— Om din mamma tänker betala vårt bröllop får hon bjuda in vem hon vill, hur många hon vill. Men om hon inte gör det… då får hon sluta lägga sig i med sina listor. Punkt.
— Här. Hon har… gått igenom allt en gång till.
Eriks röst var dämpad och skuldtyngd, som hos en skolpojke som kommer hem med en anteckningsbok full av underkända prov. Han kom inte riktigt in i rummet; snarare gled han in, försiktigt och nästan ljudlöst, som om han hoppades att hans närvaro inte skulle märkas. Mellan fingrarna höll han ett ark från ett skolhäfte, noggrant vikt i fyra delar. På pappret bredde hans mors välbekanta handstil ut sig: prydlig, kalligrafisk och samtidigt märkligt kvävande.
Anna lyfte inte blicken på en gång. Hon befann sig djupt inne i sitt eget universum, ett universum som sedan en månad tillbaka hade tagit över det stora matbordet. Bordet hade förvandlats till hennes högkvarter. Där rådde en ordning som bara hon fullt ut förstod: högar med dyra designpapper till inbjudningarna, olika förslag på menyblad utlagda som solfjädrar, och en utskriven placeringsplan som mer liknade en militär strategi än en festförberedelse. Just då satt hon böjd över planen och flyttade med en tunn stiftpenna kollegornas bord några millimeter åt sidan när Erik uttalade orden.
Hon stelnade till. Pennspetsen blev hängande en hårsmån ovanför pappret. Under några sekunder satt hon alldeles stilla, utan att ens vända sig om. Den pausen var mer skrämmande än ett utbrott hade varit. Sedan lade hon långsamt, med en nästan mekanisk precision, pennan mitt på anteckningsblocket bredvid sig och rättade in den efter kanterna. Först därefter höjde hon ögonen mot Erik.
Hennes blick var lugn. Oroväckande lugn. Där fanns ingen synlig irritation, ingen gnista av ilska. Bara en kylig, avvaktande uppmärksamhet, som hos en kirurg som studerar en röntgenbild. Hon sträckte sig inte efter pappret. Hon såg bara på honom, och fick honom att känna sig som ett löjligt och felplacerat föremål mitt i hennes omsorgsfullt uppbyggda ordning.
— Det här är den tredje, sade hon.
Rösten var jämn, utan minsta darrning, lika saklig som en uppläsare som redogör för väderprognosen.
— Den tredje listan på två veckor, Erik. Vad står det den här gången? Vem har vi ännu inte gjort lycklig genom att bjuda in?
Han gick stelt fram till bordet och lade arket längst ut på kanten, försiktigt, nästan vördnadsfullt, som om han var rädd att rubba en helig balans.
— Anna, försök förstå… Hon säger att moster Maria kommer ta illa upp om vi inte bjuder hennes syssling. De stod tydligen varandra väldigt nära när de var unga. Och så är det några från hennes gamla jobb också. De hjälpte henne mycket på den tiden.
Han talade snabbt, hackigt, som någon som försöker ta sig över en farlig vägsträcka innan något hinner explodera. Anna kastade inte ens en blick på listan. Hennes ögon låg fortfarande fast på hans ansikte. Hon lutade huvudet en aning åt sidan, och i den lilla rörelsen fanns en sådan iskall nyfikenhet att det drog kallt längs Eriks rygg.
— Moster Maria, upprepade hon långsamt. Hon som vi har träffat en enda gång i hela vårt liv, för fem år sedan, på din morbrors födelsedag? Hon som tog mig för serveringspersonal och bad mig hämta mer champagne?
Det lät inte som frågor. Det var konstateranden, ett efter ett. Varje ord var som en liten vass glasskärva som trycktes in i hans handflata.
— Och den kvinnans syssling… vad har hon med oss att göra? Med vårt liv? Med vår dag?
— Men hon är ju ändå släkt… mumlade Erik och kände hur hans argument smulades sönder under hennes tunga, stilla blick.
— Släkt med din moster. Inte med dig. Och definitivt inte med mig.
Anna reste sig långsamt från stolen. Hon var inte lång, men just då verkade hon ändå se ner på honom. Hon gick runt bordet, stannade mitt framför honom och lade armarna i kors över bröstet.
— Erik.
Hon sade hans namn lågt, men det fick honom att spänna sig.
— Förklara en enkel sak för mig. Vi har arbetat med de här listorna i ett halvår. Vi har vägt varje namn. Vi har bråkat, diskuterat och försökt hitta kompromisser. Vi bestämde att det här skulle vara vår fest. För oss och för de människor som faktiskt står oss nära. De som känner oss båda. De som verkligen gläds med oss. När blev din mamma huvudansvarig och överordnad arrangör för vårt bröllop?
Hon höjde inte rösten. Tvärtom blev den ännu lägre, tätare, och just därför tyngre. Hon anföll honom inte. Hon dissekerade situationen, lager för lager, med skrämmande noggrannhet. Och Erik kände hur marken under hans egna ursäkter började ge vika.