— Ditt sminkbord, Anna, flyttar vi ut på balkongen. Här inne passar mitt rumänska vitrinskåp alldeles utmärkt.
Det gula metallbandet från måttbandet for tillbaka in i plasthöljet med ett vasst, nästan rovdjurslikt snäpp och var nära att kapa nageln på Maria.
Min svärmor stod mitt i vårt sovrum med hållningen hos en fältherre som personligen ritar upp gränserna för ett nyerövrat område.
Själv blev jag stående i dörröppningen. Jag hade inte ens kommit mig för att ta av ytterskorna i hallen.
Blicken for från henne till vår säng.
Ovanpå den låg en främmande dubbelmadrass, klädd i prasslande fabriksplast, som om den redan hade tagit rummet i besittning.
Min man Erik stod vid fönstret och skiftade tyngden från ena foten till den andra. Han studerade golvlisten med en sådan koncentration att man kunde tro att den dolde meningen med livet.
Han såg ut som ett blötdjur som plötsligt upptäckt att någon glömt ge det ett skal att krypa in i.
På mitt nattduksbord låg dessutom, som en ren förolämpning, en knippa reservnycklar till vår lägenhet och blänkte. Samma nycklar som Erik alltid brukade ha i sin lilla väska.
— Vilket vitrinskåp, Maria? frågade jag lågt, medan jag kände hur något kallt och hårt började dras åt inom mig som en fjäder.
— Mitt, förstås. Det som står i vardagsrummet, svarade hon kort och sköt undan mina parfymflaskor med en min av avsmak.
— Och dina krämer och allt det där kan du också plocka bort. Jag tål inte kemikalier.
Hon kastade en blick mot Erik och fortsatte, som om saken redan var avgjord:
— Har Erik inte berättat? Det är för tungt för mig att bo ensam i min tvårummare på andra sidan stan. Blodtrycket bråkar.
— Därför flyttar jag in hos er. Du är ung, du får ge med dig.
— Dina saker kan du bära in i det där lilla rummet där ni ändå bara samlar skräp. Sovrummet tar jag. Erik har redan beställt en medicinsk madrass åt mig.
Först då lyckades Erik slita ögonen från golvlisten. Han lade ansiktet i veck, som om han led mer än någon annan i rummet, och mumlade:
— Anna, alltså… mamma behöver faktiskt hjälp. Vi är ju en familj. Du behöver bara flytta dina grejer.
— Mamma och jag fixar till det här sedan. Du kommer att muttra ett tag, men du vänjer dig.
Från hallen hördes ett stånkande ljud, och i nästa stund dök vår granne från samma våningsplan upp i sovrumsdörren. Allestädes närvarande Karin, naturligtvis.
I famnen höll hon varsamt en kartong fylld med tungt, gammalt kristallglas.
— Var ska jag ställa den, Maria? frågade hon med sirapslen röst och sneglade nyfiket åt mitt håll.
— Där borta, vid garderoben, lilla Karin, sa svärmor och viftade med handen.
Sedan vände hon sig mot mig och höjde rösten precis lagom mycket för att grannen inte skulle missa ett ord.
— Svärdöttrar kommer och går, men en son har bara en mor.
Hon log stelt och lade till:
— Anna är en förståndig kvinna. Inte skulle hon väl kasta ut en gammal, sjuk mor på gatan från sin sons hem. I morgon ordnar vi resten.