— Om lägenheten nu har hamnat hos dig, då är det hela vår familjs turdag! Så håll tyst och lär dig leva efter våra villkor! — fräste hon och spottade orden rakt i ansiktet på mig.
Anna satt vid köksbordet och sorterade handlingarna hon hade fått med sig från notariekontoret. Bostaden hon hade ärvt efter morbror Erik var en tvåa i ett bra område. Själv hade hon aldrig ens föreställt sig att något sådant skulle tillfalla henne; de senaste åren hade kontakten med morbrodern varit mer än sporadisk.
— Anna, är du fortfarande vaken? — Johan kom in i köket, sträckte på sig och såg ut som om han just slitit sig från tv:n.
— Jag går bara igenom pappren, svarade hon utan att lyfta blicken.
Han böjde sig fram och kikade över hennes axel ner på dokumenten. Anna märkte genast hur hans ansiktsuttryck förändrades. I ögonen tändes ett blankt, hungrigt skimmer, nästan rovdjurslikt.
— Men det här är ju rena lyckträffen! utbrast Johan. — Då har vi alltså två lägenheter nu!
Det där ”vi” fick något inom Anna att stelna. Lägenheten hade hon ärvt ensam, den tillhörde henne och ingen annan. Ändå sa hon ingenting. Hon var för trött efter arbetsdagen för att starta en diskussion.
Nästa kväll hann Anna knappt kliva innanför dörren förrän det ringde på. Utanför stod svärmodern Maria i egen hög person, med en tårta i ena handen och en flaska mousserande vin i den andra.
— Anna, lilla vän! — Maria slog armarna om sin svärdotter med en värme som kändes både plötslig och märklig. — Johan berättade om arvet. Vilken glädje för hela familjen!
Anna drog ihop sig inombords av den sockersöta tonen. Under sex års äktenskap hade Maria sällan använt hennes namn alls; oftast hade hon bara tilltalat henne kort och kyligt.
— Kom in, Maria, sa Anna och steg åt sidan.
De satte sig med te, men Maria behövde inte många minuter innan hon styrde samtalet dit hon egentligen ville.
— Jag har funderat lite, började hon. — Eva och lille Karl har det så trångt i sin etta. Pojken växer, snart börjar han skolan, och stackaren har inte ens ett eget rum. Skulle du inte kunna låta dem flytta in i den där lägenheten?
Anna ställde försiktigt ner koppen på fatet.
— Maria, jag har ännu inte bestämt vad jag ska göra med bostaden. Det kan hända att jag hyr ut den.
Svärmoderns ansikte mörknade genast.
— Hyra ut till främlingar när den egna familjen behöver hjälp? Anna, vi är ju familj!
Just då kom Johan hem. Han uppfattade omedelbart vad samtalet handlade om och slog sig ner bredvid sin mor.
— Mamma har rätt, Anna. Varför ska okända människor bo där när Eva kan göra det? Och någon extra inkomst är väl inte så avgörande för oss. Du tjänar ju bra ändå.
Anna kände hur spänningen växte inom henne. Hennes man, som varit arbetslös i ett halvår efter ännu en uppsägning, satt alltså där och predikade om att de minsann inte behövde några pengar.