Fredagskvällen hade alla förutsättningar att bli lugn. Anna kom hem senare än hon brukade, med tunga matkassar som skar in i fingrarna. I dem klirrade flaskor med olivolja mot burkar med importerade tomater. Efter jobbet hade hon medvetet tagit en omväg förbi saluhallen för att få tag på ordentligt nötkött och färska örter. I en av kassarna låg dessutom en överraskning till Erik: en flaska lagrad malbec som han hade försökt få tag i i flera månader. Anna hade föreställt sig en stillsam kväll, ett glas gott vin och kanske, äntligen, ett riktigt samtal mellan dem. Inte det där vanliga pratet vid sidan av allt annat, utan ett ärligt samtal.
Nyckeln vred sig i låset. När dörren gled upp möttes hon av lukten av bränt fett och stekt lök. I hallen stod redan Maria, hennes svärmor, med händerna stadigt placerade i sidorna och munnen hopdragen till ett smalt streck.
— Jaså, där dyker nattugglan upp. Maten har stått för länge och biffarna är sega som skosulor. En riktig hustru ser till att bordet är dukat i tid, men du ränner omkring någonstans gud vet var.
Anna svarade inte. Hon tog av sig kappan och hängde den noggrant på galgen. Kassarna tyngde fortfarande ned hennes händer.
— Jag jobbade, Maria. Mötet drog ut på tiden.
— Jo, jo, jag känner till dina möten. På min tid arbetade kvinnor också, men de hann ändå laga middag, ta emot sin man och hålla hemmet i ordning. Och du? Du springer runt med din karriär som om den vore en helig relik.
Anna gick vidare in i köket och försökte låta orden rinna av henne. På spisen stod mycket riktigt en stekpanna med mörkbruna klumpar i, resterna av något som en gång hade varit köttbiffar. Bredvid stod en kastrull med kallnad soppa. Utan att säga något började Anna packa upp varorna, ställa in dem på hyllorna och diska undan det som hade samlats under dagen.
Maria slog sig ned vid köksbordet, lutade kinden mot handen och betraktade sin svärdotter med samma min som en kontrollant på inspektion. Från vardagsrummet hördes dämpade smällar, explosioner och skottlossning. Erik spelade tv-spel. Han hade inte ens brytt sig om att komma ut och säga hej.
— Lilla Anna, — började svärmodern med en mjuk, nästan smeksam röst, och just därför kröp obehaget längs Annas rygg. — Erik behöver trettio tusen kronor till sin startup. Det är bara en vecka kvar. Investeraren är tydligen på väg att tröttna. Och du lever ju knappast på existensminimum.
Anna stannade upp över diskhon. Sedan torkade hon långsamt händerna på kökshandduken och vände sig om.
— I går förde jag över fem tusen kronor till honom för marknadsföringen. Innan det betalade jag hans programmeringskurs. Vad är det nu för trettio tusen?
— Vadå vad för pengar? Vanliga pengar! — Maria slog ut med armarna. — Är det så svårt att förstå? I en familj har man gemensam ekonomi. Eller är du snål när det gäller din egen man? Du skulle gärna klämma sista skjortan ur oss, men till familjens framtid kan du inte bidra. Kaffe på stan har du råd med varje dag, men när det gäller något viktigt sitter pengarna fast. Du är en snyltare åt andra hållet, det är vad du är.
Anna pressade ihop käkarna. Hon mindes cappuccinon hon hade köpt på kaféet nära kontoret den morgonen. En liten kopp för drygt tjugo kronor. Dagens enda lilla glädje. Och just den där cappuccinon hade de nu använt mot henne i två månader.
— Mamma, låt henne vara, — ropade Erik från vardagsrummet. Han orkade inte ens resa sig från soffan. — Anna, ärligt talat, du har blivit snål. Förr var du annorlunda. Då trodde du på mig.
Anna gick ut i hallen, därifrån kunde hon se in i vardagsrummet. Erik låg med benen uppslängda över armstödet och blicken fastklistrad vid tv:n. På skärmen rusade monster fram medan automateld smattrade. Trettiofyra år gammal. En vuxen man på trettiofyra.
— Erik, kan vi prata utan din mamma? — frågade hon lågt.
— Varför ska ni viska? — avbröt Maria genast och dök upp i köksdörren. — Har du börjat ha hemligheter för mig? Jag bor faktiskt här. Jag har lagt min själ i den här lägenheten. Mina nerver också. Och mina sparpengar. Men du behandlar mig och min son som främlingar.
Anna vände sig långsamt mot henne. Lagt sin själ och sina sparpengar. Tio tusen kronor hade Maria bidragit med till renoveringen tre år tidigare. Tio tusen som ingen av dem hade fått glömma en enda dag sedan dess. Själva renoveringen hade kostat över hundrafemtio tusen, och varenda krona hade Anna tjänat ihop. Precis som kontantinsatsen till bolånet. Precis som alla amorteringar.
Maria stod där med ett uttryck av sårad rättfärdighet. Sedan såg hon på sin son och talade som om Anna inte ens befann sig i rummet.
— Hon kommer aldrig att bli någon riktig hustru. Hon tänker bara på sig själv. Men det gör ingenting, jag ska nog få henne på plats. Lägenheten är ju vår nu också, så det är avgjort. Hon har ingenstans att ta vägen.
Anna svarade inte. Hon gick in i sovrummet, stängde dörren bakom sig och satte sig på sängkanten. Länge blev hon sittande och stirrade på sin väska, proppfull med arbetsdokument. Till slut tog hon fram sin laptop och öppnade bankappen. På sparkontot fanns hundrafemtio tusen kronor. Hennes ekonomiska säkerhetsmarginal, den hon hade byggt upp under tre års tid. Erik visste inte om den. Maria ännu mindre.
Anna stängde datorn och lade sig ned. Men sömnen höll sig långt borta.
Tankarna gled tillbaka till början. För fem år sedan hade hennes mormor, den enda människa som verkligen stått henne nära, lämnat efter sig ett arv på femtio tusen kronor. Erik hade då föreslagit att de skulle lägga pengarna på kontantinsatsen till en lägenhet. Han påstod att han själv hade sparpengar att skjuta till. Men när kontraktet skulle skrivas under fanns det plötsligt inga pengar från hans sida. Allt hade, enligt honom, gått in i ett ”genombrottsprojekt”. Lägenheten skrevs på Anna. Lånet också. Maria hade då sagt: ”Då får du betala själv också, om du nu är så självständig. Dra inte in min son i dina skulder.”
Och Anna betalade. Varje månad. Tretusenfemhundra kronor. Boendekostnader, mat, tvättmedel, rengöringsmedel, mediciner när någon blev sjuk, kläder, hushållsapparater — allt hamnade på hennes ansvar. Erik lånade då och då pengar till sina startups, och de pengarna kom aldrig tillbaka. Maria hade inte arbetat på flera år och levde på en liten pension, men ändå undervisade hon gärna sin svärdotter i hur man skulle ”leva rätt”. Anna stod ut. För att hon älskade. För att hon hade trott att familjen var det viktigaste av allt. För att hennes egen mamma hade druckit och lämnat henne hos mormodern, och Anna som barn hade lovat sig själv att hennes liv skulle bli annorlunda. Att hon skulle få en annan sorts familj.
Det blev en familj. Men just en sådan här.
På söndagen arrangerade Maria en demonstrativ familjelunch. Den gamla servisen som hade tillhört Eriks mormor plockades fram, bordet fylldes med pajer och små rätter, och själv tronade svärmodern vid kortändan som en kejsarinna. Erik satt bredvid med frånvarande blick och petade planlöst i maten med gaffeln.
— Vill du ha mer soppa, lilla Anna? — kuttrade Maria. — Du är så tunn. De sliter ut dig på det där arbetet. Det är nog dags att börja tänka på själen, på moderskapet. Klockan tickar, vet du. Föder du oss en sonson och går på föräldraledighet, då får Erik ta på sig mansrollen och börja tjäna pengar ordentligt. Och du blir hemma, hos din man, trygg som bakom en mur.
Anna lyfte blicken från tallriken.
— Vad ska vi leva på medan han tar på sig den rollen? Bolånet står på mig. Vem ska betala det?
Maria knep missnöjt ihop läpparna och duttade servetten mot munnen.
— Får man ett barn, får man också bröd till barnet. Säg inte emot de äldre. Moderskapet är din främsta uppgift, inte att gräva i papper hela dagarna.
— I de där pappren, Maria, finns min lön. Och bolånet. Och avbetalningen på kylskåpet. Och dina pajer också, om vi nu ska vara noggranna.
Erik ryckte till som om han just vaknat ur sina tankar.
— Anna, måste du alltid vara så negativ? Det är bara ett bolån. När jag får fart på verksamheten löser vi allt. Ge mig bara lite tid.
— Hur mycket tid, Erik? Du har sagt samma sak i tre år. Inte ett enda av dina projekt fungerar. Du har inte ens betalat elräkningen en enda gång.
— Jaha, nu börjar det igen. — Erik sköt undan tallriken. — Mamma har rätt. Du har en miniräknare i huvudet i stället för ett hjärta.
Maria nickade belåtet. Anna kände illamåendet stiga i halsen. Hon reste sig från bordet.
— Tack för maten. Jag går och lägger mig en stund. Jag har fått huvudvärk.
På kvällen kom Erik in i sovrummet. Anna satt med en bok i händerna och låtsades läsa. Han slog sig ned på sängkanten och försökte ta hennes hand. Hon drog undan fingrarna.
— Anna, vi behöver inte bråka. Mamma försöker faktiskt göra sitt bästa för oss.
— För oss? Vad betyder det ens? Hon äter upp mig levande.
— Hon är godhjärtad. Hon vill bara att allt ska vara som det ska i en familj.
— Som det ska? Är det när jag arbetar ihjäl mig, du ligger på soffan och din mamma kallar mig snyltare?
Erik grimaserade.
— Det var inte så hon menade. Du missförstår bara allt.
— Då får du förklara. Förklara det för mig.