Dörren gav inte ifrån sig mer än en viskning när den gled upp.
I samma stund hörde hon rösterna. De kom från vardagsrummet. Eriks mörka, självsäkra stämma blandades med Marias gälla, uppjagade tonfall. De talade snabbt, ivrigt, och avbröt varandra som om de redan var mitt inne i något viktigt. Anna blev stående i hallen, orörlig, nästan som fastnaglad vid golvet.
Till en början uppfattade hon inte själva orden. Ändå kände hon igen sättet de lät på. Det fanns något välbekant i betoningen, något hungrigt och rovgirigt. Det var samma ton de brukade använda när de diskuterade vad nästa ”onödiga” summa ur de ”gemensamma” pengarna borde gå till: Eriks nya dyra teknikpryl eller Marias semesterplaner.
Sedan började meningarna nå fram till henne. Klara och skarpa, som rapp av en piska.
— Alltså, minst hundrafemtiotusen måste hon ha fått ihop vid det här laget, sa Maria. Tänk bara på all tid hon har lagt ner i år på sina så kallade artiklar. Det betyder att det finns pengar. Och de ligger bara där till ingen nytta!
— Vänta nu, rusa inte iväg, svarade Erik, med den där vanliga nedlåtande tonen i rösten, även om upphetsningen också hördes tydligt. Vi måste tänka igenom det här. Hon kan faktiskt bli upprörd.
— Upprörd? fräste Maria. Är du seriös? Det är ju gemensamma pengar! Enligt lagen spelar det ingen roll vem som har tjänat dem, allt delas lika. Hälften är alltså din, rent juridiskt. Och din hälft är i praktiken nästan våra gemensamma pengar. Vi går ju in i det här kryptoprojektet tillsammans. Det är lovande, det sa du själv!
Anna stod som förstenad med ryggen mot den svala väggen i hallen. Hjärtat slog inte längre normalt; det hamrade någonstans uppe i halsen och gjorde det svårt att andas. Hon hörde hur Erik hummade eftertänksamt innan han fortsatte:
— Jo, egentligen har du rätt. Det är logiskt. Hon lär väl protestera lite, kvinnor blir ju så där känslosamma när det gäller deras första egna inkomster. Men ja, lagen är på min sida. De där pengarna ska arbeta, inte samla damm i något fånigt litet gömställe som hon har hittat på.
Han tystnade ett ögonblick, som om han redan formulerade sitt tal.
— Jag får helt enkelt gå till henne och säga det rakt ut. Anna, jag vet om ditt konto. Låt oss inte göra något dumt nu. Vi placerar pengarna hos folk som vet vad de gör, så att de kan växa. För familjens bästa.
— Precis! utbrast Maria förtjust. Och om hon börjar gnälla, påminn henne om vem som har sett till att hon haft tak över huvudet alla de här åren. Vem som har gett henne mat medan hon suttit och tramsat med sina små tidningar!
Det ringde i Annas öron. Den ljusa, högtidliga värld som ännu för fem minuter sedan hade omgivit henne sprack och föll sönder till stoft. Hennes seger, hennes frihet, hennes lilla hemlighet som hon i månader hade skyddat som något dyrbart, visade sig vara en illusion — en såpbubbla som brast nästan innan den hunnit sväva.
De visste redan. Eller åtminstone anade de tillräckligt. Och de nöjde sig inte med att ana; i sina huvuden hade de redan delat upp hennes pengar mellan sig. Det var pengar hon själv hade tjänat ihop med blod, svett och envishet.