Till sist reste han sig utan ett ord, gick ut i köket och fyllde ett glas vid kranen. Han drack upp allt på en gång, som om vattnet kunde skölja bort det han nyss hade hört.
– Jag ska prata med henne, sa han till slut.
Jag skrattade inte ens. Jag var för trött.
– Erik, du har pratat med henne i sju år, svarade jag matt. – Och ingenting har blivit annorlunda.
Då såg han på mig på ett sätt han inte gjort på länge. Som om han verkligen betraktade mig, inte bara hörde mina ord i förbifarten.
– Anna, viskade han. – Förlåt mig.
Jag orkade inte svara. I stället gick jag in i sovrummet, stängde dörren bakom mig och låste. För första gången sedan vi gifte oss vred jag om nyckeln mellan oss.
Nästa morgon, den trettionde december, stod Ingrid i hallen prick klockan nio. Hon kom med kassar, kartonger och den där välbekanta minen hos en människa som är fullständigt övertygad om att hon ensam vet hur allting ska göras.
– God morgon, lilla Anna, kvittrade hon och gled förbi mig in i hallen. – Men kära nån, vad dammigt ni har det. Jag har ju sagt att man måste torka av varje dag.
Utan ett ord tog jag emot hennes väskor. De var tunga. I den ena låg hennes berömda potatissallad, lagad efter det hon alltid kallade ”det enda riktiga receptet”. I den andra klirrade flaskor med champagne av just den sort som, enligt henne, ”bara serveras i ordentliga hem”.
Olof sprang ut för att möta sin farmor, men när han fick syn på mitt ansikte tvärstannade han och blev genast tystare.
– Farmor, ska vi vänta på tomten? frågade han försiktigt.
– Självklart, mitt hjärta, svarade Ingrid och böjde sig ner för att pussa honom på hjässan. – Men först måste farmor få lite ordning här. För mamma… ja, du förstår nog.
Då satte jag kassarna på golvet.
– Ingrid, sa jag, nu reder vi ut det här. En gång för alla.
Hon rätade långsamt på sig och lät blicken vandra över mig, uppifrån och ner.
– Vad menar du med det?
– Jag menar att det här är mitt hem. Min familj. Mitt barn. Och om ni en enda gång till tillåter er att säga något nedlåtande om mig – bara ett ord till – då kommer ni aldrig mer över den här tröskeln. Inte på nyår. Inte på födelsedagar. Inte på påsk. Aldrig.
Något hårt och mörkt tändes i hennes ögon.
– Hotar du mig?
– Jag varnar er, svarade jag. – En gång. Den sista.
Hon hann öppna munnen för att hugga tillbaka, men då kom Erik in. Han hade en mjuk hemmatröja på sig och höll mobilen i handen. I hans ansikte fanns ett uttryck jag aldrig tidigare sett där.
– Mamma, sa han stilla. – Kom. Vi behöver prata.
De gick in i köket. Dörren stängdes efter dem. Jag blev kvar i hallen med Olof, som drog mig försiktigt i ärmen.
– Mamma, varför bråkar alla?
Jag satte mig på huk och drog honom intill mig.
– För att vuxna ibland glömmer hur man är snäll, svarade jag och höll om honom hårt.
Från köket hördes röster. Först skarpa och höjda, sedan lägre. Till slut blev de nästan ohörbara. Därefter föll tystnaden.
Efter ungefär tjugo minuter kom Erik ut igen. Ensam. Han var blek, och munnen var hoppressad till ett smalt streck.
– Anna, sa han. – Förlåt. På riktigt. Jag… jag förstod inte att det hade gått så här långt.
– Jo, det gjorde du, svarade jag lågt. – Du valde bara att låtsas som om du inte såg det.
Han sänkte blicken och nickade långsamt.
– Jag ska ställa allt till rätta. Det lovar jag.
– Hur då? frågade jag. – Vad kan du göra? Hon är din mamma.
– Ja, hon är min mamma, sa han. – Men du är min fru. Och jag väljer dig.
Jag betraktade honom länge. Och för första gången på flera år kände jag att jag faktiskt trodde honom.
Resten av den trettionde december förflöt i en märklig, spänd stillhet. Ingrid rörde sig genom lägenheten som en skugga: rak i ryggen, sammanbiten, tyst. Hennes vanliga order hade försvunnit, men hennes närvaro fyllde ändå rummen. Jag lagade mat, plockade undan, strök Olofs lilla kanindräkt och hjälpte honom prova öronen framför spegeln. Erik arbetade bredvid mig. Han sa inte mycket, men för första gången på länge hjälpte han verkligen till.
På kvällen, när vi hade lagt Olof och släckt lampan i hans rum, stannade Erik kvar i dörröppningen.
– Anna, sa han plötsligt, får jag rätta till det i morgon? På riktigt den här gången?
Jag såg på honom.
– Hur?
Han log svagt. Det var ett sorgset leende, men ärligt.
– Du kommer att få se.
Och jag fick se.
På nyårsafton, klockan åtta på kvällen, var vårt hem fullt av människor. Ingrids väninnor från teatern hade kommit i aftonklänningar, med välkammat hår och smycken som glittrade i ljuset. Våra egna vänner var där. Några grannar också. Till och med min mamma hade rest hit från en annan stad; Erik hade bjudit in henne själv, i hemlighet.
Bordet bågnade av mat. Granen lyste i hörnet. Olof sprang omkring i sin kanindräkt mellan gästerna och tog emot beröm med röda kinder.
Ingrid satt som vanligt vid bordets främsta plats, rak och självklar, som en drottning vid sitt hov. Hon log, skämtade och fyllde glasen med champagne.
Sedan reste sig Erik.
– Kära allihop, sa han högt nog för att hela rummet skulle tystna. – Jag har en liten överraskning.
Samtalen dog ut. Alla vände sig mot honom. Han tog fram sin mobil, såg först på mig och tryckte sedan på skärmen.
I vårt vardagsrums plötsliga tystnad började Ingrids egen röst höras ur högtalaren, inspelad dagen innan, precis när hon började förklara vad Erik borde göra med sin hustru på nyårsafton.