I andra änden blev det helt tyst.
Till sist hördes hans röst igen, lägre nu.
— Jag ville bara att du äntligen skulle böja på nacken, erkände han.
Det märkliga var att jag inte ens blev arg.
Det som kom över mig var något annat: en iskall, nästan skärande klarhet.
Dagen därpå landade jag i Stockholm, men jag åkte inte hem till lägenheten på Östermalm. I stället tog jag in på hotell och ringde Lars Nilsson, en gammal vän från universitetet som numera arbetade som familjerättsadvokat.
Jag skickade över allt jag hade: skärmdumpar, kvitton, kontoutdrag och flygbolagets bekräftelse.
Lars gick noggrant igenom materialet. När han var klar såg han upp på mig.
— Tänker du kräva skadestånd?
— Jag vill ha tillbaka det som är mitt, svarade jag. Inte en krona mer.
Tre dagar senare bjöd Kristina in till middag i sitt hus i Djursholm. Enligt henne skulle vi ”reda ut det här inom familjen”.
När jag kom dit satt Maria redan vid bordet bredvid henne och åt soppa, som om ingenting hade hänt.
Erik undvek att möta min blick.
Hans farbröder tog genast ton i den välbekanta kören. En hustru borde visa tålamod. Familjeproblem skulle inte dras ut inför främlingar. Jag hade gjort en orimligt stor sak av alltihop.
Jag svarade inte först. I stället lade jag lugnt upp en mapp på bordet.
Det första jag tog fram var kvittot på den nya flygbiljetten jag hade tvingats köpa.
Sedan lade jag fram bokningsbekräftelsen för Marias hotellrum.
Till sist sköt jag fram utdraget från vårt kreditkort.
— Erik, sa jag med stadig röst. Under vår smekmånad betalade du hennes hotellrum.
Färgen försvann ur Marias ansikte på ett ögonblick.
Kristina försökte genast ta över samtalet.
— Hur mycket handlar det om? Jag för över pengarna till dig direkt, så är saken ur världen.
— Det handlar inte om summan.
Jag lät blicken vandra över dem allihop.
— Det handlar om att ni, före bröllopet, fick mig att skriva på ett äktenskapsförord eftersom ni var livrädda för att jag skulle lägga beslag på familjens pengar. Och så fort vi var gifta var det ändå jag som betalade era räkningar.
Erik reste sig så häftigt att stolen skrapade mot golvet.
— Du gör det här så fruktansvärt fult.
— Nej, sa jag. Jag gör bara bokslut.
Maria började gråta.
— Jag har aldrig velat förstöra mellan er!
Jag såg rakt på henne.
— Då kan du gärna förklara varför du följde efter en nygift man genom sju dagar av hans smekmånad.
Rummet blev fullständigt stilla.
Innan jag gick lade jag skilsmässoavtalet framför Erik.
Han stirrade på papperet som om jag hade lagt en tickande bomb i hans händer.
— Det där tänker jag inte skriva under.
— Då ses vi i domstol.
Han drog på munnen, hånfullt.
— Du skulle aldrig våga gå så långt.
Jag tog min väska och gick mot dörren.
Det fanns en sak han fortfarande inte hade förstått: jag hade redan gått längre än han någonsin hade kunnat föreställa sig.
Nästa dag bad Maria mig om ett samtal på tu man hand. Hon påstod att det fanns en sanning som Erik aldrig hade vågat erkänna för mig.
Jag gick med på att träffa henne av ett enda skäl. Jag ville veta hur långt hon var beredd att gå när familjen Johansson inte längre stod bakom henne som en skyddande mur.
Jag valde ett välbesökt kafé på Södermalm. Innan jag gick skickade jag min platsinformation till Lars, tillsammans med en skärmdump av Marias meddelande.
Maria var där redan när jag kom, tjugo minuter för tidigt. Den dagen bar hon inte sina vanliga vita kläder, och hon hade inte heller lagt sig till med det där späda, hjälplösa uttrycket som hon alltid visade upp inför Erik. Hon hade en ljusblå kappa på sig, och käkarna var så hårt spända att det syntes på långt håll.
— Ska du verkligen skilja dig? frågade hon utan omsvep.
— Ja.
— På grund av mig?
Jag lät bli att svara.
Hon vred kaffeskeden mellan fingrarna.
— Erik och jag har känt varandra sedan vi var barn. Han skyddar mig bara för att han alltid har gjort det.
— Då kan du sluta ringa honom varje gång du vet att han är med mig.
— Det gör jag inte med flit!
Jag tog fram mobilen och öppnade en lista.
— Menyprovningen inför bröllopet: samtal från dig. Den borgerliga vigseln: samtal från dig. Första natten på smekmånaden: meddelande från dig. Avskedsmiddagen i Madrid: samtal från dig. Morgonen före vår hemresa till Stockholm: ännu ett samtal.
Något i hennes blick förändrades tvärt.
— Har du skrivit upp allt?
— Från och med nu, ja.
Maria pressade ihop läpparna.
— Kanske har du aldrig förstått varför Erik gifte sig med dig. Du är stabil, ordentlig, organiserad. Precis den sortens kvinna hans familj gärna visar upp vid varje fin middag. Men det betyder inte att du är den person han aldrig kan släppa.
Orden träffade mig som ett hugg i magen, men jag tänkte inte ge henne nöjet att se mig reagera.
— Och den personen är du?
— Det behöver jag nog inte säga rakt ut.
— Det gjorde du precis.
Jag vände mobilen på bordet så att skärmen syntes.
Inspelningen var på.
Maria flög upp från stolen.
— Spelar du in mig?
— Jag dokumenterar samtalet för min egen säkerhets skull.
— Din jävla häxa.
Hon sträckte sig efter telefonen, men jag reste mig snabbt nog för att hon inte skulle hinna röra den.
Just då dök Erik upp.
Jag visste inte om hon hade kallat dit honom i hemlighet. Det enda jag såg var hans omedelbara instinkt: han ställde sig framför Maria, som en sköld, som om jag var den farliga i rummet.
— Vad har du gjort mot henne?
Den frågan krossade det sista som fortfarande hade varit helt inom mig.
Inte: ”Vad har hänt?”
Inte: ”Mår du bra, Anna?”
Utan: Vad har du gjort mot henne?
Jag tryckte på uppspelning och lät exakt rätt sekvens höras.
”Han valde dig för att du är stabil… men det betyder inte att du är den person han aldrig kan släppa.”
Erik blev stående alldeles orörlig.
Maria brast ut i gråt.
— Det där är taget helt ur sitt sammanhang!
— Nej, svarade jag kallt. Du sa det mycket tydligt.
Sedan vände jag mig mot min make.
— Du får gärna fortsätta skydda henne. Men kräv aldrig mer att jag ska låtsas som om hon bara är en oskyldig vän.
För första gången rusade Erik inte fram för att trösta henne.
— Maria, åk hem, sa han lågt.