— Jag bestämmer själv vad som ska hända med lägenheten, sade Anna långsamt och reste sig från bordet. — Det finns inget mer att diskutera.
— Sätt dig ner! röt Johan plötsligt och for upp från stolen. — Nu räcker det med att du går omkring här och låtsas vara drottning över allas liv!
Anna stelnade till. Hans röst slog emot henne som något främmande. Under alla år tillsammans hade Johan aldrig skrikit åt henne på det sättet.
— Om lägenheten har hamnat hos dig betyder det att vår familj har haft tur, fattar du det? fortsatte han och klev så nära att hon kunde känna hans andedräkt. — Så var tyst och börja rätta dig efter hur vi gör saker här!
Tystnaden som föll över rummet blev nästan kvävande. Till och med lille Karl tryckte sig skrämt intill sin mamma. Anna såg på sin man och kände hur bilden av honom gled isär. Det var som om hon stod framför en främling, inte den människa hon hade levt med i sex år.
Maria var den första som hämtade sig.
— Du hör ju själv, Anna, min son säger precis som det är. Familjen väger tyngre än dina nycker. Lägenheten ska gå till den som behöver den mest. Och sluta med det där hysteriska uppträdandet.
Anna lät blicken vandra från svärmodern till Johan och därefter till Eva. Svägerskan satt där med ett belåtet leende, som om segern redan var hennes och hon bara väntade på att få ta emot priset.
Något iskallt drog ihop sig i Annas bröst. Men tillsammans med kylan kom också en märklig klarhet. Gav hon efter nu, skulle hon inte bara förlora lägenheten. Hon skulle förlora sig själv.
— Lägenheten är min, sade hon tydligt och såg Johan rakt i ögonen. — Jag ärvde den efter min morbror. Det är jag som avgör vad jag gör med den. Om någon inte kan acceptera det, så vet ni var dörren finns.
— Vad sa du? Tänker du kasta ut oss? skrek Eva gällt.
— Jag talar om var gränsen går, svarade Anna med en lugn hon själv knappt förstod. — I mitt hem respekterar man mina beslut.
— Ditt hem? upprepade Johan hånfullt. — Glöm inte att jag är din man.
— En man som nyss sa åt mig att hålla käften och leva efter andras regler, svarade Anna. — Vet du vad, Johan? Det är inte bara lägenheten jag behöver tänka över. Jag behöver fundera över vårt äktenskap också.
Maria slog händerna i bordet och reste sig.
— Hur vågar du! Hotar du min son? Du borde stå på knä och tacka för att en sådan man ens gifte sig med dig!
— En man som har varit utan arbete i ett halvår och lever på min lön? Annas röst blev vassare, och nu höll hon inte längre tillbaka. — En man som tar hit sin släkt för att de ska bestämma vad jag får göra med min egen egendom?
Johan drog ett djupt andetag, grep sin mor om armen och nickade mot Eva.
— Mamma, Eva, vi går. Vi har ingenting här att göra. Låt henne sitta ensam med sina lägenheter om det är det hon vill.
När dörren hade slagit igen efter Johan och hans familj sjönk Anna långsamt ner på stolen igen. Händerna darrade svagt av anspänning.