Anna vred sig mot honom. Det fanns något nästan hjälplöst i rösten när hon svarade.
— Erik, förstår du verkligen inte? Eller låtsas du bara? Hon håller koll på oss. När vi är hemma, när vi går ut, när vi kommer tillbaka. Hon har bättre kontroll på våra tider än vad vi själva har. Och du frågar vad som är konstigt?
Erik kände irritationen stiga. Han var slut efter jobbet, han hade bara velat få en lugn kväll, och i stället började ännu ett gräl om hans mamma.
— Anna, nu räcker det. Ja, mamma går över gränsen ibland. Det medger jag. Men hon gör det inte av elakhet. Hon älskar mig bara och vill veta att vi har det bra.
— Älskar? Anna drog ihop ögonen. — Erik, det där är inte kärlek. Hon vill styra ditt liv. Det är något helt annat.
— Säg inte sådana dumheter.
— Dumheter? Okej. Svara då på en enda fråga. När fattade du senast ett beslut som rörde vår familj utan att först prata med din mamma?
Erik stannade upp. Frågan kom så plötsligt att han inte genast hittade något svar.
— Vad menar du?
— Soffan vi köpte, den diskuterade du med henne. Renoveringen av badrummet också. Till och med tapeterna i sovrummet valde vi efter att hon hade sagt vad hon tyckte. Och minns du det där med mitt jobb? När jag blev erbjuden en högre tjänst, men det skulle innebära att vi behövde flytta till en annan del av stan? Vem var det som genast sa att det var en dålig idé? Vem viskade i ditt öra att en fru ska arbeta nära hemmet?
Erik teg. Minnena dök upp ett efter ett, och när de lades bredvid varandra såg helheten inte alls särskilt smickrande ut.
— Anna, men det är väl normalt att be sina föräldrar om råd ibland…
— Råd? Erik, hon ger dig inte råd. Hon ger order. Och du gör precis som hon säger, som en lydig liten pojke.
Anna gick fram till bordet och tog upp telefonen.
— Vet du vad? Då testar vi. Ring henne nu. Säg att vi har bestämt oss för att byta lås till lägenheten. Ingen lång förklaring, bara tala om det som ett faktum.
— Varför skulle jag göra det?
— För att vi har rätt till det. Det här är vårt hem, Erik. Vi bestämmer själva vem som får ha nyckel hit och vem som inte får det.
Han tog telefonen, men fingrarna blev kvar över skärmen utan att slå numret.
— Anna, det är min mamma. Hon kommer att bli sårad.
— Och jag är redan sårad, sa Anna och satte sig tungt vid bordet. — Jag är sårad över att bo i ett hem där jag inte ens har rätt till ett privat rum. Där min svärmor kan gå in i sovrummet medan jag sover, och alla förväntar sig att jag ska tycka att det är normalt.
Hon lutade sig fram, mitt emot honom.
— Erik, jag ber dig inte att bryta med din mamma. Jag ber dig att sätta gränser. Jag ber dig att skydda vår familj. Vårt hem. Vårt äktenskap.
— Men hur ska jag förklara det för henne?
— Du behöver inte förklara allt. Säg bara: ”Mamma, vi har bytt lås. Om du vill komma förbi, ring först.” Det räcker.
Erik vred telefonen mellan händerna. Innerst inne visste han att Anna hade rätt. Ändå kändes tanken på att gå emot Maria nästan skrämmande. Hon kunde bli förolämpad på ett sätt som fick tystnaden att vara i veckor, och hennes tårar, anklagelser och sårade ton var något han alltid haft svårt att stå emot.
— Och om hon blir ledsen?
— Då får hon vara ledsen, sa Anna och reste sig. — Erik, du är en vuxen man. Du har en fru, ett eget hem, en egen familj. Du kan inte leva hela livet i rädsla för att göra mamma besviken.
Just då vreds nyckeln om i låset. Ytterdörren öppnades, och från hallen hördes de välbekanta stegen.
— Hallå, barn! Jag är tillbaka! Jag såg er inte i fönstret, så jag tänkte bara titta in och se att allt stod rätt till.