Anna såg bort mot Erik. Hennes blick sade allt: Ser du nu?
Maria klev in i köket som om hon fortfarande hade egen nyckel till varje hörn av deras liv. I handen bar hon en tung kasse, fylld med burkar, paket och hemlagad mat.
— Min käre Erik, jag kokade borsjtj åt dig hemma och tog med den hit. Anna verkar ju nästan ha glömt hur man lagar mat. Och så har jag gjort potatis med kött också. Du vet ju hur mycket du tycker om min potatis.
Anna kände hur hettan steg i kinderna. Varje gång svärmodern kom förbi följde samma mönster: omtanke, inlindad i små stick.
— Tack, Maria, men jag lagar faktiskt mat åt min man själv.
— Javisst, javisst, sade Maria och viftade bort orden. — Men en mors mat är ändå alltid nyttigare. Eller hur, Erik?
Erik satt som på nålar. Spänningen mellan de två kvinnorna gick nästan att ta på, och han visste inte vilket ord som inte skulle göra saken värre.
— Mamma, tack, men du hade verkligen inte behövt komma hit bara för det här…
— Prat! Det är inget besvär alls. Jag bor ju nära. Förresten, Anna, jag såg att en kakelplatta har lossnat i badrummet. Erik borde fixa det i helgen.
Annas fingrar knöts hårt. Maria hade alltså inte bara kommit med mat. Hon hade hunnit inspektera lägenheten också.
— När lade du märke till kaklet i badrummet, Maria?
— Åh… ja, i morse tittade jag in en stund. Jag ville se hur Erik sov. Han var så trött i går. Och då råkade jag gå förbi badrummet.
— På väg vart då?
Svärmodern tystnade, märkbart osäker.
— Ja… det spelar ingen roll. Det viktiga är att det måste lagas.
Anna reste sig. Det sista av hennes tålamod hade brunnit upp.
— Tycker du inte själv att det är märkligt, Maria, att gå in i någon annans hem på morgonen och sedan röra sig runt i rummen som om du bodde här?
— Någon annans? utbrast Maria sårat. — Det här är min sons lägenhet!
— Det är din sons och hans hustrus hem. Och vi har rätt till ett privatliv.
— Anna… började Erik, som om han ville hejda henne.
Men hon kunde inte längre svälja orden.
— Nej, Erik. Nu räcker det. Jag har varit tyst alldeles för länge. Maria, jag ber dig på allvar: lämna tillbaka nycklarna till vår lägenhet.
Tystnaden som följde blev nästan fysisk. Maria bleknade först, sedan blossade hennes ansikte upp.
— Vad sa du? Kräver du att jag ska lämna ifrån mig nycklarna till min egen sons hem?
— Jag ber bara om att våra gränser respekteras. Om du vill komma hit, ring innan. Det är normalt i vilken familj som helst.
— Kanske hos andra, men inte hos oss! Maria vände sig häftigt mot sin son. — Erik! Tänker du verkligen låta den här… den här svärdottern kasta ut din egen mor ur ditt hem?
Alla blickar landade på Erik. Han satt med huvudet sänkt och teg. Det var som om hela hans liv hade tryckts ihop till just detta ögonblick. På ena sidan fanns modern som uppfostrat honom ensam efter skilsmässan. På den andra fanns kvinnan han älskade, hans hustru, som faktiskt inte krävde något orimligt.
— Mamma… sade han till slut lågt. — Kanske har Anna rätt. Kanske behöver vi faktiskt lite mer… eget utrymme.
Maria stirrade på honom som om han just hade förrått henne.
— Du… du väljer henne?
— Jag väljer ingen sida, mamma. Jag säger bara att ett gift par måste få leva självständigt.
Maria sjönk ner på en stol. Tårarna började rinna längs kinderna.
— Så ni behöver mig inte längre. Så jag är en främling för er nu.
Anna kände ett styng av medlidande. Hon hade aldrig velat få den äldre kvinnan att gråta. Men att backa nu skulle betyda att allt började om från början igen.
— Maria, du är ingen främling. Du är Eriks mamma. Men varje människa behöver sin plats, sina gränser och sitt eget hem.
— Vilka gränser? snyftade Maria, och rösten brast.