— Om jag ser din mamma i vårt sovrum klockan sex på morgonen en enda gång till, åker både hon och du ut härifrån! skrek Anna när hon insåg att den sista resten av hennes tålamod hade brunnit upp.
Erik hade precis kommit hem från nattskiftet på fabriken. Han var slutkörd, tung i kroppen och längtade bara efter tystnad, sömn och lite lugn. I stället möttes han av ett raseriutbrott som slog sönder den vardag han vant sig vid.
Allt hade börjat med att Maria återigen hade använt extranyckeln. Det var sjätte gången på en månad. Anna hade vaknat av den obehagliga känslan att någon annan befann sig i sovrummet. När hon slog upp ögonen såg hon svärmoderns mörka gestalt vid sängen, där hon stod och betraktade sin sovande son med noggrann blick.
— Är hon inte klok? viskade Anna för sig själv när Maria ljudlöst gled ut ur rummet.
Vid frukosten hade svärmodern förklarat att hon bara ville försäkra sig om att Erik sov ordentligt efter det tunga arbetspasset. Ett modershjärta, sa hon, får aldrig vila. Anna teg, men inom henne kokade ilskan som vatten under lock.
Nu, när Erik äntligen hade kommit hem, brast allt.
— Förstår du ens vad din mamma håller på med? Anna gick fram och tillbaka i köket och slog ut med händerna. — Hon kliver in i vårt sovrum som om lägenheten vore hennes! Hon står där och kontrollerar hur du sover! Jag är trettio år, Erik, men i mitt eget hem känner jag mig som ett barn på dagis med en fröken som vakar över mig!
Erik sjönk ner på en stol med en trött suck. Maskinernas dån satt fortfarande kvar i huvudet, och nu skar Annas röst rakt igenom det.
— Anna, snälla, skrik inte. Mamma är bara orolig. Hon menar inget illa.
De orden blev droppen. Anna vände sig mot honom, och Erik såg något i hennes ögon som han inte hade sett där förut. Inte bara vrede, utan en kall och fast beslutsamhet.
— Menar inget illa? Hör du själv vad du säger, Erik? Din mamma har gjort hela vår lägenhet till en öppen gård! Hon har nycklar överallt, hon kommer när hon vill och går in i vilket rum hon känner för! Och du fortsätter ändå att ursäkta hennes vansinne!
— Det är inte vansinne, försökte Erik invända. — Hon är ensam. Hon oroar sig bara…
— Ensam? Anna skrattade till, men skrattet var vasst och bittert. — Hon är inte ensam, Erik. Hon vill ha kontroll. Hon vill styra våra liv. Och det värsta är att hon lyckas, eftersom du låter henne göra det!
Erik kände sig som om han stod fastklämd mellan två hårda väggar. På ena sidan fanns hans hustru, som uppenbart led av hans mammas beteende. På den andra fanns hans mamma, som faktiskt levde ensam och för vilken han var den enda riktiga glädjen i livet.
— Anna, låt oss prata lugnt om det här. Jag går till mamma och förklarar…
— Förklarar? Anna stannade rakt framför honom. — Du har ”förklarat” hundra gånger redan. Vad har det lett till? Hon kommer bara oftare! Förr rasslade hon åtminstone med nycklarna i hallen, men nu smyger hon runt i lägenheten som ett spöke!
Anna gick bort till fönstret och såg ut över gården. Där, på bänken precis nedanför deras fönster, satt Maria. Hon hade en tidning uppslagen i knät, men då och då lyfte hon blicken och tittade upp mot deras rutor.
— Titta, Erik. Där sitter din mamma. På bänken. Och hon bevakar våra fönster. Som en väktare. Som… som en förföljare.
Erik gick fram till fönstret. Mycket riktigt satt hans mamma ute på gården. I vanliga fall hade han inte tyckt att det var märkligt; hon brukade gärna sitta ute och få frisk luft. Men efter Annas ord såg scenen plötsligt annorlunda ut.
— Hon sitter väl bara där, sa han lågt. Vad är det som är så konstigt med det?