Den där tisdagen kom jag hem från moster Margaretas begravning. Hon hade varit den enda människa som verkligen hade älskat mig. Mamma dog när jag gick andra året på universitetet, och min far hade jag aldrig ens lärt känna. Moster Margareta tog mig till sig, trots att hon själv bara hade en liten etta och en pension som knappt räckte till det nödvändigaste. Hon brukade säga: ”Anna, du är mitt eget blod. Vi är två, och två klarar sig.” Och på något sätt gjorde vi det. Jag tog examen, gifte mig, och de sista två åren hade moster Margareta varit sjuk. Varenda helg åkte jag till henne. Jag handlade mat, hämtade mediciner, städade, tvättade och försökte få hennes lilla hem att kännas levande. Erik, min man, tyckte aldrig om de där besöken. ”Ska du till den där gamla tanten nu igen?” kunde han säga med en grimas. ”Du borde vara hemma. Helgerna är till för familjen.” Men jag fortsatte åka. Och nu, när jag stod i den tomma lägenheten som moster Margareta hade testamenterat till mig, förstod jag att de där helgerna hade varit det sista jag kunde ge henne.
Jag satt vid köksbordet, drack kallt te och stirrade rakt framför mig utan att egentligen se något. På bordet låg papperen till lägenheten. Huset var gammalt, men bostaden var fint renoverad. Moster Margareta hade låtit göra om den för fem år sedan, när hon fortfarande orkade gå utan hjälp. Hon hade valt tapeterna själv, ringt hantverkarna själv och övervakat allting med sin envisa noggrannhet. Jag hade hjälpt till ekonomiskt då. Erik hade förstås muttrat: ”Ska du släpa dit dina pengar igen?” Men jag gjorde det ändå. Och nu tillhörde allt detta mig.
Ytterdörren slog igen ute i hallen. Erik hade kommit hem från jobbet tidigare än han brukade. Jag hörde hur nycklarna landade på hallbyrån, hur skorna dunsade mot golvet när han sparkade av sig dem. En sekund senare stod han i köksöppningen. Det låg ett märkligt sken i hans ögon, samma sorts skärpa som hos en jakthund som fått vittring.
”Hej. Varför har du inte ringt?” frågade han, utan att ens försöka kyssa mig. Hans blick fastnade genast på dokumenten. ”Jaha. Har du redan fått hem allt? De var snabba på servicekontoret.”
”Erik, jag har precis kommit innanför dörren. Låt mig åtminstone få ta av mig ytterkläderna”, bad jag lågt. Rösten var fortfarande hes av alla tårar som aldrig riktigt hade fått komma ut. På kyrkogården hade jag hållit ihop, men nu, hemma, satt gråten som en hård klump i halsen.
Han verkade inte höra vad jag sa. Han slog sig ner mitt emot mig, drog papperen närmare sig som om de redan angick honom, bläddrade igenom dem och visslade tyst.
”Bra yta. Och renoveringen är ju inte dum alls. Moster Margareta skötte sig ändå. Hon lät inte lägenheten förfalla.”
”Erik, lägg tillbaka dem”, sa jag.
Men han hade redan skjutit dokumenten åt sidan, som om de bara låg i vägen.
”Hör du, Anna. Det här kunde faktiskt inte ha kommit lägligare”, sa han och lutade sig fram över bordet med armbågarna mot skivan. ”Fattar du? Min syster behöver en bostad just nu. Kristina och Johan ska skiljas. Hon ringde mig i dag och storgrät. Hon måste ha någonstans att bo med barnen. Och så dyker den här chansen upp. Din lägenhet står tom. Du kan hyra något tillfälligt, och Kristina kan flytta in där.”
Först trodde jag att jag hade hört fel. Jag satte ner koppen så hårt att te skvätte ut över vaxduken.
”Vad menar du med att jag ska hyra något? Det är min lägenhet, Erik. Moster Margareta lämnade den till mig.”
”Ja, ja, det vet jag väl”, sa Erik och lutade sig bakåt på stolen med ett litet snett leende. ”Men du förstår ju själv vilket läge Kristina är i. Hon sa: ’Erik, tror du Anna skulle kunna hjälpa mig? Hon är ju snäll, hon skulle väl inte säga nej.’ Och då tänkte jag… du är ju faktiskt snäll. Hon kan bo där ett år eller två, tills hon kommer på fötter igen. Sedan börjar väl Johan betala underhåll ordentligt, eller så hittar hon ett bättre jobb. Hon är ju frisör, hon kan alltid få något.”
”Och var ska vi bo?” frågade jag. Jag kände hur en dov ilska började bubbla upp någonstans djupt inne i kroppen. ”Här? I samma lägenhet som din syster och hennes två barn? Har du blivit fullständigt galen?”
”Men vad är problemet?” Erik såg nästan uppriktigt förvånad ut. ”Kristina är ju ingen främling. Mamma kan hjälpa till med barnen medan Kristina jobbar. Det kunde bli trevligt. Och vi skulle ju hjälpa dig med avgifterna. Alltså, om det behövs. Det är inte som om hon skulle bo gratis.”
”Hjälpa mig?” Jag reste mig, och händerna darrade. ”Det där är mitt hem. Jag skulle kunna hyra ut det och få in riktiga pengar varje månad. Jag skulle kunna sälja det och lägga pengarna som kontantinsats, så att vi äntligen kunde köpa något eget. Men du tycker att jag bara ska lämna över den till din syster? Och dessutom flytta undan själv?”
Erik reste sig också. Nu stod han framför mig, ett huvud längre, och i hans blick syntes en irritation som han inte längre försökte dölja.
”Jaha, så det handlar om pengar?” Rösten blev skarpare. ”Jag försörjer dig, vi skulle kunna använda den där bostaden för familjens bästa, och du sitter här och snålar? Du har plötsligt en extra lägenhet, medan min syster och hennes barn ska sova på gatan? Det hade jag inte väntat mig av dig, Anna. Jag trodde faktiskt att du var bättre än så. Vi har varit tillsammans i hur många år som helst, och jag har aldrig kastat i ansiktet på dig att du tjänar lite, eller att du inte kan laga mat som min mamma. Men när min egen syster behöver hjälp, då vägrar du lyfta ett finger.”
”Jag är inte snäll, Erik. Jag har bara varit bekväm för er”, svarade jag stilla. ”Hela mitt liv har jag anpassat mig. För dig. För din mamma. För dina vänner. Minns du när din kompis Lars lånade pengar av oss och aldrig betalade tillbaka? Jag teg. Minns du när din mamma sa att jag var en dålig husmor? Jag teg. Minns du alla fredagar då du gick och bastade med vännerna medan jag satt ensam hemma? Jag teg då också. Men min lägenhet tänker jag inte ge bort. Be mig inte ens.”
”Vem tror du att du är som bestämmer?” skrek han plötsligt så högt att jag ryckte till. ”Du är min fru! Vi är en familj! Eller betyder dina prylar mer än det?”
”För mig betyder min sinnesro något. Och med din syster i samma bostad skulle det inte finnas en gnutta ro kvar”, sa jag kort och gick ut ur köket.
Erik följde efter. Han fortsatte prata, men orden nådde mig inte längre. Jag såg på den där främmande mannen med blossande ansikte som gick fram och tillbaka i mitt rum. Lägenheten vi bodde i var hyrd, men möblerna var mina, köpta före bröllopet för mina egna pengar. Och där, just då, förstod jag att något hade gått sönder. Helt. Oåterkalleligt. Han hade inte ens frågat hur begravningen hade varit. Moster Margareta betydde ingenting för honom. Inte jag heller. Det enda som räknades var hans syster och hennes bekvämlighet.
”Jag ringer Kristina i morgon och säger att vi har löst det. Du kan fundera på hur det är smidigast för henne att flytta in”, kastade han ur sig till sist och gick ut i trapphuset för att röka.
Jag blev kvar ensam. En enda tanke hamrade i huvudet: han hade inte ens frågat. Han hade bara kommit in och tagit för sig. Som alltid. Han hade tagit min lön och kallat den gemensam ekonomi. Han hade tagit min tid, mina krafter, min tystnad. Och nu ville han ta det sista som faktiskt var mitt.
Den natten sov jag inte. Jag låg bredvid Erik och lyssnade på hans lugna, jämna andning. Han var fullkomligt fridfull. Helt säker på att saken redan var avgjord. Som vanligt skulle jag svälja förödmjukelsen, tiga, stå ut och till slut gå med på det. Jag hade ju alltid gjort det. I mörkret tänkte jag på moster Margareta. På hur hon brukade säga: ”Anna, låt ingen klättra upp på dina axlar och sätta sig där. Man kan vara godhjärtad utan att vara allas dörrmatta.” Hon hade levt ensam nästan hela sitt liv, men ingen hade fått styra över henne. Jag däremot hade låtit det ske.
På morgonen gick Erik till jobbet på gott humör. Han gav mig en snabb puss på kinden, som om gårdagens gräl aldrig hade ägt rum. ”I kväll ringer vi Kristina och bestämmer när hon kan flytta in”, ropade han från hallen. Sedan slog dörren igen.
Jag satt kvar på sängkanten med armarna runt knäna. Det var tomt och kallt i bröstet. Efter en stund reste jag mig, tvättade ansiktet, klädde på mig och åkte till lägenheten. Till moster Margaretas hem. Jag behövde vara där en stund, kanske ta farväl på riktigt. Jag gick från rum till rum, rörde vid hennes saker och grät. Sedan, lika plötsligt som om någon hade tänt en lampa, förstod jag: jag skulle inte lämna över den till dem. Moster Margareta hade inte sparat och kämpat för att någon Kristina, som inte ens såg mig som en människa med egen vilja, skulle flytta in och riva ner tapeterna för att sätta upp sina egna.
Jag åkte hem igen och startade datorn. På en annonssida hittade jag en mäklare som arbetade med snabba bostadsaffärer. Jag skrev ett meddelande. Svaret kom efter fem minuter: ”Hej. Jag kan träffas i dag klockan sex. Skicka adress och handlingar.”
Jag såg på klockan. Halv fem. Erik skulle inte komma hem före åtta. Jag skulle hinna.
Jag skrev in adressen till mosters lägenhet och skickade iväg den. Sedan tog jag dokumenten, klädde på mig och gick. I hissen stötte jag på grannen från våningen under, tant Eva.
”Anna lilla, varför är du så blek? Har det hänt något?” frågade hon.
Jag log stelt. ”Det är ingen fara, tant Eva. Jag är bara trött.”
Sedan gick jag ut.
En timme senare satt jag på ett litet kafé i närheten av moster Margaretas lägenhet och pratade med mäklaren, en kraftig kvinna som hette Eva. Hon gick igenom papperen mycket noggrant, ställde några frågor och sa sedan:
”Anna, om du vill sälja snabbt får du räkna med tjugo till trettio procent under marknadspris. Vill du få ut maximalt behöver vi vänta. Men om du måste ha pengar snart kan jag hitta en köpare inom ett par dagar.”
”Hur mycket skulle jag få ut?” frågade jag.
Hon nämnde en summa. Den var lägre än jag hade hoppats, men ändå tillräcklig för en kontantinsats på en nyproducerad lägenhet en bit utanför centrum. Eller för att hyra en bra bostad i ett år och i lugn och ro söka ett arbete med bättre lön.
”Jag går med på en snabb försäljning”, sa jag.
Eva nickade och tog fram ett avtal. Vi skrev under. Jag gav henne kopior av handlingarna men behöll originalen själv.
När jag kom hem var klockan kvart i åtta. Erik hade inte hunnit tillbaka ännu. Jag lade dokumenten på sin plats, tog av mig ytterkläderna och satte på tv:n. När han kom in satt jag och tittade på någon serie, eller låtsades åtminstone göra det.
”Har du ätit?” frågade han på väg mot köket.
”Ja, jag tog något lätt”, svarade jag.
Han öppnade kylskåpet, plockade fram köttbullar och ställde in dem för att värmas. Efter en stund stack han in huvudet i rummet.
”Kristina ringde. Hon undrar om hon kan komma på lördag och titta på lägenheten. Vad säger du?”
”Vi får se”, sa jag utan att släppa blicken från tv-skärmen.
Han fnös lågt och gick tillbaka till köket. Jag stängde av ljudet på tv:n och slöt ögonen. På lördag skulle det redan vara för sent. Då skulle jag ha ett föravtal med köparen i handen.
Kapitel 2. Bråket hos svärmor
I tre dagar låtsades jag att allt var som vanligt. Jag lagade middag, log på rätt ställen och nickade när Erik entusiastiskt beskrev vilket rum som skulle bli barnens. Han berättade att Kristina ville måla barnrummet grönt och göra sitt eget sovrum beige. Jag lyssnade och sa ingenting. Samtidigt skrev jag med mäklaren på kvällarna, när Erik satt framför tv:n.
Eva visade sig vara effektiv. Hon ringde mig varje dag och berättade hur allt gick. En köpare dök upp snabbare än jag hade trott: en man i fyrtioårsåldern som letade bostad åt sin mamma. Han hade bråttom och åkte inte ens dit för att titta, utan litade på fotografierna och på Evas försäkran om att renoveringen var ordentligt gjord. Tydligen kunde hans mamma inte vänta.
”Anna, i morgon klockan elva träffas vi hos notarien och skriver under föravtalet”, sa Eva på torsdagskvällen. ”Handpenningen för jag över till ditt konto direkt efteråt.”
”Bra”, viskade jag och kastade en blick mot dörren till vardagsrummet, där Erik såg på fotboll.
”Har du berättat för din man?” frågade Eva försiktigt. ”Det är ändå en stor affär. Det kan bli följder.”
”Det är min lägenhet”, sa jag bestämt. ”Den är inte giftorättsgods. Det är ett arv. Han har ingenting med den att göra.”
Eva suckade, men hon protesterade inte. Hon sa bara:
”Då ses vi i morgon klockan elva. Kom inte för sent.”
Jag gick och lade mig men sov inte en blund. Tankarna malde. Gjorde jag rätt? Borde jag tala med Erik en gång till? Förklara att han inte kunde göra så här, att bostaden var min? Men så såg jag hans ansikte framför mig, ansiktet han hade haft när han pratade om Kristina. Säkert, fräckt, ägande. Han hade inte tvivlat en sekund på att jag skulle lyda. Då förstod jag att fler samtal inte skulle förändra något.
På fredagsmorgonen gick Erik till jobbet som vanligt. Han pussade mig på kinden och sa: ”I kväll åker vi till mamma, glöm inte det.” Jag nickade. När han hade gått klädde jag mig, tog dokumenten och åkte till notarien.
Själva undertecknandet gick fort. Köparen var en tystlåten man som bara nickade åt mig, kontrollerade handlingarna och skrev på. Eva förde över handpenningen till mig, en ansenlig summa. Resten skulle betalas efter slutlikviden veckan därpå. När jag lämnade kontoret kändes det som om jag hade tagit ett steg rakt ut över ett stup. Men det fanns ingen väg tillbaka.
Resten av dagen drev jag runt i staden. Jag gick in på ett kafé, drack kaffe och åkte sedan till moster Margaretas lägenhet. Där satt jag en stund, strök handen över fönsterbrädan där hon alltid hade skött sina blommor, vattnade de krukväxter som fortfarande stod kvar och sa högt:
”Förlåt mig, moster Margareta. Jag kan inte göra på något annat sätt. De skulle äta upp mig.”
På kvällen åkte vi till min svärmor. Erik körde och pratade på om problem på jobbet, medan jag såg ut genom bilrutan och övade på vad jag skulle säga. Jag visste att allt skulle avgöras den kvällen. Kristina skulle också vara där. Erik hade nämnt att de skulle diskutera flytten.
Min svärmor, Maria, tog emot oss som hon alltid gjorde: med hembakad paj och en portion förebråelser. Först mat, sedan kritik. Hennes lägenhet var liten, en tvåa i ett äldre flerfamiljshus, men den var fläckfritt ren. Maria älskade ordning i allt, särskilt i andra människors liv.
”Anna, varför har du blivit så mager? Ger han dig ingen mat?” frågade hon och granskade mig från topp till tå. Sedan vände hon sig genast till sin son. ”Erik, se på henne. Hon tynar ju bort. Vad ska du med en sådan till? Du borde ha gift dig med en normal, frisk flicka.”
Jag brukade tiga. Det var min roll i hennes hem. Men inte den här gången.
”Maria, jag är frisk. Jag har bara mycket att tänka på”, svarade jag och såg henne rakt i ögonen.
Hon blev så häpen att ena ögonbrynet for upp. Erik spände sig; han kände att något inte stämde. Runt bordet bredde en obekväm tystnad ut sig, och den bröts först när det ringde på dörren.
Kristina kom. Med två barn och enorma väskor, som om hon redan hade flyttat in för gott. Barnen sprang genast in i rummet där Maria förvarade leksaker särskilt för barnbarnen. Kristina hann knappt ta av sig skorna innan hon började prata.
”Åh, Anna, hej! Jag tog med lite grejer i förväg, så slipper jag släpa allt sedan. När får jag nycklarna? Jag vill börja fixa direkt och titta på tapeter till barnrummet. Det är väl gamla tanttapeter där nu? Jag vill ha något modernt, kanske med nallar.”
Hon pratade utan uppehåll medan hon snurrade av sig halsduken och drog av stövlarna. Jag såg på hennes självsäkra, fräcka ansikte och kände hur något glödhett steg inom mig. Kristina var fem år yngre än Erik och hade alltid levt på andra. Först på sin mamma, sedan på sin man, och nu tänkte hon tydligen fortsätta på mig. Inte ett uns tvekan. Inte en gnutta skam.
”Kristina”, avbröt jag henne. ”Vem har sagt att du ska renovera där?”
Kristina stelnade med munnen halvöppen och den ena stöveln i handen. Erik satte teet i halsen. Maria tappade gaffeln, och den slog mot tallriken med ett klingande ljud.
”Vad menar du?” Kristina vände blicken mot sin bror. ”Erik, har du inte gjort upp med henne?”
”Anna, vi tar inte det här inför alla”, väste Erik.
Men jag hade redan rest mig från bordet.
”Varför inte inför alla?” frågade jag högt. ”Låt oss ta det inför alla. Din syster är här. Din mamma är här. Det är väl ’alla’ nog. Erik, berätta för dem vilken lägenhet du tänkte ge bort.”
”Moster Margaretas”, slängde Kristina ur sig, och rösten fick genast ett hysteriskt darr. ”Anna, var inte snål nu. Du kan väl ställa upp för familjen? Vi är ju dina egna. Jag är inte någon främmande människa. Jag bor där bara ett tag, tills Johan börjar betala underhåll. Sedan kanske jag hyr något eget.”
”Dina egna”, upprepade jag och nickade långsamt. ”Så nära att du inte ens behövde fråga mig. Du kom bara hit med väskor. De där väskorna.” Jag nickade mot packningen som stod slängd i hallen. ”Men du ska veta en sak, Kristina. Lägenheten är inte min längre.”
Tystnaden blev så kompakt att den nästan tryckte mot öronen. Till och med barnen i rummet slutade föra oväsen, som om de hade känt av förändringen.
”Vad menar du?” Erik blev så blek att fräknarna i ansiktet syntes tydligare.
”Jag har sålt den”, sa jag lugnt. ”Föravtalet är undertecknat. Pengarna kommer nu, i dag eller i morgon, och nästa vecka avslutas affären.”
Sedan bröt helvetet löst.
”Sålt?!” vrålade Erik så högt att grannarna under oss säkert hörde det. ”Är du dum i huvudet? Har du blivit galen? Den var vår! Familjens!”
”Den var min. Ett arv. Moster Margareta lämnade den till mig”, sa jag och lade armarna i kors, medan hjärtat slog hårt i bröstet. ”Jag har full rätt att göra vad jag vill med den.”
”Din otacksamma slyna!” Maria for upp från stolen. Röda fläckar spred sig över hennes ansikte. ”Vi tog in dig i familjen, gav dig mat, accepterade dig, och så gör du så här? Erik! Hör du vad hon säger? Ring hennes mor! Ring genast hennes mor! Hon ska få se vilket odjur du har tagit till hustru!”
”Min mamma är död, Maria”, påminde jag henne. Rösten var jämn, fast allt inom mig skakade. ”Och till skillnad från er lärde hon mig att tänka själv. Hon lärde mig också att inte låta andra utnyttja mig.”
Kristina började gråta högljutt och drog barnen intill sig när de kom springande ut från rummet.
”Var ska vi bo nu? Anna, du är ett monster! Du har inget hjärta! Tänk på barnen! Deras pappa är ett svin, och nu kastar deras egen faster ut dem från en lägenhet!”
”Vilken faster?” Jag log kallt. ”Vi är inte ens släkt. Om man ska vara noggrann är jag bara din brors fru.”
Erik grep tag om min arm ovanför armbågen och klämde åt så hårt att jag skrek till. Fingrarna borrade sig in i huden, och jag förstod att blåmärken skulle bli kvar.
”Nu går du med mig ut i köket, så pratar vi”, pressade han fram mellan tänderna.
”Släpp min arm”, sa jag och försökte att inte visa hur ont det gjorde. ”Annars ringer jag polisen. Telefonen ligger i fickan. Ett tryck räcker.”
Han tappade fattningen. Sedan släppte han. Aldrig hade jag sett honom sådan: förvirrad, rasande och samtidigt rädd. Han hade insett att han höll på att förlora kontrollen. Inte bara över mig, utan över hela situationen.
”Jag går nu”, sa jag och tog väskan som hängde över stolsryggen. ”Erik, följer du med mig eller stannar du hos din stackars syster?”
Han såg vilt från mig till sin mamma och vidare till Kristina, som fortfarande grät. Det var ett sådant ögonblick då en människa tvingas välja.
”Jag… Anna, hur kunde du göra det utan att fråga mig?” fick han ur sig. Och i hans röst hörde jag inte längre bara ilska, utan också villrådighet. ”Vi är ju en familj. Vi brukar ju bestämma sådant tillsammans.”
”Och du då?” svarade jag medan jag tog på mig kappan. ”Frågade du mig innan du bestämde vad som skulle hända med min egendom? Frågade du om jag ville bo ihop med din syster? Har du någonsin frågat vad jag vill?”
Han teg. Han bara stirrade på mig, och i blicken fanns något märkligt, som om han såg mig för första gången.
Jag gick ut i hallen, drog på mig skorna och öppnade dörren. Bakom mig skrek kvinnorna i munnen på varandra och öste förolämpningar över mig. Kristina ropade att jag var girig och att hennes barn nu skulle få svälta. Maria lovade att jag skulle ångra mig och att Erik ändå skulle lämna mig. Barnen grät.
Erik stod kvar i köksöppningen som fastfrusen i golvet.
”Erik! Vart tror du att du ska?” skrek Maria när han långsamt började gå mot ytterdörren.
Han kom ifatt mig i trappan. Vi gick ner utan att säga ett ord. Sedan satte vi oss i bilen. Erik startade motorn men körde inte. Han satt bara där och stirrade på ratten, som han kramade med fingrar som vitnade av kraften.