— Du är en hushållerska, inte en hustru, sa Erik med ett snett leende och höjde glaset medan släktingarna skrattade instämmande. — Bara en ovanligt dyr sådan.
Någon vid det dukade festbordet fnissade till.
Hans mamma vände demonstrativt bort blicken, som om ingenting anmärkningsvärt hade sagts. Eriks syster Maria drog på munnen och muttrade:
— Men är det inte sant då? Erik drar in pengarna, och Anna går hemma.
Anna lade långsamt ner gaffeln.
I rummet låg doften av ugnsstekt kött, parfym och exklusiv alkohol. Utanför fönstren glittrade kvällsstaden, och mitt i det stora vardagsrummet stod bordet som hon hade börjat förbereda redan klockan sex på morgonen.
Tolv gäster.
Tre varmrätter.
Flera sorters tilltugg.
En tårta.
En duk som var struken utan minsta veck.
I två veckor hade hon planerat sin mans födelsedagsfirande.
Nu såg hon på honom med ett sådant lugn att Erik för ett ögonblick tappade fattningen.
— Vad är det? Blev du sårad? frågade han hånfullt.
Anna torkade sig om munnen med servetten.
— Nej. Jag lade det bara på minnet.
— Men ge dig, vi är ju bara familj här.
— Just därför sa du sanningen, svarade hon lågt.
Tystnaden som följde blev obekväm.
Men Erik hade redan druckit tillräckligt för att inte längre känna var gränsen gick.
— Vad är problemet? Jag sliter, jag försörjer familjen. Bilen är min. Lägenheten är min. Renoveringen betalades med mina pengar. Vem är du utan mig?
Han slog ut med händerna.
— Allvarligt talat, du arbetar ju inte ens.
Anna betraktade honom länge.
Mycket länge.
Så ser människor ut när rädslan plötsligt släpper taget om dem.
— Är du säker på att du vill fortsätta det här samtalet inför alla?
Hans mamma skyndade sig att lägga sig i:
— Anna lilla, varför göra en sak av det? Din man skämtade bara.
— Nej, mamma, skrattade Erik. Jag skämtar inte.
Han vände sig mot de andra kring bordet.
— Säg ärligt nu: om en kvinna lever på sin man, inte har något jobb och bara sköter hemmet — vad kallar man henne då?
Maria svarade genast:
— En hushållerska med förmåner.
Några skrattade igen.
Då reste sig Anna långsamt från stolen.
Utan utbrott.
Utan tårar.
Hon rättade till ärmen på sin klänning och sa med stadig röst:
— Bra. I så fall säger hushållerskan upp sig från och med i dag.
Eriks leende stelnade.
— Vad menar du?
— Precis det jag säger.
Hon drog av vigselringen från fingret och lade den bredvid hans tallrik.
Det lilla metalliska ljudet skar genom rummet starkare än ett skrik.
— Om jag bara är personal här, då tänker jag också uppföra mig som personal. Efter en förnedring brukar anställda gå.
— Anna, sluta med den här teatern, fräste Erik irriterat.
Men hon såg inte längre på honom.
Hon såg på de andra.
— Ni kan lugnt äta färdigt. Kom bara ihåg att salladerna gjordes av hushållerskan. Köttet lagades av hushållerskan. Tårtan bakades också av hushållerskan. Och lägenheten som ni kom till i kväll städades i sex timmar av samma hushållerska.
Ingen svarade.
Till och med Maria sänkte blicken.
Och för första gången på många år kände Anna något märkligt inom sig.
En lättnad.
Som om någonting hade brustit.
För gott.
De hade träffats tolv år tidigare.
På den tiden var Erik en helt annan människa.
Glad.
Drivande.
Full av planer.
Han brukade komma och hämta Anna i en gammal bil och hade ofta med sig prästkragar som han köpt vid tunnelbanan.
— En dag ska jag bli rik, brukade han säga när de låg bredvid varandra i den lilla hyrda lägenheten. — Och då ska du aldrig mer behöva sakna något.
Hon skrattade åt det och trodde på honom.
För hon älskade honom.
Sedan kom åren då allt handlade om arbete.
Det första företaget.
Lånen.
Nätterna utan sömn.
Anna stod vid hans sida genom allt.
När Eriks första projekt gick omkull var det hon som sålde sin pappas guldkedja för att kunna betala hyran för kontoret.
Och när hans affärspartner svek honom satt hon bredvid honom ända till gryningen och övertalade honom att inte ge upp.