Vi har ju vårdgaranti här, skickliga kirurger, och jag kan försöka få fram rätt kontakter inom regionen om det behövs.
Det blev alldeles tyst i luren. Sedan förändrades Marias röst på ett ögonblick. Gråten, som nyss hade skurit genom telefonen, var som bortblåst. Kvar fanns bara en kylig, förnärmad irritation.
— Tant Anna, driver du med mig? Vårdgaranti? Förstår du ens hur komplicerat det här är? Läkarna här skulle bara göra mig rullstolsburen! fräste hon. — Och ärligt talat, du har ju redan levt ditt liv. Vad ska du med ett hus vid havet till i din ålder? Du har ju blodtrycket att tänka på, du får inte ens byta klimat hur som helst. Jag däremot har allt framför mig. Jag ska bilda familj, gifta mig, leva! Ge mig pengarna. Du behöver dem inte längre. Sedan kanske jag kan komma med ett glas vatten åt dig någon gång. Du är väl inte så hjärtlös och självisk att du säger nej nu?
Erik nickade ivrigt bredvid mig, som en mekanisk docka. Hans ansikte hade dragits ihop i en ful min av skadeglad överlägsenhet. Han betraktade mig som om jag redan hade gjort något lågt och oförlåtligt.
— Hör du vad hon säger?! röt han och slog återigen handen i bordsskivan. — Sluta snåla! Jag tänker inte gå ner på knä för dig. För bara över allt. Jag tar extra jobb sedan, jag kan köra bud på nätterna om det behövs, så får du tillbaka dina småpengar. Du lever ändå på allt färdigt i min familj… eller, fan, vi bor ju i din etta, men vi är faktiskt en familj! För över pengarna nu!
Jag reste mig långsamt från stolen. Benen kändes som om någon hade fyllt dem med bly. Det dunkade hårt i tinningarna. Den där salta brisen från havet, som nyss funnits i mina tankar, försvann och lämnade bara en besk smak efter sig, som av aska. Plötsligt stod det klart för mig att de höll på att försöka mala ner mig till stoft, här, i mitt eget hem.
Utan ett ord gick jag in i rummet. Vid sängen stod det lilla nattduksbordet där jag förvarade säkerhetsdosan till mitt huvudkonto.
Erik kom efter mig med tunga steg. Det glimmade girigt i hans ögon, och munnen hade dragits ut i ett självgott flin. Han hade redan hunnit utropa sig själv till segrare.
Men just när mina fingrar nuddade den släta plasten på bankdosan hände något i mig. Det var som om en spärr slog om. Trettiofem år bland siffror, avtal, deklarationer, skattefrågor och hala entreprenörer hade tränat fram en instinkt som ingen hysteri i världen kunde stänga av. En ekonomihjärna arbetar kallt, torrt och skoningslöst när den väl vaknar.
Jag stannade upp. Sedan vände jag mig om mot min man. Blicken som alldeles nyss varit förvirrad och nästan skuldbelastad hade blivit klar, skarp och iskall.
— Erik, lyssna noga på mig, sade jag, och min röst lät jämn och prasslande torr, nästan som nya sedlar mellan fingrarna. — En operation utomlands för trehundrafemtiotusen kronor innebär en mycket stor internationell överföring. Banken låter mig inte bara skicka en sådan summa hur som helst till en privatperson. Kontot kan spärras direkt på grund av penningtvättskontroll, och då kan pengarna bli låsta i månader.
Erik blinkade till. Hans kaxiga leende började långsamt glida av ansiktet. Den vändningen hade han uppenbarligen inte räknat med.
— Vadå regler? försökte han ryta, men i rösten skymtade paniken hos någon som plötsligt stött på byråkrati och inte förstod sig på den. — Tryck bara på knappen!
— Utan underlag går ingen betalning igenom, svarade jag med metallisk skärpa. Jag tänker inte riskera mitt konto och jag har ingen lust att sitta i samtal med bankens kontrollavdelning. Säg åt Maria att omedelbart skicka allt i original: läkarutlåtande, avtal med kliniken och en officiell faktura med betalningsuppgifter. Så fort banken har granskat handlingarna skickas pengarna. Jag väntar.
Erik svor lågt och spottade ilsket åt sidan, men började sedan fumligt skriva ett meddelande till sin dotter. Därefter följde femton utdragna minuter, och under hela den tiden låg köket i en tung och kvävande tystnad.