– Erik har redan tagit lån, erkände Margareta motvilligt. – Bankerna säger nej numera. De lånar inte ut mer till honom.
Anna blev sittande som förstenad och såg på sin man.
– Du har tagit lån? När då? Hur mycket? Och varför har jag inte fått veta någonting?
Erik vek undan med blicken.
– Det där är mina privata ekonomiska beslut, muttrade han. Jag är inte skyldig att redovisa allt för dig.
– Men du tycker att jag ska redovisa min lön för dig? Anna sköt ut stolen och reste sig. – Vet du vad, Erik? Jag behöver luft. Fortsätt äta utan mig.
Hon gick ut ur lägenheten med hjärtat hårt bultande i bröstet. Ilskan, förvirringen och känslan av att något mycket större dolde sig bakom alltihop gjorde henne nästan yr. Ute var det fortfarande ljust; julikvällen höll kvar dagen länge, som om solen inte riktigt ville släppa taget. Anna gick långsamt över den välbekanta gården och försökte få ordning på tankarna.
Då ringde mobilen. På skärmen stod hennes pappas namn.
– Hej, pappa, svarade hon och försökte låta lugnare än hon kände sig.
– Hej, gumman, sa Karl. Hans röst var spänd på ett sätt som genast fick henne att stanna upp. – Har du en minut? Jag behöver prata med dig om något allvarligt.
– Självklart. Anna satte sig på en bänk vid gångvägen. – Vad har hänt?
– Banken ringde mig i dag, började han. – De undrade varför jag inte betalar på mitt lån. Jag frågade vilket lån de menade. Då visade det sig att någon har tagit ett lån i mitt namn. På hundrafemtiotusen kronor.
Det kändes som om marken gled undan under henne.
– Vad säger du? Hur skulle det ens kunna gå till?
– Det är precis det jag inte begriper, svarade Karl, och förvirringen hördes tydligt. – Jag har aldrig ansökt om något sådant lån. Någon måste ha använt mina uppgifter.
– Har du polisanmält det? frågade Anna, även om en iskall misstanke redan hade börjat ta form inom henne.
– Inte än. Jag ville prata med dig först. Jag tänkte att du kanske visste något.
– Jag? Varför skulle jag veta något om det?
– Därför att lånet tydligen togs via internetbanken och bekräftades med min telefon. Och den enda, förutom jag själv, som brukar ha tillgång till min mobil är du… eller Erik.
Anna blev alldeles stilla. Under vintern hade hennes pappa bott hos dem i en vecka medan värmesystemet i hans hus byttes ut. Hon mindes hur han flera gånger bett Erik hjälpa honom med appar, BankID och olika betalningar på mobilen.
– Pappa, jag ringer tillbaka om en timme, okej? sa hon med en röst som plötsligt darrade. – Jag måste kontrollera en sak först.
När hon kom tillbaka till lägenheten hade Margareta redan gått. Erik satt i vardagsrummet framför tv:n och låtsades som om han inte märkte att hon kom in.
– Vi måste prata, sa Anna och stängde av tv:n.
– Om vad då? Han lyfte blicken mot henne, sluten och uttryckslös.
– Om lånet i min pappas namn. Hundrafemtiotusen kronor. Har du något du vill säga om det?
Erik blev kritvit i ansiktet. Den korta reaktionen sade mer än ett långt erkännande.
– Jag vet inte vad du pratar om, sa han, men rösten bar honom inte.
– Banken ringde pappa i dag, fortsatte Anna. – De undrade varför han inte betalar på ett lån han aldrig har tagit. Märkligt, eller hur?
Erik svarade inte. Han började trumma nervöst med fingrarna mot fåtöljens armstöd.
– Du hjälpte honom med bankappen i februari, sa Anna och såg honom rakt i ögonen. – Du hade hans telefon i handen. Du hade tillgång till hans uppgifter.
– Det där är vansinne, fräste Erik. – Din pappa har säkert blandat ihop något. Han är gammal, vad väntar du dig?
– Min pappa är sextiotre, och hans minne fungerar alldeles utmärkt, snäste Anna tillbaka. – Banken har skickat underlaget till honom. Lånet togs för tre månader sedan. Var är pengarna, Erik?
Han reste sig hastigt och började gå fram och tillbaka över golvet.
– Okej! Ja, jag tog lånet. Men jag tänkte betala tillbaka det!
– Med vad? frågade Anna. – Med min lön?
Erik slog ut med händerna, som om han själv var offret.
– Vad skulle jag göra? Jag hamnade i en jävligt svår sits. Johan och jag gick in i ett projekt, men allt gick åt skogen. Jag förlorade mina besparingar och drog på mig skulder. Sedan dök det upp en chans att vinna tillbaka allt, men då behövdes mer kapital.
– Så du bestämde dig för att använda min pappas personuppgifter? Anna kunde knappt ta in orden som kom ur hans mun. – Förstår du att det är ett brott, Erik? Ett riktigt brott.
– Jag skulle ha betalat tillbaka allt! ropade han nästan. – Om du bara hade gått med på att hjälpa till hade vi kunnat lösa det snabbt. Sedan hade det funnits pengar kvar också, till ett bra liv för oss båda.
– Du är inte klok, sa Anna lågt och skakade på huvudet. – Jag ringer pappa och berättar allting.
– Nej! Erik kastade sig fram och grep tag i hennes arm. – Det får du inte göra. Han kommer att gå till polisen, och då hamnar jag i fängelse.
– Släpp mig, sa Anna och ryckte loss handen. – Det borde du ha tänkt på innan du stal hans uppgifter.
Hon slog numret till sin pappa och satte på högtalaren.
– Pappa, det är jag. Jag vet vad som har hänt med lånet, sa hon medan hon såg på Eriks askgrå ansikte. – Kan du komma hit i morgon? Vi behöver prata ordentligt. Ta med mamma också.
Samtalet blev kort. När hon hade lagt på vände hon sig mot sin man.
– Du har till i morgon på dig att fundera ut hur du ska förklara det här för min pappa. Och för mig.
– Vad vill du att jag ska säga? frågade Erik trött. – Jag gjorde bort mig, ja. Jag erkänner det. Men jag gjorde det för vår skull.
– Nej, Erik. Anna skakade på huvudet. – Du gjorde det för din egen skull. Och nu riskerar min pappa att dras in i en rättsprocess och få sin ekonomi förstörd, bara för att du inte kunde stoppa dig själv.
– Jag ordnar det, lovade han snabbt. – Ge mig bara en chans.
– En chans till vad? Att ljuga mer? Eller att komma åt mina pengar, precis som du kom åt min pappas?
Erik sänkte huvudet.
– Jag tappade kontrollen, erkände han. – Det började inte så stort. Johan sa att han hade ett lovande upplägg, något som skulle ge snabb vinst. Jag satte in våra sparpengar, men projektet gick omkull. Sedan påstod han att det fanns en möjlighet att ta igen förlusten, bara vi fick fram mer pengar. Då började jag ta lån…
– Hur många? avbröt Anna. – Hur mycket är du skyldig?
När Erik nämnde summan svartnade det nästan för henne.
– Det är nästan trehundratusen kronor, utan att ens räkna med pappas lån! utbrast hon. – Hur i hela friden tänkte du betala tillbaka allt det?
– Jag trodde att din befordran skulle lösa det, sa Erik lågt. – Vi hade kunnat betala av allt bit för bit.
– Vi? Anna skrattade till, men det fanns ingen glädje i ljudet. – Du tänkte alltså dra in mig i dina skulder utan att ens fråga om jag ville?
Hon gick in i sovrummet och tog fram en resväska ur garderoben.
– Vad gör du? frågade Erik förskräckt och följde efter henne.
– Packar, svarade hon kort. – Jag kan inte stanna här just nu.
– Lämnar du mig? Hans röst fylldes av äkta oförståelse. – Efter åtta års äktenskap? På grund av pengar?
– Inte på grund av pengar, sa Anna och lade ner några plagg i väskan. – På grund av lögner. På grund av svek. På grund av att du utnyttjade min pappa utan att bry dig om vad som kunde hända honom.
– Jag kan rätta till det! Erik såg plötsligt rädd ut på riktigt.
– Kanske, svarade Anna utan att stanna upp. – Men inte i kväll. I morgon träffar vi mina föräldrar och bestämmer hur vi går vidare.
– Vart ska du ta vägen? frågade han.
– Till Maria, sa Anna. – Hon kommer att förstå.
När hon lämnade lägenheten med resväskan i handen kände hon, till sin egen förvåning, en sorts lättnad. Det var som om en tyngd hon inte ens förstått att hon bar på plötsligt hade glidit av hennes axlar.
Nästa dag blev allt annat än enkel. Anna tog ledigt från arbetet för att kunna träffa sina föräldrar. De bestämde sig för ett kafé i närheten av bostadsområdet, en neutral plats där ingen skulle kunna gömma sig bakom hemmets väggar.
Karl, en lång gråhårig man med rak hållning och en blick som sällan missade något, lyssnade under tystnad när Erik stapplande försökte förklara sig. Bredvid Anna satt hennes mamma, Eva, och höll hårt om dotterns hand.
– Så, sammanfattade Karl när Erik till slut tystnade. – Du tog mina personuppgifter, använde dem för att få ett lån i mitt namn och ber mig nu att inte gå till polisen, utan i stället låta dig på något sätt lösa det här.
– Jag ska betala tillbaka pengarna, försäkrade Erik. – Jag behöver bara lite tid.
– Varifrån ska du få de pengarna? frågade Karl. – Du har ju nyss sagt att du redan är skuldsatt upp över öronen.
– Jag hittar en lösning, mumlade Erik, men det lät inte ens som om han själv trodde på det.
– Med min dotters lön, kanske? Karls röst blev kall och hård. – Ska hon slita för att betala av skulder du skapat genom dina idiotiska risker?
– Pappa, sa Anna mjukt och lade en hand på hans arm. – Låt oss först reda ut lånet i ditt namn. Vi måste ta reda på om det kan ogiltigförklaras när Erik erkänner att han använde dina uppgifter.
– Då krävs det en polisanmälan, sa Karl och skakade på huvudet. – Banken kommer inte att tro på lösa ord.
Erik bleknade igen.
– Då spärrar de in mig, viskade han. – Är det verkligen vad ni vill?
– Vad trodde du själv skulle hända när du förfalskade mina uppgifter? frågade Karl skarpt. – Att jag glatt skulle betala dina skulder med min pension?
Just då dök Margareta upp vid deras bord. Anna såg förvånat upp på sin svärmor; hon hade inte bjudit in henne till mötet.
– Erik ringde mig, förklarade Margareta och satte sig intill sin son. – Jag kunde inte lämna honom ensam i en sådan situation.