smör och salt. När vi stod vid kassan kom Maria plötsligt på limmet hon hade bett mig köpa redan flera dagar tidigare.
— Mamma, du köpte det aldrig.
Vi började skratta alla tre, och av någon anledning var det just det som fick något inom mig att släppa.
På nyårsafton ringde Johan barnen via videosamtal. Efteråt ringde han mig, utan dem.
— Hur hamnade ni ute på landet egentligen?
— Det är en lång historia.
— Med Erik?
— Ja.
Han ställde inga fler frågor.
Vid åttatiden på kvällen fick jag ett meddelande från Erik: ”Gott nytt år i förskott.”
Jag skrev samma sak tillbaka.
När klockan slog tolv öppnade Lars en flaska alkoholfritt bubbel för barn, korken flög upp i taket, Maria skrek rakt ut och jag fick sedan ägna flera minuter åt att leta efter den under bordet.
Den första januari hörde Erik inte av sig.
Dagen därpå, strax efter tolv, rullade hans bil in på gårdsplanen.
Jag såg den genom fönstret och märkte att min första impuls var att kontrollera om kopparna var bortplockade från bordet. Det var nästan komiskt: min man kom för att reda ut vad som egentligen höll på att hända med vår familj, och jag stod där och stirrade på smulor.
Han hade med sig en påse mandariner och Marias laddare, den hon hade glömt hemma.
— Här, sa han och räckte den till henne.
— Tack.
Lars hälsade kort och gick sedan ut.
Erik tog av sig jackan.
— Kan vi prata en stund?
Vi blev kvar i köket.
Han började inte med barnen.
— Mamma har fått för sig att vi ska skiljas.
— Varför då?
— För att jag kom ensam. Sedan frågade Anders. Efter det frågade moster Helena. Det blev en riktigt munter kväll.
— Och vad svarade du?
— Att vi hade grälat.
— Om vad?
— Anna…
— Jag undrar bara.
Han drog handen över bordsskivan.
— Jag sa att vi inte hade kommit överens om barnen.
— Bra.
— Vad är bra med det?
— Ingenting. Förutom att det var sant.
Erik lutade sig irriterat bakåt mot stolen.
— Förstår du över huvud taget att jag aldrig menade att köra bort någon? Jag ville bara fira ett enda nyår hos mamma utan hela den där cirkusen. Det var allt.
— Det förstår jag.
Han hade uppenbarligen väntat sig ett annat svar.
— Och?
— Och du hade kunnat säga det till mig innan du berättade för din mamma var mina barn skulle vara.
— Om jag hade sagt det till dig först hade det blivit precis likadant.
— Kanske.
— Ja, där ser du.
— Skillnaden är bara att det då hade varit ett samtal. Inte ett beslut som redan var fattat.
Erik satt tyst en stund och såg ut genom fönstret.
— Okej. Där gjorde jag fel.
Det var ingen ursäkt. Snarare ett konstaterande av att han hade hanterat saken illa.
Jag frågade:
— Och att Lars och Maria skulle stanna hemma själva, det tycker du fortfarande var helt i sin ordning?
— Jag ser fortfarande ingen katastrof i det. Han är sexton.
— Inte jag heller. Men det var inte så jag hade tänkt fira nyår.
— Så nu ska var och en bara göra som den vill?
— Nej. Men var och en kan åtminstone få veta vad som planeras innan någon annan bestämmer åt en.
Han gav ifrån sig ett kort skratt.
— Du är bra på att vrida allt.
— Erik, Lars erbjöd sig att stanna hemma med Maria för att han trodde att det var hans fel att vi bråkade.
Min man lyfte blicken.
Det hade han inte vetat.
— När då?
— Dagen efter samtalet med din mamma.
— Och?
— Inget ”och”. Jag skällde ut honom. Med Maria bredvid. Sedan frågade hon om de var i vägen för dig.
Erik lät fingertopparna följa bordskanten.
— Jag har aldrig sagt att de är i vägen.
— Hon är tolv. Hon sitter inte och för protokoll. Hon hör vad vuxna säger.
Från rummet intill hördes Marias röst. Hon skickade tydligen ett röstmeddelande till någon och skrattade mitt i det. Erik vred huvudet åt det hållet.
— Jag ville inte att de skulle uppfatta det så.
— Jag tror dig.
Den här gången invände han inte.
Vi åkte hem samma kväll. Erik körde först, vi följde efter. Vid porten hjälpte Lars mig att lasta ur sakerna och försvann sedan direkt upp med sin ryggsäck.
Några dagar senare frågade Erik när Johan skulle hämta barnen under jullovet.
Jag sa datumet.
— Okej, sa han. Då kanske vi kan åka till mamma på lördag?
— Du och jag?
— Ja.
— Det kan vi.
Och så gjorde vi det.
Margareta nämnde inte nyår med ett enda ord. Hon bjöd på paj, klagade över hur dyrt allting hade blivit och berättade att Anders ännu en gång hade hamnat i diskussion med moster Helena. När vi skulle gå tryckte hon en matlåda med köttbullar i händerna på mig, till barnen.
På våren gav tvättmaskinen slutligen upp helt. Den nya köpte vi tillsammans. Erik förde över halva summan till mig utan att jag behövde säga något.
Och i början av december, en kväll när vi satt hemma, tog han fram telefonen och frågade:
— Hur gör vi med nyår i år? Men kan vi bestämma här hemma först och meddela alla andra sedan?
Lars satt vid bordet och låtsades vara upptagen med mobilen. Maria förklarade genast att hon inte tänkte åka någonstans om det inte fanns ordentligt internet.
Jag slog upp kalendern.
— Vi börjar med att ta reda på vad alla faktiskt vill.
Erik nickade.
Det var där vi började.