och sneglade på smartklockan runt handleden.
– Vi behöver KPI:er, dashboards och en tydlig bild av hela säljtratten. Jag har gjort en mall.
Mallen visade sig vara ett Excelark med färgglada diagram och tio kolumner, där hälften i praktiken sa samma sak. Min egen kontraktslista, den jag hade använt i tretton år, var enklare och betydligt fulare. Men den fungerade. Varje avtal låg på en rad, och på tre sekunder kunde jag se allt: tidsplan, volym, läge, kontaktperson. Erik begrep inte det. I hans värld vägde en snygg graf tyngre än ett verktyg som faktiskt gick att arbeta med.
Under elva dagar hände fyra saker.
Det första var att Erik tog ett samtal från Mälardalsbyggen. Inköpschefen där, Johan, hade varit min kontakt sedan 2016. Han ringde för att stämma av villkoren för vårleveransen. Erik lovade honom tolv procents rabatt. Vi hade aldrig gått över sju. När jag fick höra det brände det till i bröstet, som om någon hade hällt kokande vatten där. Jag ringde själv upp Johan och ägnade två timmar åt att reda ut allt. Gratis. Efter arbetstid. Till slut sa Johan:
– Anna, vad är det som händer hos er egentligen? Om du är på väg bort vill jag veta det direkt.
Det andra var att Erik ”justerade prioriteringarna” och flyttade fram leveransen till NordTrans Logistik med två veckor. Utan att fråga någon. Leveransen sprack. Vitet blev hundratjugo tusen kronor. Jag fick reda på det sent på fredagen, när reklamationen landade i inkorgen. Jag satt kvar och hanterade ärendet till klockan tio på kvällen.
Det tredje var att Erik bad mig göra om mina tabeller ”enligt det nya formatet”. Med andra ord: slå sönder ett system som fungerade och hälla över allt i hans färgglada grafer. På två veckor lade jag sexton timmar på det. Sexton övertidstimmar, obetalda och osynliga, bara för att förstöra mitt eget arbetsredskap.
Det fjärde var när Erik på måndagsmötet sa:
– Vi måste skala upp kundbasen. Nio kontrakt är för lite för ett företag på vår nivå.
Nio kontrakt på fyrtioen miljoner. Avtal som jag hade byggt upp, vårdat och hållit vid liv i åratal. För lite. Kollegorna sänkte blicken. Karin från logistiken kastade en snabb blick åt mitt håll, frågande, nästan försiktig. Jag rörde inte en min.
Lars såg alltihop från sitt rum. Och han teg.
Nej, han teg inte helt. Han sa till mig:
– Anna, du finns ju i närheten. Håll lite koll. Killen håller på att lära sig.
Håll lite koll. Tretton år av felfritt arbete, och nu skulle jag ”hålla koll” på en kille som på två veckor hade skapat fler problem än hela avdelningen gjort på ett år. Jag stod i dörröppningen till hans kontor och ville säga: ”Vet du, Lars, jag är ingen barnvakt. Jag är specialisten som drar in fyrtio miljoner åt dig.” Men orden blev kvar i mig. Jag nickade bara och gick tillbaka till min plats.
För jag visste redan att det inte skulle leda någonstans. Två gånger hade jag försökt prata. Båda gångerna hade svaret varit: ”Vi ska titta på det.” Och när de tittade på det hände alltid samma sak.
Ingenting.
Jag blev sittande vid skrivbordet och stirrade på skärmen. På den missade leveransen. På reklamationen från NordTrans Logistik. På sexton timmar av mitt liv som hade slösats bort. Luftkonditioneringen brummade uppe vid taket och spred den där torra kontorsluften som alltid gav huvudvärk framåt kvällen. Utanför fönstret hade mörkret redan lagt sig. December. Halv fem.
Mina händer vilade över tangentbordet. Efter en stund insåg jag att jag inte skrev någonting. Jag satt bara där. Ett finger tryckte mekaniskt på mellanslagstangenten. En gång. En gång till. Tretton år. Fyrtioen miljoner. Fyra löften. Noll.
Då ringde Johan. Inte till kontoret, utan till min privata mobil.
– Anna, säg som det är. Den där nya killen, blir han kvar?
– Det verkar så.
– Lyssna på mig. Jag tänker inte jobba med honom. I tio år har de bytt ansvarig på mig, jag hinner vänja mig vid någon och sedan försvinner personen. Nu räcker det. Du är min kontakt. Om du slutar pausar jag avtalet.
Jag sa ingenting först. Genom väggen hörde jag Erik prata med någon i telefon om ”processoptimering”.
– Tack, Johan, sa jag till slut. – Jag finns här. Som alltid.
Jag avslutade samtalet, öppnade min bärbara dator och uppdaterade mitt cv för första gången på tretton år.
Orden kom utan motstånd, snabbt och jämnt. ”Erfarenhet av anbuds- och avtalsprocesser: 23 år. Ansvar för upp till 9 aktiva kontrakt parallellt. Årlig avtalsvolym: från 35 miljoner kronor.” Det såg starkt ut. På papperet var jag värd mycket.
Här var jag värd ett: håll lite koll.
På skrivbordet låg Eriks mall med alla sina färgade diagram. Jag sköt den åt sidan. Sedan tog jag fram min egen pärm, en helt vanlig i kartong, utan etiketter och utan dekorationer. Där började jag lägga kopior. Avtal. Avstämningsunderlag. Tabeller med mina anteckningar. Inte allt. Bara det som var mitt. Det jag själv hade byggt upp, det som vilade på mitt namn och på relationer jag hade skapat.
Varför jag gjorde det visste jag inte än.
För säkerhets skull.
Det månatliga mötet lades på en onsdag. Erik skulle presentera kvartalsplanen, hans första riktiga genomgång. Dagen innan såg jag utkastet. Filen låg på den gemensamma disken, och jag öppnade den bara för att kasta ett öga. I raden för returer fanns ett fel. Han hade använt fjolårets procentsats men missat att IndustrInvest hade returnerat en större sändning i oktober. Skillnaden var nästan åttahundratusen kronor.
Jag gick bort till honom.
– Erik, det finns en miss i returraden. Du behöver räkna om den.