Inte jag heller.
— Då får du fira utan mig också, sa jag.
— Utmärkt.
— Strålande.
Där tog den meningsfulla delen av samtalet slut. Efter det ägnade vi säkert tio minuter åt att dra upp allt möjligt: min vana att alltid ta barnens parti, hans mamma, pengar, Lars vinterskor, förra sommaren och till och med den där eländiga duschen klockan elva på kvällen.
Jag sa också saker jag inte borde ha sagt. Bland annat att han de senaste månaderna hade rört sig i lägenheten som en man som bara stod ut med någon annans barn tills de blev vuxna. Erik svarade att det ibland var precis så det kändes.
Den meningen gick inte förbi mig.
När alla hade lagt sig den kvällen öppnade jag en sida med hus att hyra.
Det första stället som såg någorlunda passande ut kostade 5 800 kronor för tre nätter. Jag stängde annonsen direkt.
Det andra var billigare, men ägaren skrev att de bara tog emot sällskap på minst fem personer.
Det tredje låg nästan tio mil bort.
Jag satt kvar till halv ett utan att boka någonting.
På morgonen såg Erik annonserna som fortfarande låg öppna i min telefon.
— Menar du allvar?
— Ja.
— Anna, vi har bråkat. Varför göra en hel föreställning av det här med ett hus?
— För att jag inte vill sitta här den trettioförsta och förklara för barnen varför du har gått någon annanstans för att fira utan dem.
— Men följ med mig då.
Jag skrattade till, fast det inte fanns något roligt i det.
— Och barnen?
— Nu börjar vi om igen.
Där dog samtalet.
Senare samma dag fick jag svar från en kvinna bakom en av annonserna. De som skulle ha hyrt hennes hus hade dragit sig ur. Huset låg fyrtiotvå kilometer från stan, var litet, hade två sovrum och ett kombinerat kök och vardagsrum. Från den trettionde december till den andra januari: 3 600 kronor plus deposition.
För mig var det mycket pengar. Jag hade lagt undan till en ny tvättmaskin, eftersom den gamla redan i två månader hade låtit som om den skulle slå sig igenom badrumsgolvet varje gång den centrifugerade.
I kanske tio minuter satt jag bara och stirrade på meddelandet.
Sedan betalade jag förskottet.
Inte för att hämnas på Erik. Jag behövde bara ett alternativ där ingen av mina barn skulle sitta hemma på nyårsafton och låtsas att allt var i sin ordning för de vuxnas skull.
På kvällen sa jag:
— Jag har hyrt ett hus. Vi åker den trettionde.
Maria frågade genast:
— Finns det snö där?
Lars såg noggrannare på mig.
— Och Erik?
— Han stannar hemma.
Min son nickade kort.
— Okej. Jag fattar.
Erik fick veta om bokningen senare. Jag lät med flit bli att säga det inför barnen.
— Tretusen sexhundra? upprepade han.
— För tre nätter.
— Har du blivit galen?
— Kanske.
— Tvättmaskinen håller på att falla isär.
— Jag vet.
Där hade jag inget att säga emot. Pengarna var faktiskt familjens, åtminstone på det sättet att alla använde tvättmaskinen, även om sparandet låg på mitt separata konto.
— Så på grund av en enda kväll har du kastat bort tretusen sexhundra kronor?
— Det handlar inte om en kväll.
— Nej, förstås. Nu kommer det väl en föreläsning om respekt, gränser och allt det där.
— Nej.
Jag gick för att packa.
Ända fram till den trettionde verkade Erik fortfarande tro att resan inte skulle bli av.
På morgonen fick han syn på två ryggsäckar i hallen, min weekendväska och en påse med mat.
— Ska ni åka nu?
— Vi får checka in vid elva.
— Jag trodde att du skulle lugna ner dig.
Lars kom ut ur sitt rum med jackan på. Efter honom släpade Maria en kasse med sällskapsspel.
Erik sänkte rösten.
— Anna, kan vi åtminstone slippa cirkusen nu? Avboka. Du förlorar förskottet, men vi behöver inte göra det här inför barnen.
Lars stannade.
— Erik, vi hör allt.
Min man vände sig mot honom.
— Jag vet.
— Varför viskar du då?
Jag gick emellan.
— Lars, bär ner sakerna till bilen.
Han tog väskan, men då sa Erik plötsligt:
— Jag pratar med dig.
— Och jag åker, svarade jag. — Vi kan prata senare.
— Du gör det här med flit för att jag ska framstå som den skyldige.
Jag höll redan på att dra på mig stövlarna.
— Du kan åka till din mamma. Det var ju det du ville.
— Jag ville åka med min fru.
— Och jag ville fira nyår med mina barn.
Maria stod vid dörren och lät blicken gå mellan honom och mig.
Det vände sig i magen på mig av att vi ännu en gång stod och redde ut allt inför henne.
Jag drog igen dragkedjan på jackan.
— Nu räcker det. Vi åker.
Huset var sämre än på bilderna och bättre än jag hade vågat hoppas. I hallen luktade det ved, en av plattorna på spisen fungerade inte, och dörren till det lilla sovrummet gick bara att stänga om man lyfte den i handtaget.
Maria valde just det rummet på grund av dörren.
Lars tog soffan i vardagsrummet, trots att jag erbjöd honom det andra sovrummet.
— Mamma, det spelar ingen roll. Det är rosa gardiner där inne.
— Du är sexton.
— Exakt.
På kvällen den trettionde gick vi till den närmaste butiken, eftersom jag hade glömt några saker.