”Packa det som är ditt. Du åker hem till din mamma. Lägenheten behåller jag.”
Erik ställde resväskan intill ytterdörren och tog ett steg bakåt, tills ryggen nästan nuddade väggen. Armarna lade han i kors över bröstet. Skjortan hängde utanpå byxorna och omkring honom låg en doft av ny rakvatten. Till och med kläderna såg annorlunda ut den dagen. Som om han var på väg till en anställningsintervju.
Eller till en dejt.
Jag såg ner på väskan. Den var min. Gammal, sliten, med ett hjul som jag sommaren innan hade lagat med silvertejp. Han hade redan lagt ner mina saker i den. Obehagligt prydligt, det fick jag ändå erkänna. Allt låg i jämna travar. Han hade till och med vikt ihop min morgonrock, den turkosa som jag köpte till mig själv på min födelsedag för tre år sedan.
Bortsett från ett par vinterstövlar var det den enda sak jag hade unnat mig under de senaste tre åren.
”Erik, menar du allvar?”
”Jag har aldrig menat något mer.” Han knäppte med fingrarna, på det där sättet han alltid gjorde när han kände att han hade övertaget. ”Jag har tänkt igenom allt och fattat mitt beslut. Jag behöver börja om. Från början. Jag kör dig till din mamma. Där får du det bra. Lägenheten stannar hos mig. Det är jag som har betalat för den.”
Tolv år.
Orden malde runt i huvudet på mig. De smakade bittert, som kallt kaffe som blivit kvar längst ner i koppen.
I tolv år hade jag stekt biffar åt honom varje onsdag. Jag hade skjutsat Emma till dansen fyra gånger i veckan och suttit två timmar i bilkö medan vi tog oss genom hela stan. Jag hade lärt Daniel att läsa. Jag hade tvättat Eriks skjortor, just de där skjortorna som han numera lät hänga utanpå byxorna när han försvann ut någonstans på kvällarna.
Jag hade tvättat dem. Strykt dem. Vikt dem. Hängt upp dem.
Under tolv år hade jag varit hustru, mamma, tvätterska, kock, chaufför, städerska och privatlärare.
Utan lön.
Och nu stod en resväska vid dörren, och ordern hade fallit: ”Packa det som är ditt.”
Han räknade med att jag skulle börja gråta. Det syntes i ansiktet på honom. Han hade förberett sig på en scen, kanske till och med övat framför badrumsspegeln på morgonen medan jag lämnade barnen hos grannkvinnan.
Med flit använde han korta, hårda meningar, sådana som lät som kommandon. Han ville inte ge mig något att haka fast i. Inget utrymme för frågor. Ingen öppning för en diskussion.
Men jag grät inte.
I stället rättade jag till armbandet på klockan, en sådan liten vana som Erik alltid hade retat sig på.
”Sluta pilla på den där, det går mig på nerverna”, brukade han säga.
Jag tog resväskan och gick ut i hallen. Där drog jag på mig skorna och jackan. Han stod kvar i rumsöppningen och betraktade mig medan jag drog upp dragkedjan.
Från köket hördes droppet från kranen. Sedan januari hade jag bett honom laga den.
Två månader.
Han hade aldrig gjort det.
”Så du bara går?” Nu lät rösten annorlunda. Förvånad. Han förstod inte.
”Hur hade du tänkt att jag skulle gå? Med armarna runt dina ben? Krypande på knä?”
Han öppnade munnen, men stängde den igen.
Det där hade han uppenbarligen inte räknat med.
Jag stannade inte kvar i lägenheten och väntade på taxin. I stället gick jag ut i trapphuset, satte mig på fönsterbrädan mellan våningarna och beställde en bil.
Huset luktade instängt, fuktigt och dammigt. Elementet under fönstret var knappt ljummet. Det var mars, och värmen hade redan dragits ner.
Genom rutan såg jag gården.
En helt vanlig tisdag.
För alla andra var det bara en vanlig tisdag. För mig var det slutet.
Eller kanske början.
I taxin öppnade jag plånboken. Mellan vårdcentralens kort och ett gammalt fotografi av Emma i snöflingedräkt från luciafirandet på förskolan låg ett visitkort.
Vit kartong. Svarta bokstäver.
Lars Bergman. Advokat. Familjerätt.
Det där kortet hade legat i min plånbok i sex månader.
Sedan oktober, den första gången Erik sa till mig:
”Utan mig är du ingen. Förstår du det? Ingen alls.”
Vi hade bråkat om pengar. Jag hade bett honom köpa en vinteroverall till Daniel, och han hade svarat att jag inte hade någon rätt att uttala mig om ekonomin. Enligt honom levde jag på honom.
Utan honom var jag ingenting.
Den gången hade jag inte svarat.
Jag gick hem, nattade barnen och låg sedan inte ner förrän klockan var över ett på natten. I telefonen sökte jag efter en jurist som kunde familjerätt.
Det var så jag hittade Lars Bergman.
Dagen därpå gick jag till hans kontor. Det var ett litet rum med en kaffemaskin i hörnet och pärmar uppradade på hyllorna.
Jag berättade allt.
Han avbröt mig inte en enda gång. Han lyssnade, antecknade och bad mig sedan ta med handlingarna för lägenheten, vårt vigselbevis och allt jag kunde hitta om bilen och Eriks företag.
”För säkerhets skull”, sa han. ”Så att vi är förberedda om det skulle behövas.”
Jag tog med allt.
Köpeavtalet för lägenheten, pappren på bilen och till och med registreringshandlingarna för hans bolag, B-Bygg AB. Han hade startat företaget tre år tidigare och skrivit ut dokumenten hemma på vår egen skrivare.
Jag hade till och med lagt kopiorna i ordning åt honom.
Allt det där hade i ett halvår legat i en mapp på Lars Bergmans kontor.
Mamma öppnade dörren och drog efter andan.
En resväska. Hennes dotter på tröskeln, utan tårar i ögonen. Marsmörker utanför fönstret.
”Anna lilla, vad har hänt? Varför kommer du med väskan? Och barnen? Var är de?”
”De är hos grannkvinnan, mamma. Erik har bestämt sig för att börja ett nytt liv. Utan mig.”
Mamma pressade handflatorna mot kinderna.
Jag gick in i rummet, ställde resväskan mot väggen, tog fram mobilen och ringde Lars Bergman.
Han svarade efter den andra signalen.
”Han gjorde det”, sa jag.
”Jag väntade på ditt samtal, Anna. Jag har dokumenten här. Kom i morgon klockan tio.”
Jag lade telefonen på mammas sängbord och satte mig på sängen.
Den var smal och täckt av ett överkast med små blommor.
Trettiosex år gammal, och ändå satt jag återigen i mammas lägenhet med en resväska bredvid mig.
Förra gången jag lämnade den här platsen var det för att flytta ihop med min man.
Nu hade jag lämnat min man för att komma tillbaka hit.
Erik hade förmodligen öppnat en öl och sjunkit ner i soffan vid det här laget.
Nöjd.
Fri.
Han hade ingen aning om att jag hade väntat på just den här dagen i sex månader.
Jag ville inte att den skulle komma.
Men jag var redo när den gjorde det.
Nästa morgon bryggde mamma te och satte sig mitt emot mig. Händerna låg knäppta i knät, och ögonen var rödkantade. Hon hade gråtit under natten. Jag hade hört henne genom väggen.
”Anna lilla, kanske borde du ringa honom?”