Men en besk eftersmak blev kvar i henne. Erik hade dragit i gång ett krig, och av allt att döma tänkte han inte lägga ner vapnen frivilligt.
Ytterligare en vecka passerade. På fredagskvällen ringde hennes lillasyster Emma. Hon hann knappt säga hej innan orden forsade ur henne, skarpa av ilska:
— Har du sett vad de lägger ut på sociala medier?
Anna tog fram mobilen och gick in på Monicas sida. Där fanns ett nytt inlägg. På bilden satt Monica på bänken utanför porten med ett plågat, nästan martyraktigt uttryck i ansiktet. Under fotot stod det:
”Så här har man det på gamla dagar. Min egen svärdotter har kastat ut mig på gatan. Hon tog bilen, slängde nycklarna i ansiktet på mig. Och jag som älskade henne som om hon vore min egen dotter. Gör aldrig gott för människor — då får ni bara ondska tillbaka.”
Under inlägget hade kommentarerna redan börjat samlas. Ett trettiotal personer hade hunnit skriva. Kvinnor Anna inte kände beklagade sig högljutt: ”Håll ut, Monica”, ”Gud ser allt”, ”Vilken vidrig svärdotter du har, förlåt att jag säger det”.
Det svartnade till framför Annas ögon. Hon stängde av skärmen och lade telefonen med displayen nedåt på bordet.
En timme senare ringde Erik.
— Hej, sa han.
Sedan blev det tyst.
Anna svarade inte. Hon satt bara stilla med mobilen mot örat.
— Jag vill prata, fortsatte han till slut. Inte så här, inte i telefon. Vi kan väl ses någonstans. På neutral mark.
— Varför då?
— Du ser ju själv vad som händer. Mamma är sjuk. Du har skämt ut henne inför halva stan. Hon kommer inte ens upp ur sängen. Läkarna säger att hon är helt slutkörd, nervöst utmattad. Hon håller redan på att förbereda en stämning mot dig och din pappa. Hon säger att du gick på henne och kastade nycklarna i ansiktet på henne.
Anna kände hur hettan steg i kinderna.
— Erik, du såg ju själv vad som hände. Det var hon som kastade nycklarna på mig. Jag hann inte ens böja mig efter dem. Din pappa stod bredvid.
— Vad spelar det för roll vem som kastade först! skrek Erik så högt att det skar i örat. Fattar du över huvud taget vad du har gjort? Du har vänt dig mot familjen! Mot min mamma! Hon är en sjuk människa! Har du en enda gång frågat hur hennes blodtryck är? Ser du henne ens som en människa?
Anna slöt ögonen och räknade långsamt till fem.
— När du gick sa du att det skulle bli skilsmässa. Jag går med på det. Vi skiljer oss.
Det blev alldeles tyst i luren. Hon hörde bara Eriks snabba andetag, och av ljudet att döma började han gå fram och tillbaka någonstans.
— Jaha, sa han lågt. Så nu vill du skiljas?
— Ja.
— Då ska du få som du vill. Men kom ihåg att du själv har valt det här. Förbered dig. Jag har också rättigheter. Lägenheten är visserligen hyrd, men vi betalade hälften var. Jag har kvitton. Och bilen tänker jag inte bara släppa. Gåva eller inte gåva, det får rätten reda ut. Sedan har vi lånen också. Vi tog ett privatlån för två år sedan. Det var jag som betalade på det, ska du veta.
Anna rynkade pannan.
— Det lånet är avslutat. Det var jag som gjorde den sista inbetalningen.
— Det vet inte jag någonting om. Pappren får visa vad som stämmer. Gör dig redo, Anna. Du ville ha krig. Då ska du få krig.
Han lade på.
Anna blev sittande i flera minuter utan att röra sig. Sedan slog hon sin pappas nummer. Lars lyssnade utan att avbryta. När hon hade berättat allt sade han bara en enda mening:
— I morgon bitti går vi till en jurist. Jag har redan hittat en bra.
Den natten sov Anna nästan ingenting. Hon vände sig från sida till sida, återvände gång på gång till varje detalj, varje ord Erik hade sagt, varje tonfall. Ju mer hon tänkte, desto tydligare blev det för henne att han och hans mor höll på att lägga ut någon sorts fälla.
Svaret kom två dagar senare. Hon satt på jobbet när ett okänt nummer ringde på arbetstelefonen. En raspig mansröst presenterade sig utan värme:
— Är det Anna? Jag ringer från indrivningsavdelningen. Ni har en förfallen skuld enligt kreditavtal nummer trehundratjugofyra snedstreck femton. Den obetalda skulden uppgår till elvatusentvåhundra kronor plus dröjsmålsavgifter. När avser ni att betala?
Anna sjönk långsamt ner på stolen.
— Vilket lån? Jag har inte tagit något lån.
— Avtalet står i ert namn. Personuppgifterna stämmer. Datumet är april förra året. Ingen betalning har kommit in på tre månader. Vi tvingas därför inleda indrivningsåtgärder.
Det prasslade till i luren. I bakgrunden hörde Anna en kvinnlig röst säga: ”Säg att de kommer att utmäta lägenheten.” Därefter följde ett kort skratt, ett sådant skratt hon skulle ha känt igen bland tusen andra.
Det var Monica.
Samtalet bröts med några torra pip. Anna satt kvar länge med telefonen i handen. Det triumferande skrattet ringde fortfarande i hennes öron.
Till slut ringde hon sin far. Lars var hos henne inom en timme. Han gick direkt ut i köket och lade sin gamla mobil på bordet.
— Berätta från början, sa han. Ord för ord.
Anna återgav samtalet så noggrant hon kunde. När hon kom till ögonblicket då Monica hade skrattat i bakgrunden spände Lars käkarna så hårt att kindbenen vitnade.
— Så de har alltså tagit ett lån i ditt namn, sa han långsamt. Utan att du visste något. Och nu försöker de pressa pengar ur dig.
— Pappa, jag har inte tagit några lån. Jag svär.
— Jag vet att du inte har det. Därför går vi till Helena i morgon bitti. Advokaten.
Han tog upp ett visitkort ur innerfickan och lade det framför henne. På den vita kartongbiten stod med svarta bokstäver: ”Helena Lindberg. Familjerätt. Civilrättsliga tvister.”
— Har du redan pratat med henne?
— Ja. För två dagar sedan, när jag förstod att Erik inte tänkte ge sig utan strid. Hon bad mig säga åt dig att samla ihop allt du har hemma. Legitimation, vigselbevis, gåvobrevet på bilen, kontoutdrag. Varenda papper som kan vara relevant.
Anna nickade. De satt mitt emot varandra i köket, drack te och sade nästan ingenting. Utanför fönstret tilltog regnet.
Nästa morgon körde Anna och Lars till Helena Lindbergs kontor. Det låg på andra våningen i ett äldre tegelhus. I korridoren hängde en doft av papper, damm och nybryggt kaffe. Advokaten mötte dem i dörren. Hon var lång, omkring fyrtio, klädd i en stram grå dräkt. Håret var kortklippt, blicken klar och skarp, som om ingenting undgick henne.
— Kom in och slå er ner, sa hon. Lars har redan berättat huvuddragen. Bilen togs ifrån dig. Maken lämnade hemmet. Svärmodern smutskastar dig på nätet. Och nu har det dykt upp ett lån som du, Anna, säger att du aldrig har tagit. Då tar vi det steg för steg. När ringde de från den här påstådda indrivningen?
Anna berättade allt i detalj. Helena skrev i ett block medan hon lyssnade och lyfte då och då blicken för att ställa en kort fråga.
— Finns numret kvar i samtalshistoriken?
Anna öppnade listan över inkommande samtal och läste upp siffrorna. Helena knappade in numret på sin egen telefon och tryckte på ring. Efter några signaler svarade en mansröst.
— Hallå?
— Det här är Helena Lindberg, advokat för Anna, sa hon med lugn och tydlig röst. Vem talar jag med?
Det prasslade till. Mannens ton förändrades genast och blev betydligt mindre självsäker.
— Och vad gäller saken?
— Det gäller kreditavtal nummer trehundratjugofyra snedstreck femton. Jag vill att ni anger ert företags fullständiga namn, organisationsnummer, juridiska adress samt vilken tillståndsgrund ni har för att bedriva inkassoverksamhet.
En paus uppstod. Sedan mumlade mannen något ohörbart och avbröt samtalet.
Helena lade ifrån sig telefonen på skrivbordet och såg lugnt på Anna.
— Det där var inga riktiga inkassohandläggare. Det var någon som spelade en roll. Troligen en bekant till din svärmor, någon de bett ringa för att skrämma dig. Seriösa inkassobolag måste presentera sig, ange vilket bolag de företräder och informera om hur ärendet hanteras.
Anna andades ut, men Helena höjde ett finger.
— Däremot betyder det inte att lånet inte finns. Erik och Monica kan mycket väl ha ordnat ett lån via ett mindre kreditbolag eller en snabblåneaktör med hjälp av en kopia av din legitimation. Tyvärr förekommer sådant oftare än man vill tro. Vi ska kontrollera saken.
Hon drog tangentbordet närmare sig och började skriva. Efter några minuter vände hon skärmen mot Anna.
— Med ditt skriftliga samtycke har jag begärt fram din kredithistorik. Titta här. Det finns faktiskt en betalningsanmärkning under uppsegling. Och inte bara en.
Anna stirrade på skärmen. Det kändes som om golvet gled undan under henne.
Tre rader lyste framför henne. Den första gällde ett privatlån på elvatusentvåhundra kronor, registrerat i april året innan. Den andra var ett snabblån på fyratusen kronor, taget i juli. Den tredje var ett kreditkort med en gräns på femtusen kronor, aktiverat i september.
— Jag har inte tagit något av det där, viskade Anna. Orden kom knappt över hennes läppar.
Lars lutade sig fram och borrade blicken i skärmen.
— Är det Erik som ligger bakom allt?
— Vi ska inte dra slutsatser för snabbt, svarade Helena och höjde handen. Först fastställer vi fakta. Men datumen är viktiga. Samtliga tre avtal har upprättats under den tid då ni redan var gifta. Och beloppen tyder inte på att pengarna gick till gemensamma hushållsutgifter. Anna, minns du om Erik eller hans mor gjorde några större inköp under det senaste året?
Anna tänkte efter. Plötsligt slog minnet ner i henne som en elektrisk stöt.
— I april åkte han och Monica till kusten. De sa att Monica hade sparat ihop pengar från pensionen. I juli köpte Erik en ny laptop och påstod att han hade fått bonus på jobbet. Och i september skaffade Monica en ny tvättmaskin. Hon skröt till och med om den för grannarna.
Helena antecknade varje ord. Sedan lutade hon sig tillbaka i stolen.
— Där har vi ett möjligt motiv. Pengarna verkar ha gått till semester, elektronik och vitvaror. Skulderna placerades på dig. En annan fråga: vet du var din legitimation fanns i april förra året?
Anna slöt ögonen och letade i minnet. Då kom det tillbaka. Erik hade bett om hennes pass och id-kort för att kunna ta kopior till några papper på jobbet. Hon hade inte frågat närmare. Hon hade bara gett honom dem.
— Erik hade dem, sa hon långsamt. Han sade att hans arbetsgivare behövde en kopia av makens eller makans legitimation för någon försäkring.
Helena nickade, nästan som om hon hade väntat sig just det svaret.
— Ett mycket vanligt upplägg. Sannolikt är underskrifterna på avtalen förfalskade. Det kan en handstilsundersökning visa. Om det stämmer rör det sig om bedrägeri och urkundsförfalskning, och då är vi inte längre bara i en civilrättslig tvist.
Rummet blev tyst. Det var Lars som först bröt tystnaden.
— Vad krävs för att sätta i gång?
— En polisanmälan, svarade Helena. Dessutom en talan i domstol om att kreditavtalen ska ogiltigförklaras. Parallellt kan vi kräva ersättning för kostnader och för den skada det här har orsakat dig. Men innan vi gör något måste jag fråga dig, Anna: är du beredd att gå hela vägen? När Erik och Monica får veta att du har anmält dem kommer de att försvara sig. Och det är mycket möjligt att de slår ännu hårdare tillbaka.
Anna lyfte blicken mot henne.