Inombords fanns däremot bara en märklig tomhet.
Efter ungefär en timme började mobilen ringa. Det var Johan. Anna lät den ligga. Strax därefter började meddelandena droppa in, ett efter ett. Först från honom, där han krävde att hon skulle ta sitt förnuft till fånga. Sedan från Maria, vars ord snabbt gled över i hot, anklagelser och rena förolämpningar.
Till slut stängde Anna av telefonen helt och gick in i sovrummet. På nattduksbordet stod deras bröllopsfoto. De såg så unga ut där, så lyckliga, som om hela framtiden låg öppen framför dem. Hon tog ramen i handen, betraktade bilden en stund och vände den sedan med framsidan ner mot bordet.
Dagarna som följde kändes overkliga, nästan avstängda. Johan kom inte hem, utan bodde hos sin mamma. Maria ringde till Annas arbetsplats och beklagade sig inför bekanta över att svärdottern hade kastat ut hennes son. Eva skrev rasande inlägg och meddelanden på sociala medier.
Men mitt i allt detta märkte Anna något nytt inom sig. En fasthet. Arvet efter Erik hade blivit som ett lackmustest. Det hade avslöjat vilka Johans släktingar egentligen var. Och det hade också visat henne vem Johan var när det verkligen gällde.
En vecka senare stod han plötsligt utanför dörren. Skjortan var skrynklig, kinderna orakade och ögonen rödsprängda.
— Anna, vi måste prata, sade han lågt från tröskeln.
Hon släppte in honom utan att säga något. Johan gick direkt ut i köket och satte sig på sin vanliga plats, som om ingenting hade förändrats.
— Jag gick för långt, började han. — Men du var inte heller direkt lätt att ha att göra med. Du kunde faktiskt ha varit lite mer tillmötesgående.
— På vilket sätt, Johan? frågade Anna stilla. — Genom att lämna över lägenheten till din syster?
— Inte lämna över. Bara låta henne bo där. Vi är ju familj. Familj hjälper varandra.
Anna skakade långsamt på huvudet.
— Familj handlar inte bara om att ta emot. Det handlar också om att ge. Vad har din familj gett mig under alla de här åren, förutom krav, förväntningar och dåligt samvete?
Johan svarade inte först. Sedan sade han plötsligt, hårt:
— Om du inte tänker hjälpa mina närmaste, då kanske vi faktiskt borde skilja oss.
Anna såg länge på honom.
— Kanske det, Johan. Kanske är det precis så.
Senare samma kväll, när han återvänt till sin mamma igen, satt Anna vid fönstret med en kopp te mellan händerna. Ute tändes stadens ljus ett efter ett. Någonstans där borta, i en annan del av staden, låg lägenheten efter Erik. Den hade inte bara blivit ett arv. Den hade blivit ett prov.
Anna tänkte på vad som väntade nu. På en skilsmässa. På ensamheten. På alla nya vägar som kanske kunde öppna sig. Hon var inte rädd. Tvärtom kände hon, för första gången på mycket länge, att hennes liv faktiskt tillhörde henne själv.
Mobilen ringde igen. Maria. Anna avvisade samtalet och blockerade därefter numret. Sedan öppnade hon sin laptop och började leta efter information om hur man hyr ut en lägenhet. Livet fortsatte, och Anna bestämde sig för att hon från och med nu skulle leva det på sina egna villkor.