— Packa dina saker. Du åker hem till din mamma. Lägenheten behåller jag.
Erik ställde resväskan bredvid ytterdörren och tog ett steg tillbaka mot väggen. Armarna lade han i kors över bröstet. Skjortan hängde utanpå byxorna och han luktade nyrakad hud och fräsch herrparfym. Till och med kläderna var annorlunda den dagen, som om han var på väg till en anställningsintervju.
Eller till en dejt.
Jag såg ner på väskan. Den var min. Gammal, sliten, med ett hjul som jag hade lagat med tejp sommaren innan. Han hade redan packat åt mig. Det måste jag ändå medge: prydligt hade han gjort det. Allt låg i raka, välordnade högar. Till och med min morgonrock hade han vikt ihop, den turkosa som jag köpte till mig själv på min födelsedag för tre år sedan.
Förutom ett par vinterstövlar var det den enda sak jag hade unnat mig under de senaste tre åren.
— Erik, menar du allvar?
— Jag har aldrig menat något mer. Han knäppte med fingrarna, precis som han alltid gjorde när han ville visa att det var han som hade kontrollen. — Jag har tänkt igenom allt och bestämt mig. Jag behöver börja om från noll. Jag kör dig till din mamma. Där får du det bra. Lägenheten stannar hos mig. Det är jag som har betalat för den.
Tolv år.
Orden snurrade runt i huvudet på mig, beska som kallt kaffe som blivit kvar längst ner i en kopp.
I tolv år hade jag stekt biffar åt honom varje onsdag. Fyra gånger i veckan hade jag kört Anna till dansen och suttit två timmar i bilkö medan vi tog oss tvärs genom stan. Jag hade lärt Lars att läsa. Jag hade tvättat Eriks skjortor, just sådana där skjortor som han nu lät hänga utanpå byxorna när han försvann hemifrån på kvällarna.
Jag hade tvättat dem. Strykt dem. Vikt dem. Hängt upp dem.
Under tolv års tid hade jag varit hustru, mamma, tvätterska, kock, chaufför, städerska och läxhjälp.
Utan lön.
Och nu stod en resväska vid dörren, och ordern hade fallit:
— Packa dina saker.
Han hade väntat sig att jag skulle börja gråta. Det syntes i hans ansikte. Han hade förberett sig på en scen, kanske till och med övat framför spegeln samma morgon medan jag lämnade barnen hos grannkvinnan.
Med avsikt hade han valt korta, hårda meningar. Befallningar. Ord utan öppningar. Han ville inte ge mig något att haka fast vid, inget utrymme för invändningar.
Men jag grät inte.
I stället rättade jag till klockarmbandet runt handleden, den där lilla vanan som Erik alltid hade stört sig på.
”Sluta pilla på det där, det går mig på nerverna”, brukade han säga.
Jag tog tag i väskans handtag och gick ut i hallen. Drog på mig stövlarna, tog jackan från kroken. Han stod kvar i dörröppningen till rummet och betraktade mig medan jag drog upp dragkedjan.
Kranen i köket droppade fortfarande. Jag hade bett honom laga den sedan januari.
Två månader.
Han hade aldrig gjort det.
— Går du bara så där? Rösten hade förändrats. Han begrep inte vad som hände.
— Hur hade du tänkt dig att jag skulle gå? Med armarna runt dina ben? Krypande på knä?
Han öppnade munnen, men stängde den igen utan att säga något.
Det där hade han definitivt inte varit beredd på.
Jag väntade inte på taxin inne i lägenheten. Jag gick ut i trapphuset, satte mig på fönsterbrädan mellan våningsplanen och beställde en bil.
Det luktade fukt och gammalt damm i porten. Elementet under fönstret var bara ljummet. Det var mars, och värmen hade redan skruvats ner.
Genom rutan såg jag gården.
En helt vanlig tisdag.
För alla andra var det bara ännu en tisdag. För mig var det slutet.
Eller kanske början.
I taxin öppnade jag plånboken. Mellan kortet från vårdcentralen och ett gammalt fotografi av Anna i snöflingedräkt från förskolans luciafirande låg ett visitkort.
Vitt kartongpapper. Svarta bokstäver.
Karl Gustafsson Lindberg. Advokat. Familjerätt.
Det där kortet hade legat i min plånbok i ett halvår.
Sedan oktober, den dag då Erik för första gången hade sagt till mig:
— Utan mig är du ingen. Förstår du det? Ingen alls.
Vi hade bråkat om pengar. Jag hade bett honom köpa en vinteroverall åt Lars, och han hade svarat att jag inte hade någon rätt att tala om ekonomi. Enligt honom levde jag på hans bekostnad.
Utan honom var jag ingenting.
Den gången svarade jag inte.
Jag gick hem, lade barnen, och sedan låg jag inte ner förrän klockan ett på natten. Jag satt med telefonen i handen och letade efter en jurist som arbetade med familjerätt.
Så hittade jag Karl Gustafsson.
Redan nästa dag gick jag till hans kontor. Det var ett litet rum med en kaffemaskin i hörnet och pärmar längs hyllorna.
Jag berättade allt.
Han avbröt mig inte en enda gång. Han lyssnade, skrev anteckningar och bad mig därefter att ta med handlingarna för lägenheten, vårt vigselbevis och allt jag kunde hitta om bilen och Eriks företag.
— För säkerhets skull, sa han. — Så att vi är förberedda om det skulle behövas.
Jag tog med allt.
Köpeavtalet för bostaden, bilpappren och till och med registreringshandlingarna för hans firma, B-Bygg AB. Han hade startat bolaget tre år tidigare och skrivit ut dokumenten hemma på vår egen skrivare.
Jag hade till och med sorterat kopiorna åt honom.
Allt detta hade i sex månader legat i en mapp på Karl Gustafssons kontor.
Mamma öppnade dörren och drog häftigt efter andan.
En resväska. Hennes dotter på tröskeln, utan tårar. Mars utanför fönstret.
— Maria lilla, vad har hänt? Varför står du här med väska? Och barnen? Var är de?
— De är hos grannkvinnan, mamma. Erik har bestämt sig för att börja ett nytt liv. Utan mig.
Mamma tryckte handflatorna mot kinderna.
Jag gick in i rummet, ställde väskan intill väggen, tog upp mobilen och ringde Karl Gustafsson.
Han svarade på andra signalen.
— Han gjorde det, sa jag.
— Jag väntade på ditt samtal, Maria. Jag har handlingarna här. Kom i morgon klockan tio.
Jag lade telefonen på mammas lilla nattduksbord och satte mig på sängen.
Den var smal och bäddad med ett överkast med små blommor.
Trettiosex år gammal satt jag alltså återigen i mammas lägenhet med en resväska.
Förra gången jag lämnade den här platsen gjorde jag det för att flytta ihop med min man.
Nu hade jag lämnat min man för att återvända hit.
Erik hade förmodligen öppnat en öl och sjunkit ner i soffan vid det laget.
Nöjd.
Fri.
Han visste inte att jag hade väntat på den här dagen i sex månader.
Jag hade inte velat att den skulle komma.
Men jag var redo när den gjorde det.
Nästa morgon bryggde mamma te och satte sig mitt emot mig. Händerna hade hon knäppta i knät, och ögonen var röda. Hon hade gråtit under natten. Jag hade hört henne genom väggen.
— Maria lilla, kanske borde du ringa honom?