— Vad ska det där föreställa?
— Om det nu bara är en vanlig standardklausul borde det väl inte vara svårt.
Han stirrade på mig en lång stund.
Sedan sänkte han rösten.
— Du gör bort dig just nu.
— Det kan hända. Läs ändå.
Han ryckte åt sig pappren så häftigt att kanten nästan skar mot mina fingrar.
— ”Vid händelse av separation…”
Där tystnade han.
— Fortsätt.
— Anna.
— Fortsätt, sa jag igen.
Hans blick gled bort från mig och sökte sig till hans far.
Det var varningssignal nummer två.
Och den här gången såg inte heller Lars Andersson särskilt oberörd ut längre.
Erik svalde och läste vidare.
— ”Vid händelse av separation förbinder sig hustrun att avstå från samtliga kompensationsanspråk som kan uppstå genom direkta eller indirekta bidrag till makens förmögenhetsuppbyggnad.”
Jag sa ingenting.
Han vände blad, som om nästa rad kanske skulle rädda honom.
— ”Detta omfattar i synnerhet tjänster som utförts utan ersättning eller till ett pris understigande marknadsvärde till förmån för företag, bolag eller projekt där maken eller dennes familjemedlemmar har ägarintressen eller annan delaktighet.”
Kylan spred sig genom mina händer.
För den formuleringen handlade inte om någon abstrakt framtid.
Den handlade om mig.
Tre år tidigare hade Erik bett mig hjälpa till med en större ombyggnation i familjens företag.
De skulle rusta upp en gammal produktionshall i Mannheim och samtidigt uppföra en ny administrativ del.
Personen som från början skulle hålla ihop projektstyrningen hade plötsligt försvunnit ur bilden.
Jag hade ordnat kontakter, gått igenom ritningar, rättat anbudsunderlag och suttit i telefon kväll efter kväll i flera månader, långt efter att min egen arbetsdag egentligen var slut.
Inget av det hade skett formellt.
Inte genom mitt bolag.
Inte med avtal.
Det var för Eriks skull.
Han hade sagt då:
— På det här sparar vi utan problem över en miljon kronor.
Och jag hade svarat:
— Då är du åtminstone skyldig mig en riktigt bra middag.
Vi hade skrattat åt det.
Efteråt bad han om hjälp med ännu ett projekt.
Sedan med ett tredje.
Jag skickade aldrig någon faktura.
Inte för att jag var godtrogen.
Utan för att jag trodde att vi höll på att skapa ett liv tillsammans.
Jag lyfte blicken mot Erik.
— Det här är inte ett vanligt äktenskapsförord.
— Jo, det är det.
— Nej. Den här formuleringen är skriven för ett mycket specifikt syfte.
Han svarade inte.
Då vände jag mig i stället mot Lars.
— Vem krävde att just den här punkten skulle tas med?
Hans far mötte inte min blick.
Maria reste sig hastigt från stolen.
— Nu får du faktiskt sluta göra en scen av allting.
Jag såg rakt på henne.
— Ni kände alltså till det.
— Självklart gjorde vi det. Avtalet rör ju även familjens tillgångar.
— Mitt arbete är inte någon del av er familjeförmögenhet.
Erik höjde rösten.
— Ingen tvingade dig någonsin att hjälpa oss.
— Har jag påstått det?
— Nej, men du beter dig som om vi har utnyttjat dig.
Jag lade ifrån mig dokumenten på bordet, långsamt och medvetet.
— Har ni det?
— Anna!
— Förklara då varför just mitt obetalda arbete står inskrivet här.
Han blev tyst.
Jag tog upp mobilen.
— Vem tänker du ringa?
— Min advokat.
Erik gav ifrån sig ett kort skratt, mer förbluffat än roat.
— Nu?
— Ja. Nu.
Min gamla vän från studietiden, Karin, arbetade som specialist på familjerätt i Frankfurt.
Hon svarade på andra försöket.
— Anna? Borde inte du stå inför vigseln ungefär nu?
— Det är precis därför jag ringer.
Jag fotograferade den aktuella sidan och skickade över bilden till henne.
Två minuter senare ringde hon tillbaka.
Det första hon sa var:
— Skriv inte under det där. Under inga omständigheter.
Erik stod alldeles framför mig.
Jag satte på högtalaren.
Karin förklarade med stadig röst att avtalet inte nödvändigtvis skulle vara ogiltigt per automatik, men att flera av bestämmelserna var formulerade på ett påfallande ensidigt sätt.
Särskilt avsnittet om mitt tidigare arbete stack ut.
— Det läser jag som, sa hon, att någon vill försäkra sig om att du senare inte ska kunna rikta krav kopplade till konkreta insatser du redan har gjort.
Erik skakade på huvudet.
— Det där är fullständigt nonsens.
Karin hörde honom.
— Vem är det som pratar?
— Erik.
— Erik, vem tog fram utkastet?
Han nämnde namnet på en advokatbyrå i Stuttgart.
Karin blev tyst ett ögonblick.
— Och vem gav byrån uppdraget?
Återigen kom den där lilla pausen.
— Min far.
Jag slöt ögonen.
Karin sa:
— Anna, du ska inte skriva på någonting i dag. Inte under tidspress, inte i brudklänning och absolut inte utan att först ha fått egen juridisk rådgivning.
Jag tackade henne och avslutade samtalet.
Erik gick bort till fönstret.
— Strålande. Nu tror din väninna att min familj består av bedragare.
— Sa hon det?
— Nej, men—
— Då ska du inte lägga ord i munnen på henne.