Lars rum stod kvar precis som han hade lämnat det. Ingenting hade flyttats, inget hade packats undan. Ibland, långt efter midnatt, gick Erik dit i mörkret, tryckte ned handtaget och blev stående i dörröppningen. Han såg på skrivbordet, på basketpokalerna som samlade ett tunt lager damm och på ett gammalt fotografi där de tre log mot kameran under en semester som då hade känts lycklig.
Flera gånger försökte han ringa sin son. Lars svarade nästan aldrig. Och de få gånger han ändå tog samtalet blev det kortare än en minut.
— Behöver du pengar?
— Nej.
— Ska jag skjutsa dig någonstans?
— Nej.
— Är det något du saknar?
— Nej.
Sedan var det tyst igen.
Erik visste inte längre hur han skulle nå fram. Hela hans bild av att vara far hade byggt på sådant som gick att betala för: ett bättre rum, dyra skor, en ny mobil, resor, presenter, bekvämlighet. När Lars nu vände ryggen åt just pengarna stod Erik kvar utan verktyg. Han hade inget annat språk att tala med.
Nästan två månader passerade. Trots flytten, trots de längre vägarna till skolan och trots arbetet i butiken missade Lars inte en enda viktig basketträning. Han kom trött, ibland med mörka ringar under ögonen, men han kom. Laget kämpade sig steg för steg vidare och tog sig till slut hela vägen till finalen i det regionala mästerskapet. Anna hade lovat att hon skulle sitta på läktaren.
Den eftermiddagen var sporthallen fylld till sista plats. Elever, lärare, föräldrar och syskon trängdes på bänkarna, och sorlet studsade mellan väggarna. Anna var där tidigt och lyckades få en plats där hon såg planen utan att behöva sträcka på halsen. När Lars sprang in i matchtröjan lät han blicken fara över läktaren innan han ens såg mot sina lagkamrater. Så fick han syn på henne.
Anna log och höjde båda tummarna.
Matchen blev jämn och hård från första minuten. Inget av lagen ville ge efter. När bara några sekunder återstod stod det fortfarande lika. Bollen hamnade hos Lars. Han fångade den, tog fart längs kanten, vek in en aning och sköt från distans.
Bollen slog mot plankan.
Ett ögonblick tycktes allt stanna upp.
Sedan föll den genom nätet.
Hallen brast ut i ett dån. Lagkamraterna kastade sig över honom, tränaren drog in honom i en omfamning och Anna flög upp från sin plats och skrek av glädje så högt att hon knappt kände igen sin egen röst.
Under några minuter kändes det som om allt det svåra från de senaste månaderna sköljdes bort. För en kort stund fanns bara segern, jublet och sonens ansikte som lyste av stolthet.
Sedan kom Erik in i hallen.
Han bar en skräddarsydd rock och hade Maria vid sin sida. Med självsäkra steg rörde han sig genom gången, som om publiken väntat på just honom. Han hade medvetet dröjt tills slutsignalen gått. Det var triumfens ögonblick han ville kliva in i, och han tänkte ta plats i det.
Tränaren såg ogillande på honom, men Erik brydde sig inte. Han gick rakt ut på planen.
— Där är min pojke! ropade han med teatralisk röst. Jag visste att du skulle vinna!
Leendet på Lars ansikte stelnade.
Erik lade armarna om honom utan att fråga, mitt framför alla människor, och drog sedan fram ett elegant etui. När han öppnade det glittrade en exklusiv klocka mot den mörka sammetsinsidan.
— Grattis, mästare.
Lars sträckte inte ut handen.
Erik fortsatte ändå, som om sonens tystnad bara var blyghet.
— Nu får det vara nog med den här föreställningen. Du har bott hos din mamma, du har fått se hur det är att vända på varje krona, och du har lärt dig din läxa. Kom hem nu.
Människorna runt omkring tystnade. Några vände sig om, andra stod kvar och stirrade. Maria stannade några steg bakom Erik och såg plötsligt osäker ut.
— Och jag har en ännu bättre överraskning, fortsatte Erik. Jag har redan tittat på bilar. Om du kommer tillbaka den här veckan får du själv välja vilken bil du vill ha när du fyller arton.
Lars drog ett djupt andetag.
— Jag vill inte ha någon bil.
Erik pressade fram ett leende.
— Det där kan vi prata om senare.
— Och jag vill inte ha klockan heller.
Nu blev det så tyst i hallen att man kunde höra ljudet från en boll som rullade bort mot väggen.
— Gör inte en scen inför alla, väste Erik lågt.
Lars såg på honom med en blick som var iskall.
— Det är du som gör en scen. Inte jag.
— Jag är din far!
— Då kan du börja uppföra dig som en.
Orden slog hårdare än ett skrik. Uppe på läktaren stelnade Anna till. Allt i henne ville rusa ned och ställa sig framför sin son, men hon förstod att detta var hans kamp. Den behövde han själv få avsluta.
Lars pekade mot etuiet i Eriks hand.
— Tror du på allvar fortfarande att sådant här går att laga med presenter?
— Jag försöker bara ge dig det bästa!
— Nej. Du försöker köpa tillbaka det du förlorat utan att ta ansvar för vad du har gjort.
Erik såg sig spänt omkring. Blickarna från människorna runt dem hade förändrats.
— Du vet inte vad du pratar om.
Lars tog upp sin mobil ur fickan.
— Jo, det gör jag. Mamma blev av med jobbet efter att du ringde din vän. Och du betalade vår hyresvärd femton tusen kronor under bordet för att han skulle kasta ut oss på tre dagar.
Maria ryckte till och vände sig mot Erik med vidöppna ögon.
— Vad har du gjort?
Erik bet ihop käkarna.
— Det där är vuxnas angelägenheter.
— Inte när du försöker få min mamma att hamna på gatan bara för att kunna pressa mig! svarade Lars.
Tystnaden i hallen blev nästan kvävande. Föräldrar och lärare såg på Erik med öppen avsky. Tränaren stod med armarna i kors och rörde sig inte ur fläcken. Erik sträckte ut handen, som om han tänkte lägga den på Lars axel, men sonen backade undan med avsmak.
— Rör mig inte.
— Lars …
— Mamma har aldrig förbjudit mig att älska dig. Inte en enda gång har hon talat illa om dig. Inte ens när vi förlorade lägenheten. Då sa hon att jag kunde flytta tillbaka till dig om jag ville ha det lättare. Vet du vem som krävde att jag skulle hata den andra? Det var du.
Lars pekade återigen på klockan.
— Den där kostar mer än vad mamma tjänar på flera månader. Men hon gick upp med mig varje morgon när jag hade tidig träning. Hon satt vaken på nätterna och väntade tills jag kom hem. Hon sålde sina egna smycken i hemlighet för att ha råd med mina resor. Du dök bara upp i dag för att jag vann.
Erik drog efter andan.
— Jag är din far. Jag har alltid velat ge dig ett bra liv …
— Ett bra liv är inte ett stort hus där man måste vara rädd för att bli behandlad som något som bara är i vägen.
Lars lyfte sin pokal högt.
— Det här kunde du inte köpa med dina pengar.
Sedan vände han sig mot läktaren.
— Mamma!
Anna gick nedför trappstegen. När hon kom fram slog Lars armarna om henne inför allas ögon och höll henne hårt, som om han aldrig tänkte släppa taget.
Erik blev stående några meter bort. I händerna höll han det lilla, dyrbara etuiet, som nu såg nästan löjligt ut. Fingrarna darrade. För första gången förstod han att han inte hade förlorat mot Annas påstådda fattigdom. Han hade förlorat mot den ärliga kärlek som han själv hade trampat på.
Utan att säga ett ord lämnade han hallen.
Maria skyndade efter honom. Ute på parkeringen hann hon ifatt honom och ställde sig i vägen.
— Betalade du verkligen någon för att göra din fru och ditt barn hemlösa?
— Jag ville bara få pojken att ta sitt förnuft till fånga!
— Det där är inte förnuft. Det är ren hämnd för att han inte valde dig.
— Lägg dig inte i det här!
Maria slet upp bildörren.