Tant Ulla bodde längst ute i kanten av byn.
Huset hon hade kvar var gammalt och snett, som om det tröttnat på att stå upprätt. Farstubron jämrade sig under varje steg, och staketet var inte längre något riktigt staket utan mest några sorgliga rester av det som en gång ramat in gården. Till och med katten såg medtagen ut: mager, med matt päls och ögon som ständigt tycktes vänta på fara.
Ulla hade gått in på sitt åttiofjärde år.
Maken hade hon begravt för länge sedan. Sonen dog ännu tidigare, bara en pojke, tagen av en sjukdom. Dottern blev aldrig kvar i byn; efter skolan reste hon in till stan och försvann som upp i dimma. Kanske levde hon fortfarande. Kanske inte. Ulla visste ingenting.
Och vid det laget hade hon nästan slutat hoppas.
Hon bodde ensam.
Pensionen räckte knappt till det nödvändigaste. Trädgårdslandet bestod av tre små bäddar. Veden högg sig inte själv, vattnet bar sig inte in i huset och spisen tände inte av egen kraft.
Värst var vintrarna. När snön drev igen grinden blev den gamla kvinnan sittande där inne, som i ett gryt. I rummet lyste en svag glödlampa, den åldrade kaminen knäppte ansträngt, och väggarna var fulla av sprickor och veck, nästan som hennes eget ansikte.
Grannarna såg på henne på olika sätt. Några tyckte synd om henne. Andra blev mest irriterade.
En gång hade tant Astrid sagt:
— Varför lever hon ens kvar? Vem behöver henne?
Ingen svarade.
Sedan dök han upp i Ullas liv.
Han hette Erik.
Han var tjugofem, en enkel kille, inte särskilt lång men stadig i kroppen. Han bodde två hus bort och arbetade på sågverket. Händerna var nästan alltid uppskrapade, ansiktet lugnt och tystlåtet. Sådana som han lade man sällan märke till i en by: han bodde där, jobbade, söp inte — och det fick räcka.
En höstdag gick han fram till Ullas hus och knackade på.
Det tog henne lång tid att få upp regeln. Till slut öppnade hon dörren på glänt och kisade mot honom.
— Vem är du?
— Erik. Grannen. Jag har tagit med ved till dig.
— Varför då?
— Kylan kommer snart. Och din vedbod är tom.
Den gamla kvinnan betraktade honom misstänksamt. Hennes ögon var urblekta, men fortfarande skarpa.
— Jag har inga pengar.
— Jag gör det inte för pengar.
— Vad vill du ha då?
— Ingenting. Jag ville bara hjälpa till.
Ulla blev stående en stund utan att säga något. Sedan flyttade hon sig långsamt åt sidan och lät honom komma in.
Det var där alltsammans tog sin början.
Efter den dagen började Erik dyka upp hos henne varje vecka. Han högg ved, skottade undan snön, såg efter spisen. Ibland gjorde han inte mer än slog sig ner bredvid henne på trappan. Han teg, och Ulla teg hon också.
I byn märktes det förstås genast.
— Varför springer han hos Ulla hela tiden?
— Han kanske är ute efter huset. Hon är ensam, gammal. Får hon för sig att skriva över det på honom, så är saken klar.
— Vad finns det att ta? Huset håller ju knappt ihop.
— Tomten, begriper du väl. Läget är bra.
— Äsch, låt bli. Han kanske bara är lite egen.
— Eller så har han faktiskt samvete. Sådant händer också.
De spekulerade länge, men någon förklaring kom de aldrig fram till.
Erik fortsatte ändå att gå dit.
En kväll, när vintern just hade börjat bita, såg Ulla på honom och frågade:
— Erik, säg mig sanningen. Varför kommer du hit till mig? Du är ung. Du borde ha ditt eget liv. Flickor, vänner, allt det där. Och i stället sitter du hos en gammal kärring. Skäms du inte?
— Nej.
— Men varför gör du det då?
Han svarade inte genast. Länge satt han med blicken fäst i golvet. Till slut såg han upp.
— Minns du inte mig, Ulla?
— Nej. Borde jag det?
— Det var länge sedan. Jag var bara ett litet barn då.
Sedan slöt han munnen igen.
Vintern blev hård.
I januari orkade Ulla inte längre ta sig ur sängen. Hjärtat började ge upp. Läkaren från vårdcentralen kom, undersökte henne och spred bara hjälplöst ut händerna.
— Det är åldern. Det finns inte mycket mer att göra. Hon behöver omvårdnad.
Då började Erik komma varje dag.
Han eldade i spisen, kokade gröt, bytte lakan och satt vid hennes säng. Ibland läste han högt ur gamla tidningar, fjolårets, eftersom det inte fanns några andra. Ulla lyssnade, slumrade till ibland. Då och då tog hon hans hand och viskade:
— Du, Erik… du är en god människa.
— Äsch, säg inte så.
— Jo. Det är sant. Må Gud ge dig gott tillbaka.
Nu viskade man inte längre i byn. Folk pratade öppet.
— Han har helt säkert siktet inställt på huset. Vänta bara, det slutar med att hon lämnar allt åt honom.
— Men det där rucklet är ju genomruttet. Vem skulle vilja ha det?
— Tomten, menar jag! Det är marken han är ute efter!
— Fast pojken verkar ju inte särskilt girig.
— Det gör ingen av dem förrän de har fått det de vill åt.
Erik hörde vartenda ord.
Ändå sade han ingenting.
Han teg, och han fortsatte komma.
I februari blev Ulla riktigt dålig. Hon orkade inte längre resa sig ur sängen. Där låg hon, hopkrympt och tunn, nästan utan tyngd under täcket. Ögonlocken var slutna, andhämtningen så svag att man måste luta sig nära för att uppfatta den.
Erik ringde efter distriktssköterskan.
Hon kom, undersökte den gamla kvinnan och drog sedan Erik åt sidan.
— Du får förbereda dig, Erik. Det handlar nog bara om dagar nu.
— Ska vi inte försöka få henne till sjukhus?
— Hon skulle knappast klara resan. Och vad skulle de kunna göra där? På sjukhuset blir hon en främling bland främlingar. Här är hon åtminstone hemma.
Erik nickade utan att svara.
Den kvällen satt han kvar vid hennes säng.
Plötsligt slog Ulla upp ögonen.
— Erik.
— Jag är här.
— Säg mig en sak… Jag har tänkt på det där. Du sade en gång att jag inte kunde minnas dig, för att du var så liten då. Berätta.
Erik tog hennes hand mellan sina. Den var liten och torr, men ännu varm.
— Det var för tjugo år sedan, Ulla. På våren. Vid ån. En vak i isen.
Den gamla kvinnan blev alldeles stilla.
— Jag gick igenom isen. Jag var fem år. Mamma skulle hämta vatten och tog mig med. Hon vände sig bort ett ögonblick, och jag klev ut på isen. Det var marsis, skör och tunn. Den brast, och jag försvann ner. Mamma skrek och sprang omkring, hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Vaken låg en bit bort, så ingen märkte något direkt. Men du gick längs stranden. Du såg bubblorna på ytan. Och du kastade dig i. Med kläderna på. Med stövlar och allt.
Ulla stirrade på honom med uppspärrade ögon.
Erik fortsatte lågt:
— Du drog upp mig på land. Jag andades inte längre. Du fick upp min mun, tömde mig på vatten. Sedan blåste du luft i mig. Och när jag började hosta lyfte du mig i famnen och sprang tillbaka mot byn. Två kilometer. Jag var genomblöt. Du var genomblöt. Men du bar mig hela vägen.
Tårar började långsamt rinna över Ullas fårade ansikte.
— Var det… du?
— Ja. Erik. Den pojken som du räddade.
— Herregud… Och jag visste ingenting. Jag minns det inte. Så många år har gått.
— Men jag minns, svarade Erik stilla. — Min mor berättade om dig hela livet. Vad du hette. Var du bodde. Jag lärde mig det utantill, som en dikt.
— Erik…
— Därför kom jag, fortsatte han lågt. — Du undrade ju varför jag sprang här. Det var en skuld, Ulla. Inget annat. En skuld.
Hon började gråta utan ljud. Tårarna följde fårorna i hennes ansikte och försvann vid tinningarna. Erik höll hennes hand i sin och sade ingenting mer.
Tre dagar senare dog Ulla.
Stilla.
I sömnen.
Erik satt bredvid henne. Hon drog bara ett djupt andetag — och sedan var det över.
Han slöt hennes ögon, kysste henne på pannan och gick därefter ut på trappan. Länge stod han där och såg bort mot skogen, mot snön och mot röken som steg ur skorstenarna på grannhusen.
Begravningen blev enkel.
Det kom kanske tio personer. Byn hade samlats mer av nyfikenhet än av kärlek. Erik köpte kistan själv och ordnade allt som behövde ordnas. Graven hjälpte andra till att gräva, men det var han som arbetade hårdast och längst.
Efteråt, vid minnesstunden, satt alla tysta en lång stund.
Till slut orkade Astrid inte hålla sig.
— Nå, Erik? Hur blir det nu då? Lämnade hon huset till dig? Skrev hon över något?
Erik såg upp på henne.
— Hon lämnade mig ingenting.
— Men varför gjorde du då allt det här?
Han reste sig långsamt och tog fram ett litet gammalt fotografi ur fickan. Det var nött i kanterna och hörnen var vikta.
På bilden syntes en ung kvinna med ett barn i famnen. Inte hennes eget barn. Ett främmande barn. Ett barn som hade fått leva.
— Det här tog jag, sade Erik. — Fotografiet. Och katten följde med mig också.
— Men varför? fortsatte Astrid envist. — Du är ju ung. Varför behövde du den där gamla kvinnan? Förklara det.
— Minns ni själva dem som räddade er? frågade Erik.
Rummet blev alldeles stilla.
— Alla har någon som en gång drog dem undan. Från döden. Från olyckan. Från ensamheten. Jag minns min människa. Och du, Astrid, minns säkert din också. Du har bara glömt det.
Han satte på sig mössan och gick ut.
Kvar vid bordet satt de andra länge utan att säga ett enda ord.