Varenda hyresvärd hon kontaktade tackade nej så snart de förstod att hon saknade ett färskt intyg på inkomst.
Lars stod bredvid henne och hjälpte till att tejpa igen flyttkartonger när Annas mobil plötsligt vibrerade på bordet. Det var ett meddelande från hyresvärden. Han hade raderat det nästan direkt, men på låsskärmen låg de första raderna fortfarande kvar.
”Anna, jag ber verkligen om ursäkt. Jag klarar inte av att bära det här på mitt samvete längre. Din man betalade mig femtontusen kronor för att jag skulle få ut dig ur lägenheten före månadsskiftet. Han krävde att jag skulle påstå att försäljningen behövde ske omedelbart. Jag betalar tillbaka hela depositionen till dig på en gång.”
Anna läste texten en gång. Sedan en gång till. Och en tredje gång. Efter det fanns det inte längre något utrymme för tvivel.
Erik hade inte bara svikit henne. Han hade medvetet använt sina pengar som ett vapen för att ta ifrån modern till sin egen son både arbete och tak över huvudet.
Lars reagerade snabbare än hon själv. Han tog hennes telefon och gjorde en skärmbild.
— Spara den där ordentligt, sa han.
— Varför då? viskade Anna.
— För att han en dag kommer att säga att han inte hade en aning om något av det här.
Anna tryckte händerna mot ansiktet. För första gången sedan hon hade lämnat hemmet slog rädslan till på riktigt, rå och fysisk.
— Kanske borde du bo hos din pappa ett tag, bara tills jag har ordnat allt, sa hon lågt.
Lars skakade genast på huvudet.
— Det är ju precis det han vill tvinga fram.
Han tog fram sin egen mobil.
— Jag har redan hittat ett ställe åt oss.
Hans bästa väns föräldrar ägde ett litet hus i utkanten av stan, ett hus de nästan aldrig använde och bara besökte någon enstaka helg. Där fanns el, rinnande vatten, två rum och en liten trädgård. De ville inte ha en enda krona i hyra under de första månaderna.
Då brast det för Anna. Tårarna kom utan att hon kunde hejda dem. Lars lade armarna om henne och höll henne hårt.
— Han kan ta ifrån oss bekvämligheten, mamma, sa han. Men han kan aldrig få oss att krypa tillbaka till honom och be.
När gryningen började ljusna lastade de in sina kartonger och väskor. Ingen av dem kunde då ana att det enkla lilla huset skulle bli platsen där deras liv tog en helt ny riktning.
Huset hade inte mycket gemensamt med den bekvämlighet de tidigare varit vana vid. Det låg i ett stillsamt område i stadens utkant, bortom en gropig grusväg där röster från förbipasserande och hundskall ekade mellan husen på eftermiddagarna. De gamla möblerna var täckta av ett tunt lager damm, kökskranen droppade envist och varmvattenberedaren behövde ses över.
Ändå, när Anna öppnade fönstren den första morgonen och det mjuka solljuset fyllde rummet, kände hon något hon inte hade upplevt på flera år. Ett djupt, nästan ovant lugn.
Ingen granskade hennes kvitton. Ingen frågade vart hon skulle. Ingen påminde henne om att hon levde på någon annans pengar.
Lars tog förändringen som om den vore ett äventyr. Han rensade ogräs i trädgården, tittade på instruktionsfilmer på nätet för att lära sig laga det läckande röret och lånade verktyg av grannarna.
— Du behöver inte göra allt det där själv, sa Anna oroligt.
— Någon måste ju göra det.
— Du är sexton år.
— Precis. Gammal nog att ta ansvar.
Anna log, men inombords gnagde oron i henne. Varje dag skickade hon iväg nya ansökningar. Oftast fick hon avslag, och de få erbjudanden som dök upp hade arbetstider som var omöjliga att förena med de långa resvägarna. Sparpengarna minskade snabbt. Hon försökte dölja det, men Lars såg ändå hur noggrant hon räknade varje sedel och varje krona till mat, busskort och elräkningar.
En eftermiddag kom Lars hem nästan två timmar senare än vanligt.
— Var har du varit? frågade hon.
— Jag jobbade med ett skolprojekt tillsammans med några kompisar.
Anna ville tro honom, men samma förklaring återkom flera dagar i rad. Till slut, en fredag, kom han hem med en påse nybakat bröd och bullar i ena handen och ett vitt kuvert i den andra. Han lade kuvertet framför henne på bordet.
— Innan du blir arg vill jag att du lyssnar.
Anna öppnade det. Inuti låg kontanter.
— Var kommer de här pengarna ifrån?
— Jag hjälper till på eftermiddagarna i pappershandeln som Rodrigos föräldrar har.
Anna spärrade upp ögonen.
— Arbetar du?
— Bara några timmar. Jag skriver ut papper, packar upp varor, hjälper kunder vid datorerna och står lite i kassan. Det är inget farligt.
— Lars, din uppgift är att gå i skolan.
— Jag sköter skolan också.
— Jag är din mamma. Det är jag som ska ta hand om dig.
Han blev tyst en kort stund innan han svarade.
— Du har tagit hand om mig i hela mitt liv. Låt mig få ge tillbaka lite nu.
De orden rev ner den fasad Anna med sådan möda försökt hålla uppe. Inte för att hon ville att hennes minderårige son skulle arbeta, utan för att skillnaden mellan honom och Erik var så brutal. En vuxen man hade använt sina pengar för att rasera hennes tillvaro. En sextonårig pojke använde sin lilla lön för att försöka bygga upp den igen.
Hon sköt kuvertet tillbaka över bordet.
— Behåll det.
— Mamma …
— Du får hjälpa till där, så länge dina betyg inte påverkas. Men pengarna är dina.
Lars sköt kuvertet tillbaka mot henne.
— Då delar vi lika.
Anna skrattade genom tårarna.
— Du är omöjligt envis.
— Det har jag nog ärvt från er båda.
För första gången på flera veckor skrattade de tillsammans.
Sakta började tillvaron förändras. En liten firma som digitaliserade och bearbetade dokument åt advokatbyråer anställde Anna på distans. Lönen var inte i närheten av vad Erik brukade dra in, men den räckte till det nödvändigaste. Efter en tid fick hon dessutom egna uppdrag. Hon upptäckte att hon kunde strukturera akter, korrekturläsa avtal, bygga upp register och lösa administrativa problem långt mer professionellt än hennes tidigare man någonsin hade låtit henne tro.
Varje gång en betalning kom in på hennes eget konto fylldes hon av en stolthet hon knappt kunde beskriva. Det handlade inte om summan. Det handlade om vad pengarna betydde. Frihet. Självständighet. Beviset på att hon kunde stå på egna ben.
Medan Anna långsamt skapade sig ett nytt liv utvecklades situationen i Eriks lägenhet på ett helt annat sätt än han hade föreställt sig. Maria hade tänkt sig att livet tillsammans med honom skulle bestå av dyra restaurangbesök, lyxiga resor och shoppingrundor utan begränsningar. Nästan direkt efter att hon flyttat in började hon kräva en ny designsoffa. Sedan ville hon göra om hela matsalen, och kort därefter pratade hon oavbrutet om exklusiva semestrar i Halmstad.
— Lägenheten känns alldeles för gammaldags, klagade hon. Vi måste sätta vår egen prägel på den.
Erik betalade. Han betalade soffan, renoveringen, de nya lamporna och allt annat hon pekade på. Men den triumf han hade väntat sig infann sig aldrig. Istället började tystnaden efter sonen kännas tyngre för varje dag.