Hon läste, raderade och åkte efter jobbet inte hem, utan till simhallen. En halvtimme i vattnet gjorde mer nytta än vilket familjeråd som helst. Där nere var det ingen som bad henne hacka ingredienser till en sallad, ingen som undrade varför hon inte såg gladare ut. När hon kom hem var klockan oftast närmare tio. Lägenheten luktade frysta dumplings, manlig förnärmelse och förväntningar som någon annan hade hängt på henne.
Två dagar före jubileet kom Erik in i sovrummet med den där minen som om han redan hade blivit nekad och tänkte ta illa upp i förväg.
— Du, jag måste fråga en sak.
— Det låter redan oroväckande.
— Mamma ska fira hos Emma i stället. Men hennes ugn är helt värdelös, den bränner allt ovanpå. Kan du inte åtminstone göra ditt kött och den där rullen med tunnbröd? Vi hämtar allt. Du behöver inte ens följa med.
— Vilken generös lösning.
— Sara, kan du låta bli sarkasmen?
— Hur ska jag reagera då? Med tacksamhet? Jag har redan sagt nej.
— Du gör det här med flit. Bara för att visa att du kan sätta dig på tvären.
— Nej, Erik. Jag säger bara för första gången nej till något som jag faktiskt inte står ut med.
— På grund av dig blir hela festen förstörd.
— Nej. Den blir förstörd för att ni har vant er vid att bygga en hel högtid på en enda människas rygg.
Han stod kvar en stund, sedan slängde han ur sig:
— Du har blivit elak.
— Jag har blivit trött. Det är inte samma sak.
På lördagen gick Sara hemifrån vid elvatiden. Hon klippte sig, tittade in i en bokhandel och slog sig sedan ner på ett kafé vid köpcentret. Där satt hon med en bok medan kundvagnar rullade förbi utanför glaset, plastkassar svängde mot folks ben och andras barn stapplade runt i jackor de skulle växa i. Hon kände sig varken glad eller skamsen. Bara stilla. Som om någon för första gången på flera år hade stängt av en fläkt hemma, en sådan som hade brummat oavbrutet inne i hennes huvud.
Telefonen hade hon lagt på ljudlöst. Först på kvällen tände hon skärmen igen. Tolv missade samtal från Erik. Åtta från Emma. Och ett kort meddelande: ”Mamma är på sjukhuset. Blodtrycket. Kom genast.”
På akutmottagningen luktade det blöta ytterkläder, desinfektion och uppjagade människor. Erik satt hopsjunken på en plaststol. Emma, fortfarande i festlig blus, grät så intensivt att det nästan såg ut som om det var hon som var den stora olyckan i rummet.
— Vad har hänt? frågade Sara.
— Vad som har hänt? Emma for upp först. — Jo, att mamma nästan svimmade mitt i allt kaos. Varmrätten blev försenad, barnen välte ett fat, hon blev stressad och trycket sköt i höjden. Om du bara hade hjälpt till hade inget av det här hänt.
— Vad säger läkaren? Sara såg inte ens åt hennes håll.
Erik svarade dovt:
— De tror att det är en blodtryckskris. Vi väntar på besked.
— Tog hon sina tabletter i morse?
Emma tystnade ett ögonblick.
— Jag vet inte. Hon hade varit igång sedan sju. Skivade, lade upp, fixade tilltugg, tårta, gäster…
Sara vred långsamt blicken mot henne.
— Så ingen såg till att en kvinna med högt blodtryck tog sin medicin, men alla såg tydligen till att det fanns snittar på bordet.
— Sluta spela smart, fräste Emma. — Det här är inte rätt tillfälle.
— Tvärtom. Det är exakt rätt tillfälle. Det är bara ni som inte tycker om det.
Dörren till undersökningsrummet öppnades och en läkare kom ut. Hon såg utmattad ut, men hennes röst var rak och utan mjuka kanter.
— Anhöriga till Johansson?
— Ja.
— Läget är stabilt. Det är ingen stroke. Blodtrycket har dragit iväg på grund av stress, överansträngning och uteblivna mediciner. I morgon tar ni med morgonrock, tofflor och vatten. Och nästa gång en kvinna över sextio ska firas, låt henne inte springa runt en hel dag och sköta en bankett.
Emma började gråta igen. Erik sänkte huvudet. Sara kände plötsligt inte ilska längre, bara en seg och tung matthet. De var vuxna allihop, ändå uppförde de sig som om livet var en skolavslutning där det viktigaste var att bordet såg ordentligt ut.
Dagen därpå åkte hon till sjukhuset med Evas saker och en termos buljong. Eva låg där ovanligt stilla, utan den där befälsmässiga hållningen som annars brukade fylla hela rummet. Nu var hon bara en äldre, uttröttad kvinna.
— Du kom, sade hon i stället för att hälsa.
— Jag kom.
— Emma kunde inte?
— Emma har barn, man, trafik och en mycket känslig inre värld. Kort sagt: allvarliga hinder.
Eva slöt ögonen.
— Var inte giftig. Huvudet håller på att sprängas.
— Då gör vi det enkelt. Jag har tagit med sakerna och buljongen.
— Har du kokat den själv?