Men minnet, hjälpsamt på det grymmaste sättet, kastade genast fram den ena scenen efter den andra som bevisade motsatsen.
Han mindes lördagen två månader tidigare, då han och några vänner i sista stund hade bestämt sig för att åka och fiska. Just den lördagen hade Maria lämnat barnen hos dem, ”bara ett par timmar”. Erik hade ringt Anna och dragit en lögn om ett akut jobbmöte, medan han i själva verket satt vid en sjö med ett fiskespö i handen ända tills kvällen föll. När han kom hem var Anna blek av utmattning, och lägenheten såg ut som om någon hade släppt lös en storm där inne. Leksaker, smulor, kläder, disk — allt låg huller om buller. Hon hade inte sagt ett ord. Bara städat vidare i tystnad. Och han, som kände en diffus skam men inte ville möta den, hade hastigt försvunnit in i sovrummet för att ”inte vara i vägen”. Då hade han fått det att framstå som rimligt, nästan självklart. Nu, under hennes kyliga och genomträngande blick, tedde sig samma beteende både fegt och fult.
Han tog ett steg tillbaka, gick ut i vardagsrummet och sjönk tungt ner i fåtöljen. Det var samma fåtölj där hennes bok fortfarande låg kvar på armstödet. Med handflatan drog han långsamt över ansiktet, som om han på så vis kunde reda ut tankarna. Hans tillvaro, som alltid hade känts enkel och begriplig, började falla isär. I den berättelse han själv hade levt efter var han en bra bror, en omtänksam morbror och en generös make. Nu sprack den bilden i kanterna.
Han hade tolkat Annas tystnad som samtycke. Hennes trötthet hade han avfärdat som något som hörde till kvinnors vardagliga bestyr. Hennes förmåga att anpassa sig hade han kallat lugn och godmodighet. Aldrig hade han på allvar frågat sig vad som fanns bakom. Inte förrän nu såg han att där hade funnits bitterhet, lager på lager, och en stilla förtvivlan som hon burit utan att någon tackat henne för det. Hennes tystnad hade inte varit ett ja. Den hade varit den sista tunna tråden av tålamod. Och i dag hade den brustit med ett ljud han inte längre kunde låtsas att han inte hört.
Då skar telefonens signal genom lägenheten igen. Den här gången var det den fasta telefonen, den de mest hade kvar för att äldre släktingar fortfarande använde den. Erik ryckte till. Han behövde inte gissa vem som ringde. Maria hade hunnit fram till deras mamma. Nästa akt i dramat hade börjat.
Anna stod kvar ute i köket. Hon vände inte ens på huvudet. Det var som om hon medvetet lämnade honom ensam med följderna av det han själv hade varit med om att skapa.
Han lyfte luren.
— Hallå.
— Erik, vad i all världen är det som pågår?! Moderns röst skrapade i örat som metall mot sten. Den var fylld av rättfärdig ilska och sårad indignation, som om det inte var hennes dotter utan hon själv som hade blivit utslängd. — Maria ringde mig, alldeles förstörd! Din fru, den där… den där häxan, har kört ut henne och barnen! Hon har skrikit åt henne! Var var du någonstans? Hur kunde du låta henne förnedra din egen syster?
Erik slöt ögonen. Han kände igen varje tonfall, varje anklagelse, hela den välbekanta floden som alltid slutade på samma plats: Anna hade gjort fel. Hon var för kall, för ogästvänlig, lagade fel mat, såg fel ut, svarade fel. Förr hade han hummat med, eller hållit tyst, för att slippa få bråket att växa. Vanans svar låg redan färdigt någonstans inom honom: ”Mamma, lugna dig, jag ska prata med henne.”
Men orden kom inte.
Framför honom såg han inte Marias gråtande ansikte. Han såg Anna. Hennes trötta blick. Hennes spända mun. De mörka ringarna under ögonen. Den där beslutsamheten som inte hade uppstått ur ingenting, utan ur år av att bli bortvald i sitt eget hem.
— Mamma, sa han lågt, och blev själv förvånad över hur rösten lät. Där fanns varken försvar eller ilska, bara en trött klarhet. — Mamma, låt oss reda ut det här själva.
Det blev tyst i andra änden. En häpen, nästan förolämpad tystnad.
— Vad menar du med ”själva”? Hon har förolämpat din syster! Din egen syster! Du måste sätta henne på plats.
Och då gjorde Erik något han aldrig tidigare hade gjort. Han valde sida.
— Anna är slutkörd, sa han enkelt.
De två orden rymde mer än han först förstod. Där fanns ett erkännande av att hon hade haft rätt. Där fanns hans egen skuld. Där fanns den sena insikten om hur orättvist allt hade varit, inte bara i dag utan under lång tid.
Han fortsatte, fortfarande lugnt:
— Maria ber henne om hjälp alldeles för ofta. Och i dag var Annas enda lediga dag. Hon hade rätt till den. Det räcker nu, mamma. Hej.
Han lade på innan modern hann svara.
Tystnaden som följde var annorlunda än den tidigare. Inte mjuk, inte trygg, men renare. Erik satt kvar i fåtöljen och kände sig märkligt tom, nästan urholkad. Samtidigt rörde sig något nytt i honom, något ovant men tydligt. En känsla av att han för första gången på länge hade gjort det enda anständiga.
Han vände blicken mot köket.
Anna stod fortfarande där. Men nu såg hon på honom. Isen i hennes ögon hade inte helt smält, men den var inte längre ogenomtränglig. I stället fanns där förvåning. Och något annat, skört och försiktigt, som han inte hade sett hos henne på mycket länge: en antydan till förståelse.
Utan att säga något gick hon fram till kaffemaskinen. Hon fyllde på bönor, satte igång den, och snart spred sig åter den djupa, beska doften av nybryggt kaffe genom köket. Hon tog fram två koppar. Den ena ställde hon vid sin plats. Den andra höll hon i händerna medan hon långsamt kom in till honom i vardagsrummet.
Hon räckte honom koppen.
Det var ingen försoning. Inte heller en förlåtelse. Inte ännu. Det var något försiktigare än så. Ett erbjudande. En öppning. En inbjudan till ett samtal — kanske det första verkliga samtalet under alla år de levt tillsammans.
Erik lyfte blicken mot henne. Sedan tog han långsamt, nästan ödmjukt, emot koppen ur hennes händer.
Framför dem låg en lång dag. En mycket lång dag.