Anna stod mitt i det stora rummet med blicken fäst vid bordet. På den vita duken, som hon själv hade lagt på bara en timme tidigare, låg en tunn mapp av kartong. Bredvid den stod en löjlig köpt tårta i en genomskinlig plastförpackning. Maria, hennes svärmor, hade nyss lagt fram mappen och stod nu på andra sidan bordet med rak rygg och ett segervisst leende. I dörröppningen dröjde Eriks syster Sara, osäkert skrapande med foten, samtidigt som hon låtsades studera taket. Erik satt längst ut på en stol och stirrade ner i golvet.
Huset luktade fortfarande målarfärg och nyputsade väggar. Tre dagar tidigare hade Anna själv skurat golven när hantverkarna äntligen försvunnit därifrån. Fingrarna värkte ännu svagt efter bruket som bitit sig fast i huden. Hon pressade händerna mot sidorna för att dölja att de skakade.
— Erik, varför säger du ingenting? frågade hon utan att ens se åt svärmodern.
Långsamt lyfte Erik huvudet. Hans ansikte hade samma uttryck som en skolpojke som ertappats med en cigarett inne på toaletten.
— Vad ska jag säga? muttrade han. Det är ju min mormors hus. Mamma vet bättre hur sådant ska ordnas.
Maria tog ett steg fram och rättade till en hårslinga som redan låg perfekt. Ett guldsmycke glimmade runt hennes handled.
— Lilla Anna, ställ inte till med någon scen nu, sade hon med nästan mild röst. Vi kom bara för att gratulera er till inflyttningen. Och samtidigt påminna om att huset tillhör Kristina. Eriks mormor. Du har väl inget emot att hon bor här? Alltså när du har flyttat ut.
Anna vände sakta huvudet mot henne.
— Vad var det du sa?
Maria suckade demonstrativt, som om hon förklarade något för ett barn som var ovanligt trögt.
— Jag säger att du och Erik har gjort ett fint arbete. Men huset är inte ert. Här finns handlingarna. Erik skrev ett gåvobrev till mormor. Allt är enligt reglerna och ordentligt bevittnat. Medan du låg på sjukhus med den yngste passade vi på att lösa saken. Kristina är nittio år, hon behöver tillsyn. Ni är unga, ni hinner skaffa er annat.
Det kändes som om golvet gled undan under Annas fötter. Det började banka vid tinningarna. Hon såg på mappen men förmådde inte öppna den. Händerna lydde inte.
— Titta efter själv, var inte rädd, sade Sara från dörren. Allt står rätt till. Brorsan har äntligen visat lite ryggrad.
— Håll tyst, Sara, sade Anna lågt.
— Jaså, nu ska du tysta mig också? Jag säger bara sanningen. Du har åkt snålskjuts på Erik hela livet, och nu när huset skrivits över på mormor blir du plötsligt förolämpad.
Anna svalde hårt. En klump satt fast i halsen. Framför henne drog fem år förbi som korta, brutala bilder. Hon såg sig själv släpa cement över tomten. Hon stod i bankens kö för att ordna lån till taket. Hon målade väggarna i barnrummet mitt i natten, eftersom målarna hade begärt dubbelt så mycket som de hade råd med. Hon såg sina föräldrar komma efter att ha sålt sin gamla sommarstuga och utan ett ord lägga ett kuvert med pengar på köksbordet, så att det skulle räcka till fönster och dörrar.
— Förstår du över huvud taget vad du har gjort? frågade hon Erik.
Han sänkte åter blicken.
— Anna, sluta nu. Mamma säger att det är tryggare så. Ifall du skulle begära skilsmässa och försöka få halva huset.
Anna skrattade till. Skrattet lät torrt, nästan som om det kom från någon annan.
— Jag har stoppat in allt jag hade i det här huset. Mina föräldrars pengar. Lån. Det statliga stödet som var avsett för barnen. Mina egna händer. Och du pratar om att jag inte ska kunna kräva halva?
Maria knep ihop läpparna.
— Stöd för barnen? Men snälla, kom inte med sagor. De där småpengarna gick väl knappt till grunden.
— Era småpengar gick till grunden! Anna vände sig hastigt mot henne. Mina gick till allt annat.
— Bevisa det, sade Maria och log. I domstol. Fast först måste du förstås anlita en jurist. Och pengar till det har du knappast längre, lilla vän.
Sara fnissade. Erik reste sig från stolen och gick bort till sin mor.
— Mamma, kanske inte framför barnen? De sover ju.
— Barnen sover, instämde Maria. Därför talar vi lågt. Anna, packa ihop det du har slitit så hårt för, som du brukar säga, och flytta. Du får en vecka. Mormor behöver lugn och ro. Och tårtan kan du lämna kvar. Barnen kan äta den, det är ju ändå en högtidsdag.
Anna tog ett steg fram, grep mappen från bordet och kastade tillbaka den med sådan kraft att den gled över duken och for ner på golvet. Papperen spreds åt alla håll. Maria rörde inte en min.
— Förstör inte avtalet, din idiot! skrek Sara gällt.
— Ut härifrån. Allihop, sade Anna.
— Du bestämmer inte i någon annans hus, svarade svärmodern skarpt.
— Ut! vrålade Anna.
Hon hade inte väntat sig att hennes egen röst skulle bli så stark. Erik ryckte till. Sara backade mot dörren. Maria stod kvar en sekund och såg på sin svärdotter med ren avsky. Sedan vände hon sig om och gick, och över axeln kastade hon:
— Jag väntar mig nycklarna på torsdag.
Erik blev stående vid tröskeln.
— Anna, jag ville inte att det skulle bli så här.
— Men det blev det, sade hon. Gå nu till din mamma. Hon väntar på dig.
Han trampade osäkert på stället en liten stund till innan han också gick.
Anna blev ensam kvar. Hon satte sig direkt på golvet, mitt bland de utspridda papperen. Från ett hörn av rummet kom lukten av lim som höll på att torka. På fönsterbrädan stod ett barnmugg med lite juice kvar i botten. Bakom väggen snyftade den äldste sonen till i sömnen.
Hon drog armarna runt knäna och grät ljudlöst, med tänderna hårt sammanbitna för att inte väcka barnen. Sedan torkade hon ansiktet med ärmen och reste sig.
En timme senare hade hon redan fått tag i telefonnumret till en bekant som arbetade som jurist. Efter två timmar hade hon skrivit ner en lista över alla kvitton hon sparat i en skokartong på balkongen. Efter tre timmar hade förtvivlan förvandlats till ett beslut: hon skulle slåss till slutet.
På natten ringde hon sin mamma och berättade allt. Modern var tyst länge innan hon till sist frågade:
— Men vem stod huset på?
— På Erik, svarade Anna. Jag litade på honom. Han sa att det bara var en formalitet, att vi ju var en familj.
— Herregud, flickan min. Hur kunde det bli så?
— Mamma, jag ska stoppa honom. Och henne också.
— Anna lilla, hur ska du kunna mäta dig med dem? Du är ju ensam.
Anna log snett mot telefonen.
— Jag har varit ensam i fem år redan. Jag märkte det bara inte förut.
Hon avslutade samtalet och tog fram anteckningsboken där hon hade fört in alla kostnader för bygget. Gamla kvitton, blekta i vikningarna. Överföringar till arbetsledarens konto. Låneavtalet från banken. Summorna växte framför ögonen på henne. Trettio tusen kronor för fönstren. Fyrtio tusen för taket. Tolv tusen för ytterdörren. Åttio tusen för isolering och fasad. Möbler, kakel, laminatgolv, innerdörrar, badrumsinredning. Slutsumman landade på mer än trehundra tusen kronor.
Och ovanpå allt detta fanns stödet som staten hade betalat ut för barnens skull. Pengar som var avsedda för hennes barn.
”Om de pengarna har lagts in i huset”, mindes Anna att juristen en gång hade sagt, ”ska barnen ha egna andelar. Och om sådana andelar aldrig har skrivits in, kan överlåtelsen angripas.”
Hon slog igen anteckningsboken och gick fram till fönstret.