” Han gick fram till fönstret och drog undan gardinen knappt en centimeter, tillräckligt för att kunna spana ut i trädgårdens mörker. ”Ta pengarna. Handlingarna ligger i väskan på stolen. Du går ut genom bakdörren, genom köksträdgården och vidare till grinden längst bort. Där väntar de på dig.”
Utifrån hördes plötsligt ett dovt oväsen: grus som knastrade under däck, motorer som gick på tomgång. Inte en bil. Flera. Karl vek undan från fönstret, och Anna såg hur musklerna hårdnade i hans käkar.
”Vem är det? Var är Erik?”
”Spring, flicka. Spring.” Han sade det på ett sådant sätt att resten av hennes fråga dog i halsen. ”De är redan här. Om du inte gör exakt som jag säger nu, kommer du inte levande härifrån i natt. Tror du mig?”
Hon mötte hans ögon. De var ljust grå, samma färg som Eriks, men genomdragna av röda strimmor. I dem fanns något som fick hennes egen skräck att krympa, som om den plötsligt var obetydlig bredvid den rädsla som hade gripit den här äldre mannen.
”Inte för min skull… för hennes. Jag tror dig”, viskade hon och släppte morgonrocken, innan hon skyndade fram till garderoben.
Jeansen satt som om de varit avsedda för henne. Jackan var däremot lite för stor, tydligt lånad från någon annan, och den luktade svagt av tobak och motorolja. Anna stack fötterna i gympaskorna utan att knyta snörena och ryckte åt sig den lätta tygväskan från stolen.
Med darrande hand kände hon i väskan och fick tag i passet, tätt följt av några hopvikta papper som låg inklämda i ett innerfack. Först då vände hon sig om mot sin svärfar.
”Och ni då?” Rösten bar knappt. ”Om ni stannar, stannar jag också.”
Karl svarade inte genast. Han gick i stället fram till dörren, öppnade den bara en smal springa och lyssnade ut mot korridoren. Hela huset tycktes hålla andan.
”Följ efter mig”, sade han lågt utan att se på henne. ”Inte ett ljud. Sätt fötterna försiktigt, trappstegen knarrar.”
De smög ut genom den mörka passagen och tog sig nerför baktrappan, den som hade använts av kökspersonalen under alla förberedelserna inför bröllopet. Anna mindes svagt hur människor då hade sprungit där med fat, dukar och blomsterarrangemang. Nu låg samma trappa öde och kall, och varje skugga såg ut som någon som väntade på dem.
Längst nere förde Karl henne in i ett trångt förråd. Där inne var luften fuktig och tung av doften från äpplen, jord och gamla brädor. Han böjde sig fram, tog i med båda händerna och sköt undan en säck potatis som stod lutad mot väggen. Bakom den fanns en låg dörr, så liten att Anna först inte ens hade lagt märke till den.
När Karl drog upp den slog nattluften emot dem. Utanför kunde hon urskilja växthusets mörka glasrutor och de långa raderna av odlingsbäddar.
”Gå rakt fram”, viskade han. ”Vik inte av någonstans. På andra sidan staketet finns en grusväg och sedan fältet. Där väntar en man med bil. Han heter Lars. Han kör dig till en plats där du är trygg.”
Anna grep tag i hans ärm. Hennes fingrar skakade så kraftigt att hon knappt kunde hålla fast.
”Karl…” Hon svalde hårt. ”Vad är det som händer? Vilka är de här människorna? Var är Erik?”
Det finns ingen fortsatt berättelsetext i den här delen. Innehållet består enbart av sidorekommendationer, artikelrubriker, kategorier och andra webbsideselement, som enligt instruktionerna ska utelämnas.