— Tänker du göra den? Om du gör den, gör inte så mycket. Kristina tar också med sig något.
Vi gick igenom vad som behövde handlas, och efter en stund sa hon:
— Det är i alla fall skönt att ni bara kommer två den här gången. Det blir redan fullt hus här.
Jag bad henne upprepa sig.
— Två? Menar du mig och Erik?
— Ja, precis.
— Och barnen då?
Det blev alldeles tyst i andra änden.
— Har inte Erik sagt något till dig?
— Sagt vad?
— Han nämnde redan i söndags att Lars och Maria skulle vara hos sin pappa. Därför sa jag till Anders att det gick bra att bjuda med Kristina och hennes syster.
Det var tisdag.
Alltså hade Erik redan på söndagen berättat för sin mamma att mina barn skulle fira hos sin pappa. Med mig tog han upp saken först två dagar senare.
Margareta måste ha hört på min röst att hon trampat fel, för hon skyndade sig att lägga till:
— Anna, ni får reda ut det där själva. Jag bad bara om att det inte skulle bli ett helt sällskap den här gången. Det är tungt för mig att laga mat till tio personer.
Just den delen förstod jag faktiskt.
— Självklart. Det är ju ert hem.
— Men kasta dig inte över Erik nu. Han ville bara att det skulle bli smidigt för alla.
Efter samtalet blev jag sittande i bilen utanför jobbet i säkert fem minuter. Telefonen låg på passagerarsätet, och på skärmen syntes ett meddelande från Maria: ”Mamma, kan du köpa lim?”
Ett helt vanligt litet meddelande.
På kvällen köpte jag inget lim. Jag glömde det.
Däremot hann Erik knappt innanför dörren innan jag sa:
— Hade du redan i söndags talat om för din mamma att barnen skulle vara hos Johan?
Han förstod genast varifrån jag fått veta det.
— Ringde mamma?
— Svara på frågan.
— Ja, jag sa det. Och?
— I söndags?
— Kanske. Jag för inte protokoll över dagarna.
— Till mig sa du det i går.
Erik ställde matkassen på hallbyrån.
— För att jag först ville höra med mamma hur många vi skulle bli.
— Nej. Du bestämde inte hur många som skulle komma. Du bestämde vilka som inte passade in.
Han drog ihop ansiktet.
— Börja inte med det där nu.
— Med vadå?
— Det där om att barnen skulle vara oönskade. Det har jag aldrig sagt.
Och det hade han ju faktiskt inte. De orden hade jag lagt i hans mun.
Sedan drog han sin version. Hans mamma var trött. Förra nyåret hade hon städat och plockat i två dagar efter gästerna. Anders och hans fru kom sällan. Tant Helena var ensam. Lars och Maria var inte små längre. De hade en pappa. Och under fem år tillsammans hade Erik och jag aldrig firat nyår bara med hans släkt.
Tog man varje mening för sig lät det nästan rimligt.
Det enda problemet var att för att alla andra skulle få det bekvämt, behövde mina barn på något sätt försvinna ur bilden.
Dagen därpå stoppade Lars mig i köket medan Erik stod i duschen.
— Mamma.
— Ja?
— Jag och Maria kan stanna hemma.
Jag fortsatte skära bröd, trots att middagen redan stod framdukad.
— Nej.
— Det är lugnt. Vi kan sätta på en film. Jag beställer pizza åt henne.
— Jag sa nej.
— Men ni bråkar ju bara på grund av oss.
Då brast det för mig.
— Lars, sluta låtsas att du är vuxen och kan lösa allting! Det sista jag behöver är att du tar ansvar för din syster bara för att Erik vill sitta i lugn och ro en kväll!
Min son tog ett steg bort från bordet.
I samma sekund förstod jag att jag hade gått för långt.
Maria stod ute i hallen. Hon hade förmodligen kommit för att säga att maten var klar.
— Är vi i vägen för honom? frågade hon.
Jag hann inte svara. Erik kom ut från badrummet.
— Vem är i vägen för vem?
— Ingen, sa Lars och försvann in på sitt rum.
Under middagen sa barnen nästan ingenting. Erik försökte två gånger fråga Lars om skolan, men fick bara enstaviga svar tillbaka.
Efteråt knackade jag på hos honom.
— Jag skulle inte ha skrikit åt dig.
Han satt vid datorn.
— Det är okej.
— Nej, det är det inte.
— Mamma, jag kan faktiskt stanna hemma. Jag är sexton. Jag vill bara inte att ni ska hålla på så här för att vi…
— Nu räcker det.
Jag stängde dörren och gick tillbaka till köket.
Erik höll på att ställa in maten i kylskåpet.
— Kom ni överens? frågade han.
Det var just den meningen som fick något i mig att gå sönder.
— Om vad?
— Om att de stannar hemma.
— Nej. Vi kom överens om att min son inte ska behöva lösa våra problem åt oss.
Erik slog igen kylskåpsdörren hårt.
— Vilka problem? Det är du som skapar dem. Jag bad om en enda kväll. En! Inte en vecka, inte en månad.
— Du bad mig aldrig.
— Vad gjorde jag då?
— Du bestämde. Först med din mamma, och sedan presenterade du det för mig som ett faktum.
— För att jag visste att du skulle börja så här.
— Så här hur?
Han gjorde en trött gest mot barnens rum.
— Så fort jag säger något om barnen tar du det som om jag håller på att kasta ut dem. Jag är inte skyldig att vilja tillbringa varenda ledig minut med dem.
— Har jag någonsin krävt det av dig?
— Men nyår firar vi utan dina barn.
Han sa det och tystnade.
Kanske hörde han själv hur det lät. Men orden var redan sagda, och han tog dem inte tillbaka.