Maria tog upp sin handväska, som om samtalet redan var på väg att avslutas.
— Jag begriper faktiskt inte var all den här misstänksamheten kommer ifrån.
Då skrattade jag till. Inte glatt. Mer som om något inom mig gav vika.
— Fru Andersson, ni har precis, tjugo minuter före vigseln, lagt fram ett avtal där det uttryckligen står att mitt obetalda arbete för er familj ska regleras.
— Du gjorde det av fri vilja.
— Det är inte det saken handlar om.
Lars harklade sig plötsligt.
— Kanske är det dags att säga som det är.
Erik vände sig snabbt mot honom.
— Pappa.
Hans far lyfte handen, trött men bestämt.
— Nej. Det här borde ha tagits upp långt tidigare.
Sedan riktade han blicken mot mig.
— Anna, för ungefär ett år sedan hände något som gjorde oss mer försiktiga.
— Vad hände?
— Erik funderade på att föra över en del ägarandelar i bolaget till dig.
Jag såg på Erik.
Det hade jag aldrig fått veta.
— Varför skulle han göra det?
Erik svarade inte.
Det blev Lars som tog vid.
— Han ville att du skulle få en starkare och mer långsiktig roll i företaget.
Jag blinkade långsamt.
— Jag har aldrig bett om något sådant.
— Nej, det vet vi.
— Så vad var problemet?
Lars sjönk ner på en stol.
— Hans syster Eva motsatte sig det.
Det fick mig att stelna till.
Eva och jag hade alltid kommit bra överens.
Hon var tre år yngre än Erik, arbetade själv i firman och hade mer än en gång sagt att hon var lättad över att det äntligen fanns någon i familjen som inte lyckades förvandla varje middagssamtal till en resultatrapport.
— Varför skulle Eva vara emot det?
— Därför att hon fick klart för sig hur mycket du faktiskt hade gjort i byggprojekten.
— Det låter helt ologiskt.
— Inte för henne. Hon var rädd att du längre fram skulle kunna hävda att din insats hade höjt företagets värde på ett avgörande sätt.
Jag blev sittande och stirrade på honom.
— Så ni skrev ett avtal i förebyggande syfte. Ett avtal som skulle se till att jag aldrig kunde hänvisa till det jag gjort.
Lars sa ingenting.
Hans tystnad räckte.
Erik tog ett steg mot mig.
— Jag ville skydda dig från allt det där.
Jag fick fråga två gånger, för jag trodde först att jag hört fel.
— Skydda mig?
— Ja. Från en framtida konflikt.
— Genom att i hemlighet låta lägga in en formulering som gör mitt arbete värdelöst?
— Det var inte så det var tänkt.
— Hur var det tänkt då?
Hans röst steg.
— Men herregud, Anna, det handlar bara om att var och en ska behålla det som är deras!
— Varför står det då inte bara exakt så?
Han blev tyst.
Och i den tystnaden föll en bit på plats.
— Du var rädd att jag inte skulle skriva under.
Hans ögon avslöjade honom innan han hann säga något.
— Det var därför ni tog det i dag.
— Anna—
— Därför kom avtalet strax före vigseln. Du tänkte att jag, i brudklänning, med hundra människor som väntade där ute och mina föräldrar redan på hotellet, inte skulle våga backa.
— Det är inte sant.
— När fick du veta att avtalet skulle läggas fram?
Ingen svarade.
— Erik?
Han drog in luft genom näsan.
— För tre veckor sedan.
Det svartnade nästan för mig.
Tre veckor.
Inte i går.
Tre hela veckor hade han suttit mittemot mig på morgnarna och druckit kaffe.
Tre veckor hade han sorterat placeringskort med mig vid köksbordet.
Tre veckor hade han låtit handen glida över min rygg när jag höll på att somna.
Och inte sagt ett ord.
— Du har ljugit för mig.
— Jag ville inte starta ett bråk precis före bröllopet.
— Så du sköt upp det till själva bröllopsdagen?
Då knackade det på dörren.
Min mamma stack in huvudet.
— Anna? De undrar på vigselplatsen om vi är på väg.
Sedan såg hon våra ansikten.
— Vad har hänt?
Jag hörde mig själv svara:
— Vigseln blir försenad.
Erik vände sig häftigt mot mig.
— På grund av ett avtal?
— Nej.
— På grund av vad då?
— För att jag just håller på att förstå vem det egentligen var jag skulle gifta mig med.
Hans mamma drog efter andan, förolämpad in i märgen.
Min mamma klev helt in i rummet.
— Anna?
Jag sa bara:
— Ge mig tio minuter.
Sedan bad jag alla utom Erik att lämna oss ensamma.
När dörren stängdes bakom dem stod vi kvar mitt emot varandra.
Han såg inte arg ut längre.
Bara utmattad.
— Jag älskar dig, sa han.
— Det tror jag faktiskt att du gör.
— Gift dig med mig då.
— Kärlek räcker inte om du fattar beslut som gäller mig utan att låta mig vara med.
— Det handlar bara om pengar.
— Nej. Det handlar om att du trodde att jag skulle vara lättare att styra om hundra personer stod och väntade på oss.
Han satte sig ner.
För första gången den dagen såg han uppriktigt skamsen ut.
— Jag var rädd.
— För vad?
— För att du skulle säga att jag såg dig som girig.
— Och vad gjorde du i stället?