”Ömsesidigt stöttar varandra. Hur mycket tänker ni själv lägga på hennes bröllop?”
Eva satte nästan i halsen.
”Tja … jag finns där för henne känslomässigt.”
”Ekonomiskt?” frågade Gunnar.
”Jag är inte skyldig att redovisa min privatekonomi för er.”
”Men er svärdotter ska alltså ge er 350 000 kronor.”
Något i Evas ansikte stelnade till.
Erik satt bredvid mig och böjde ner huvudet, uppenbarligen för att dölja att han höll på att börja le.
Gunnar var däremot långt ifrån klar.
Han bad Maria ringa upp Lars och sätta samtalet på högtalare.
”Säg till honom att stödet bara kan bli aktuellt om ni båda lovar att under ett helt år prioritera att betala av era egna skulder innan ni får några pengar till festen.”
Maria tog upp mobilen och ringde.
När Lars fick höra villkoret svarade han utan minsta tvekan:
”Ett år? Men kom igen, älskling. Då kan väl din svägerska bara betala allt som det var tänkt från början.”
Gunnar stängde av högtalaren.
Eva hade blivit röd ända upp till hårfästet.
”Kan ni nu bara säga om ni tänker ge oss pengarna eller inte?”
Gunnar öppnade en mapp, drog fram ett papper och lade det på bordet framför henne.
”Ja”, sa han lugnt. ”Jag har fattat mitt beslut.”
Maria sträckte genast ut handen mot dokumentet.
Men innan hennes fingrar hann nudda pappret sa Gunnar något som fick Eva att frysa fast där hon stod.
”Först vill jag att Anna berättar för er vem jag egentligen är.”
Det de fick veta därefter förvandlade deras drömbröllop till en familjeskandal som ingen skulle glömma i första taget.
DEL 3
Maria såg på mig med en förvirrad rynka mellan ögonbrynen.
”Vad menar han med vem han egentligen är?”
Eva vred långsamt huvudet åt mitt håll.
Hennes uttryck skiftade steg för steg.
Först såg hon bara nyfiken ut.
Sedan kom misstänksamheten.
Och till sist dök den där blicken upp, den jag kände igen alldeles för väl:
blicken hon fick varje gång hon insåg att något inte längre följde hennes plan.
Gunnar lutade sig tillbaka i stolen.
”Varsågod, Anna.”
Jag drog in ett djupt andetag.
”Det finns inget program som finansierar bröllop.”
Maria blinkade till.
”Va?”
”Gunnar är en vän till mig och kund hos min byrå. Jag berättade för honom vad ni hade gjort.”
Eva for upp från stolen.
”Ni har alltså gillrat en fälla för oss?!”
”Nej”, svarade jag. ”Jag gav er precis det ni krävde av mig: någon annans pengar, som ni själva inte hade gjort någonting för att förtjäna. Skillnaden var bara att Gunnar ville ta reda på om ni verkligen behövde dem – och vad ni själva var beredda att bidra med.”
”Du har förödmjukat oss!”
Gunnar knackade lätt med sin penna mot bordsskivan.
”Ursäkta, Eva, men ingen tvingade er att komma hit.”
”Ni lurade oss!”
”Jag lovade er inte en enda krona. Er svärdotter sa bara att hon kände någon som eventuellt kunde hjälpa till. Ni hörde orden ’gratis pengar’ och kom springande.”
Maria började gråta.
”Det här är fruktansvärt.”
Erik, som fram till dess hade varit tyst, öppnade äntligen munnen.
”Fruktansvärt var att stå inför fyrtio släktingar och meddela att Anna skulle betala 350 000 kronor utan att ens fråga henne först.”
Maria stirrade på honom.
”Jag är din syster!”
”Just det. Du är min syster. Inte mitt barn.”
”Och? Betyder det att du inte kan hjälpa mig?”
”Att hjälpa någon och att finansiera hela deras liv är inte samma sak.”
Eva gav ifrån sig ett torrt skratt.
”Titta på honom. Nu låter han precis som hon.”
Den meningen fick något i Erik att brista.
Han reste sig.
”Nej, mamma. Jag låter som en vuxen människa.”
Rummet blev omedelbart tyst.
Jag kände min man.
Han var lugn av naturen, undvek helst familjegräl och hade i åratal valt att ge med sig i småsaker bara för att slippa konflikter med sin mamma.
Men den här gången backade han inte en millimeter.
”I flera år har du krävt pengar av Anna och kallat det ’familjestöd’. Hon betalade pappas mediciner när han var sjuk. Hon ordnade hela din sextioårsfest utan att ta betalt. Hon hjälpte till med leverantörer inför Karins quinceañera. Vi lånade ut pengar till Maria så att hon kunde byta bil, och hon betalade aldrig tillbaka. Och nu ska Anna plötsligt dessutom vara skyldig att bekosta ett helt bröllop bara för att hon tjänar bra.”
Maria sänkte blicken.
Eva svarade stelt:
”Sådant gör man för familjen.”
”Då kan du väl säga hur mycket du själv tänker betala.”
”Jag har redan sagt att jag inte har något.”
”Och Maria?”
Min svägerska korsade armarna över bröstet.
”Vi håller precis på att börja vårt liv tillsammans.”
”Lars då?”
”Han har sina projekt.”
”Så tre vuxna människor har tillsammans exakt noll kronor till ett bröllop – men bestämmer ändå att den fjärde vuxna personen ska betala 350 000.”
Ingen sa någonting.
Gunnar log svagt.
”Det är just därför jag ställer frågor innan jag investerar i något. Människor avslöjar förvånansvärt mycket om sig själva när de tvingas förklara vad de tänker göra med andras pengar.”
Eva ryckte åt sig sin handväska.
”Kom, Maria. Vi har ingenting mer att göra med de här människorna.”
Men innan hon gick ut genom dörren vände hon sig om och pekade på mig.
”Jag ska säga dig en sak, Anna. Efter det här räknar jag dig inte längre som familj.”
Jag vet inte vilken reaktion hon hade föreställt sig.
Kanske hade hon tänkt att jag skulle börja gråta.
Be henne om förlåtelse.
Vädja till henne.
Skämmas för att jag hade försvarat mina egna pengar.
I stället sa jag:
”Då hoppas jag att inga fler familjeräkningar hamnar hos mig heller.”
Gunnar skrattade högt.
Eva slet upp dörren.
”Du är kall och beräknande.”
”Jag arbetar med eventplanering. Att räkna på saker är bokstavligen mitt jobb.”
Sedan gick de.
Jag trodde att allt var över där.
Det var det inte.
Två timmar senare började meddelandena komma.
Först skrev Eriks moster Karin:
”Stämmer det att du lovade att betala bröllopet och sedan med flit förödmjukade Maria?”
Därefter kom ett meddelande från kusinen Anders:
”Folk säger att du tog med din svärmor till någon rik man bara för att ni skulle kunna driva med henne.”
Sedan skrev en annan av Eriks kusiner:
”Varför var du tvungen att göra så? Om du har pengar kunde du väl ha hjälpt till.”
Det var då jag förstod den andra delen av Evas plan.
Hon hade redan hunnit berätta sin egen version av händelsen.
Enligt henne hade jag frivilligt erbjudit mig att ordna hela bröllopet, sedan ångrat mig och till sist anlitat en förmögen man för att låta Eva och Maria gå igenom en falsk intervju, bara för att förlöjliga dem.
I hennes berättelse saknades förstås bokningen hon hade gjort i mitt företags namn.
De 350 000 kronor hon hade lovat bort utan mitt samtycke nämndes inte heller.