Den tjugofjärde december hittade jag en plastlåda med aladåb i kylskåpet. Först antog jag att Erik hade köpt den i någon butik, men sedan fick jag syn på en liten lapp ovanpå, fastsatt med en gummisnodd: ”Till nyårsbordet. Mamma.”
— Vad ska det här vara bra för? frågade jag.
Erik stod ute i hallen och skakade snö ur ena kängan.
— Till nyår.
— Men vi skulle ju laga maten själva.
Till slut fick han av sig jackan, hängde upp den och sa, lika vardagligt som om han bara påminde mig om en klipptid:
— Vi åker till mamma den trettioförsta.
Jag blev faktiskt nästan lättad. Hans mamma bodde nära, hon lagade god mat, och efter två veckor av decemberstress lät tanken på att slippa stå vid spisen halva dagen ganska lockande.
— Perfekt. Då måste vi bara fråga vad vi ska ta med till barnen. Lars äter inte silltårta.
Erik vände sig mot garderoben.
— Barnen ska inte följa med.
Då slutade jag packa upp matkassarna.
Erik och jag har känt varandra i snart sju år och varit gifta i fem. Min son Lars är sexton, min dotter Maria tolv. Deras pappa bor på annat håll, betalar underhåll och träffar dem regelbundet. Han har gift om sig, vi har vårt hem, och under åren har vi fått någon sorts ordning på alltihop. Inte perfekt, men fungerande.
Erik har aldrig varit pappa åt barnen, och han har heller aldrig försökt ta den platsen. Just det uppskattade jag. Han kunde köra Maria till träningen om jag inte hann, hjälpa Lars när datorn krånglade, men också säga: ”Det där får du ta med din pappa, jag lägger mig inte i.” Alla visste var gränserna gick.
Det senaste året hade hans ”ta det med din pappa” däremot börjat höras allt oftare.
I höstas behövde Lars nya vinterkängor. Erik frågade vad de kostade och sa:
— Killen har ju en far. Varför är det du igen?
Jag ringde min före detta man, och han köpte kängorna utan diskussion. Därmed var saken ur världen.
Sedan började Erik irritera sig på att Lars duschade sent, så att badrummet fortfarande var fuktigt på morgonen. Där höll jag mer med min man: lägenheten är inte stor, och Erik går upp halv sju. Jag bad därför Lars att duscha tidigare på kvällen.
Det fanns också Marias filt i soffan, hennes skolböcker på köksbordet och Lars träningsväska innanför dörren. Vanligt familjestök, inget märkvärdigt. Jag gnäller själv över sådant varenda dag.
Så när Erik sa att barnen inte skulle med till hans mamma tänkte jag först att det handlade om platsbrist.
— Får vi inte plats hos henne?
— Det blir mamma, moster Helena, Anders och Kristina. Och vi två. Redan sex personer.
— Åtta, om barnen följer med.
— Precis.
Han sa det utan ilska, och därför lät samtalet först nästan rimligt.
— Och var ska de fira nyår då?
— Hos sin pappa.
Jag tog fram mobilen.
— Har du pratat med Johan?
— Varför skulle jag prata med honom?
Jag fick förklara att Johan faktiskt var barnens far och att även han kunde ha egna planer.
Erik ryckte missnöjt på axlarna.
— Anna, ring honom själv då.
Så jag ringde.
Johan svarade från bilen. Något pep i bakgrunden, sedan stängde han av högtalaren och frågade igen:
— Vad menar du, nyår hos mig?
— Precis det. Är ni hemma då?
— Vi åker till Evas föräldrar den trettionde. Har du glömt det? Vi bestämde ju redan i oktober att barnen skulle vara hos dig på nyår, och att jag hämtar dem efter den tredje.
Jag hade inte glömt.
Den som hade glömt, eller snarare aldrig brytt sig om att ta reda på något, var Erik.
— Jag förstår, sa jag. Vi hörs senare.
När jag lade på stod Lars i köksöppningen.
Jag hade inte hört honom komma.
— Jag skulle bara göra te.
Han tog en mugg och slog på vattenkokaren.
Det var Erik som först bröt tystnaden.
— Okej då. Då kan de väl vara hemma en stund. Lars är stor nog, han kan hålla koll på Maria.
Lars vred långsamt på huvudet.
— Vadå vara hemma?
Jag ville knuffa ut Erik ur köket innan han hann svara, men det var för sent.
— Som det låter. Vi åker bara till farmor en stund.
— Jaha.
Min son stängde av vattenkokaren, trots att vattnet ännu inte kokat, och gick in till sig.
Jag sa:
— Strålande.
— Men vad är problemet? De är tolv och sexton, inte två och sex.
— Du föreslår alltså att jag ska lämna barnen ensamma på nyårsafton.
— I några timmar.
— Till vilken tid?
— Herregud, Anna, jag har inte gjort något schema än.
Det var då vi grälade på riktigt för första gången. Inte högljutt, inga skrik. Erik upprepade att en enda kväll inte skulle förändra någonting, och jag frågade varför han över huvud taget ansåg att han ensam fick bestämma över den kvällen.
Nästa morgon gick han till jobbet före mig. Hans kaffekopp stod kvar på köksbordet med en brun skvätt i botten, och jag kom på mig själv med en enfaldig tanke: i kväll pratar vi lugnt om det här och kommer säkert fram till något.
Vid lunchtid ringde hans mamma, Margareta, och började prata om kycklingsalladen.