Passerkortet låg kvar på hallbyrån — ett blått, plastat kort med ett foto av mig som var tre år gammalt. På bilden hade jag fortfarande lugg och ännu inte de där två små rynkorna som numera satt som streck mellan ögonbrynen. Att jag hade glömt det märkte jag först på bussen, när jag stack ner handen i väskan för att ta fram resekortet och fingrarna mötte den tomma bottnen i sidofacket. Där brukade passerkortet alltid ligga, tillsammans med nyckeln till skåpet i omklädningsrummet.
Utan kortet kom man inte in på avdelningen. Vid entrén fanns spärren, och där satt Margareta, som hade känt mig i sju år men ändå alltid krävde att jag skulle blippa kortet mot läsaren. ”Regler är regler, lilla Anna”, brukade hon säga. Jag klev av vid nästa hållplats, gick över vägen och tog bussen tillbaka. Det var fyrtio minuter kvar tills mitt pass började. Om jag skyndade mig skulle jag hinna hämta kortet och vara tillbaka med kanske tio minuters försening, inte mer. Avdelningssköterskan skulle muttra, men tio minuter var ingen katastrof.
Jag ringde inte för att säga till. Just det blev mitt misstag — eller kanske tvärtom det enda rätta jag gjorde den morgonen.
Nyckeln gled nästan ljudlöst runt i låset. Jag hade alltid låst upp försiktigt, av gammal vana, för att inte väcka min dotter när jag kom hem efter nattpassen. Det satt i händerna. Inne i lägenheten luktade det kaffe och den där sortens vetebröd som bara min svärmor bakade — med kanel och omsorgsfullt hopnypta kanter. Den doften hade jag kunnat känna igen var som helst. Alltså var Elisabeth här. Märkligt. Hon brukade annars meddela sin ankomst minst en vecka i förväg och dessutom kräva att det skulle finnas keso med exakt rätt fetthalt i kylskåpet och absolut färskt bröd, inte gårdagens.
Jag blev stående i hallen utan att ens ta av mig skorna. Röster hördes från köket. Dörren var inte helt stängd; mellan karmen och dörrbladet fanns en glipa bred som en hand, och genom den föll en remsa varmt, gult ljus över parketten.
— Du får inte dra ut på det här, Erik, sa svärmor. Ju längre du väntar, desto värre blir det för henne. Och för dig. Innan hon hinner förstå något måste allt vara ordnat.
Jag var redan på väg att skjuta upp dörren och säga god morgon, förklara det där med kortet. Men något i hennes ton fick mig att stelna. Den var saklig, vardaglig, nästan praktisk — som om hon diskuterade var ett nytt skåp skulle stå. Så jag blev kvar. Jag stod i korridoren med jackan på och väskan över axeln och lyssnade medan de i köket avgjorde mitt liv, utan att ana att jag befann mig tre meter därifrån.
— Mamma, vart ska jag köra henne? Eriks röst lät matt, inte trotsig. Mer som någon som bad om att bli övertygad än som någon som faktiskt protesterade. — Vi har ju Maria. Hon börjar skolan om ett år.
— Maria är din dotter. Det är henne du ska tänka på. Anna då? Vem är hon i den här familjen? En utomstående. Hon fanns här, och sedan gör hon det inte. Ni skiljer er, du ordnar vårdnaden, flickan stannar hos dig och modern får hyra något. Får inte sjuksköterskor bostad genom jobbet nuförtiden?
— Nej.
— Då är det inte vårt problem. Står lägenheten på dig? Ja. Då är den din. Punkt. Hon kan sluta drömma.
Jag stod där och hörde mitt eget hjärta slå. Pulsen satt uppe i halsen, bankade, tryckte mot andningen. Ljusstrimman på golvet darrade till; någon av dem måste ha flyttat en pall.
— Erik, lyssna på mig. Så länge hon inte tänker i de här banorna har vi alla fördelar. Så fort hon börjar springa till jurister är det kört, då blir det bråk. Men just nu tror hon fortfarande att ni är en familj. Använd det. Hon skriver under vad du än lägger framför henne, bara det inte blir en scen. Hon är ju så tyst av sig.
Tyst. Ja, det var jag. I sju år hade jag varit tyst. Jag kom hem efter dygnspass och värmde mat åt dem, tvättade, strök skjortor, åkte till svärmors sommarstuga och rensade hennes ändlösa jordgubbsland. Jag teg när hon kallade min soppa blaskig och mitt arbete för ”att bära potta åt gamlingar”. Jag hade varit mycket tyst. Och nu hade just den tystnaden vänts emot mig. Den hade blivit en bekvämlighet, en tillgång, något man kunde utnyttja.
— Och om hon sätter sig på tvären? frågade Erik.
— Varför skulle hon göra det? Juridiskt kan hon ingenting. Hon tror säkert att allt delas lika bara för att ni är gifta. Men så enkelt är det inte. Hjälpte jag dig att köpa lägenheten? Ja. Vem gav pengar till kontantinsatsen? Jag. Då säger du bara som det är: mammas pengar, i praktiken mammas lägenhet. Du har ingenting här att hämta.
Jag slöt ögonen. Där, Elisabeth, tog du fel. Just där.
För det var inte du som hade betalat kontantinsatsen.
Jag mindes den där insatsen mycket väl. Den kom från min lilla etta i Örebro, lägenheten som mormor hade lämnat efter sig till mig i sitt testamente två år innan jag och Erik gifte oss. Den var min före äktenskapet. Min, och bara min. Först bodde vi där ett år efter bröllopet, men när jag blev gravid med Maria bestämde vi oss för att köpa större, en tvåa. Då sålde jag mormors lägenhet. Mina egna kvadratmeter, det enda konkreta arvet från den enda människa som hade älskat mig utan krav. Jag fick bra betalt och lade nästan hela summan i kontantinsatsen till vår gemensamma tvåa.
Elisabeth hade också bidragit då. Det stämde. Trettio tusen kronor. Jag mindes till och med hur hon räckte över pengarna till Erik medan jag satt bredvid, högtidligt, nästan som om hon delade ut en medalj. ”Det här får ni av mig till ert nya hem, barn.” Trettio tusen av nästan tvåhundra tusen i kontantinsats. Resten var mina pengar. Pengarna från mormors bostad.
Ändå skrevs allt på Erik. Jag låg inne för observation under graviditeten och orkade inte hålla på med papper. Han sa att det inte spelade någon roll, vi var ju en familj, det som stod på den ena tillhörde båda. Och jag trodde honom. Jag skrev under samtycket hos notarien från sjukhussängen när han kom dit med handlingarna, och jag läste knappt igenom dem. Värkarna hade redan börjat; fastighetsregister var det sista jag tänkte på.
Inifrån köket hördes en kopp slå lätt mot ett fat.
— Okej, mamma. Jag ska fundera på hur jag gör det bäst.
— Fundera inte. Gör det bara. Vill du att jag pratar med henne? Kvinna till kvinna. Jag kan förklara att det inte är någon mening med att slita ut varken dina eller sina egna nerver. Går hon snällt, kan jag till och med ge henne lite hjälp den första tiden. Men om hon väljer den hårda vägen får hon skylla sig själv. I rätten kan jag ställa till med så mycket att hon kommer vara tacksam om hon bara får gå därifrån.
— Du ska inte prata med henne. Jag gör det själv.
— Som du vill. Men mjukna inte nu. Du är ju en man. Vad är hon för dig? En börda. Varken skönhet eller driv. Jag har alltid sagt att hon inte är rätt för dig. Du hittar en normal kvinna, någon med egen lägenhet och bil, inte den där med bäcken och sprutor.
Jag öppnade ögonen. På väggen i hallen hängde spegeln, gammal och ärvd från mormors lägenhet — det enda jag hade tagit med mig därifrån när jag sålde den. Jag såg rakt in i den.