— Vi tar det här senare, sade Anna och försökte sätta punkt innan samtalet spårade ur. Jag behöver tid att tänka igenom allt ordentligt.
Men Maria hade inga planer på att släppa saken. Under veckorna som följde förvandlades frågan till en ren belägring. Svärmodern ringde flera gånger om dagen, Eva dök upp ”av en slump” och beklagade sig över hur trångt hon och sonen hade det, och till sist drog de till och med in femårige Karl i övertalningsförsöken. Med stora, sorgsna ögon frågade pojken sin faster Anna varför han inte kunde få ett eget rum, som andra barn.
Johan valde att ställa sig på sin mors sida utan att säga det rakt ut. Han pressade inte Anna öppet, men han suckade tungt, skakade på huvudet och lät henne förstå, gång på gång, att hon enligt honom uppförde sig själviskt.
Efter en månad började Annas tålamod ta slut. Ännu en gång samlades de för en familjemiddag. Maria hade med sig Johans älsklingspaj, och Eva kom dit med Karl i släptåg.
— Anna, nu har vi väntat i en hel månad på att du ska bestämma dig, började Maria så fort alla hade satt sig vid bordet. Eva måste kunna planera sin flytt. Kanske behöver lägenheten dessutom fräschas upp lite. Det här kan inte dras ut hur länge som helst.
— Jag har sagt att jag ska tänka på saken, svarade Anna trött.
— Men vad finns det ens att fundera över? fräste Eva. Du har två lägenheter, och jag bor med ett barn i en liten etta. Förstår du över huvud taget hur det är?
Anna betraktade sin svägerska. Eva hade inte arbetat på tre år, utan levde på underhåll från sin före detta man och på hjälp från sin mamma.
— Eva, ingen tvingar dig att bo trångt. Du kan söka jobb och hyra något större.
— Jaha, så du menar att jag ska slita ihjäl mig medan du låter en hel lägenhet stå oanvänd? höjde Eva rösten.
— Den står inte bara oanvänd. Den är mitt arv, sade Anna med fast ton.
— Ett arv du råkade få av ren tur! kastade Eva tillbaka.
Maria lade handen på dotterns axel för att lugna henne och vände sig sedan mot Anna.
— Anna, du måste faktiskt tänka på din mans familj nu. Det här är något som kan bli en välsignelse för oss alla, förstår du? En familj ska hålla ihop.
Anna såg på Johan. Han stirrade ner i sin tallrik och gjorde ingen min av att försvara henne.
— Johan, vad säger du? frågade hon rakt ut.
Han lyfte blicken, och i hans ögon såg hon irritation.
— Mamma har rätt, Anna. Familjen kommer först. Jag förstår inte varför du ska vara så envis.
Något inom Anna brast. Mannen hon hade gift sig med av kärlek, mannen hon delat sex år av sitt liv med, tyckte inte ens att det var värt att stå på hennes sida. Till slut rätade hon på ryggen och mötte deras blickar.