När Erik kallade mig ”lycksökerska” inför alla stod jag redan i brudklänning.
Om mindre än tjugo minuter var det meningen att vi skulle säga ja till varandra på rådhuset i Heidelberg.
Min mamma satt i rummet intill. Fotografen väntade ute på trappan, och på innergården stod två kusiner redo med små påsar fyllda med torkade blomblad.
Själv befann jag mig i hotellets konferensrum, barfota på den mjuka heltäckningsmattan eftersom mina brudskor fortfarande låg vid soffan. I händerna höll jag tolv sidor papper.
— Skriv bara på, Anna, sa Erik.
Hans far stod borta vid fönstret.
Hans mamma, Maria, satt spikrak på en stol och betraktade mig med exakt samma min som hon brukade ha när hon läste etiketter på vinflaskor: artig, nästan vänlig, men full av misstänksamhet.
Jag vände långsamt blad i avtalet.
— Varför får jag se det här först nu?
Erik drog efter andan och suckade.
— För att vår jurist skickade den slutliga versionen i går kväll.
— I går kväll?
— Ja.
— Och du har läst igenom det?
Han tvekade bara ett ögonblick.
— Självklart.
Det var den första varningssignalen.
Erik läste aldrig avtal.
När vi hyrde vår gemensamma lägenhet hade jag fått förklara för honom vad indexerad hyra innebar. När han fick sin tjänstebil skrev han under utan att upptäcka att privata körningar skulle debiteras på ett annat sätt.
Och nu påstod han alltså att han ”självklart” hade plöjt igenom tolv sidor juridisk text.
Jag satte mig ner.
— Då väntar vi.
— På vad?
— På att jag också hinner läsa det.
Maria harklade sig diskret.
— Anna, ingen försöker ta något ifrån dig.
Jag vände blicken mot henne.
— Det har jag inte heller sagt.
— Det låter så.
Erik kom ett steg närmare.
— Avtalet finns där för att skydda oss båda.
— I så fall borde det inte vara något problem att jag går igenom det.
Han kastade en snabb blick på klockan.
— Vi har inte tid med det här.
— Då skriver jag inte under.
Tystnaden föll så hastigt att rummet nästan kändes tömt på luft.
Hans far, Lars Andersson, vände sig bort från fönstret. Han hade tidigare varit överläkare och bar fortfarande på den där särskilda auktoriteten som fick även privata samtal att kännas som början på en rond.
— Kanske borde vi se på det här sakligt, sa han.
Jag log utan värme.
— Det är precis vad jag försöker göra.
Erik drog ut stolen mitt emot mig.
— Anna, vi har varit tillsammans i sex år.
— Just därför.
— Då vet du att jag litar på dig.
— Varför behöver jag då ett avtal tjugo minuter före vår vigsel?
Färgen steg över hans kinder.
— För att jag äger ett företag.
Det var sant.
Erik hade tillsammans med sin far och sin syster andelar i ett medelstort medicintekniskt företag i Mannheim.
Bolaget var värt mycket pengar.
Men jag hade aldrig gjort anspråk på det.
Själv arbetade jag som byggnadsingenjör, hade min egen lön och ägde en bostadsrätt i Karlsruhe som jag hade köpt långt innan Erik kom in i mitt liv.
Jag behövde inte hans pengar.
I hans familj talade man däremot om pengar på samma sätt som andra familjer talade om vädret.
Oavbrutet.
Vem som hade ärvt vad.
Vem som ägde hur stor andel.
Vilken fastighet som tillhörde vem.
Vilket äktenskap som var ”väl reglerat”.
En gång, över kaffe och ostkaka, hade Maria sagt till mig:
— Kärlek är underbart. Men siffror ljuger mindre.
Då hade jag skrattat.
Det gjorde jag inte nu.
Jag tog fram sidan sju.
Sedan sidan åtta.
Sedan sidan nio.
Och där, mitt på sidan, fick jag syn på stycket.
Texten var satt i mindre grad än resten.
Inte pytteliten.
Men tillräckligt liten för att man lätt skulle missa den om man var stressad.
Jag läste den en gång.
Sedan en gång till.
Till slut läste jag den en tredje gång.
Pulsen började hamra hårdare i bröstet.
— Erik?
— Ja?
— Har du läst just det här stycket?
Han lutade sig fram och tittade på sidan.
— Vilket stycke?
Jag höll fram avtalet mot honom.
— Det här.
Han tog pappren, lät blicken glida över raderna och räckte sedan tillbaka dem.
— Det är bara standardformulering.
Då förstod jag att något inte stod rätt till.
— Läs det högt då.
Maria rörde sig på stolen.
— Anna, nu får det faktiskt räcka.
Jag låtsades inte höra henne.
— Erik. Läs högt.
Hans ansikte förvreds i en grimas.