Det där tillgjorda lugnet gjorde mig ännu mer rasande än hans vredesutbrott kvällen innan. Mamma, Anna, satt hopsjunken vid köksbordet och smuttade på sitt te utan att säga ett ord. Ögonlocken var svullna efter alla tårar. Det skar i mig, som om jag själv hade svikit henne.
”Mamma, oroa dig inte”, viskade jag och lade handen mjukt på hennes axel. ”Vi ska hitta en lösning. På något sätt.”
Men vilken lösning? Var skulle jag få kraften ifrån? Jag var ju bara en före detta redovisningsekonom som sedan länge gått hemma, van vid att hålla låg profil, jämka, tiga och flytta på mig för andras skull. Hela mitt liv hade jag lärt mig att vara bekväm för andra. Ändå gick det inte att backa nu. För mycket stod på spel.
En stund senare gav sig Erik av till jobbet. När ytterdörren slog igen bakom honom small det så hårt att jag ryckte till. Kvar i köket lade sig en tung, nästan kvävande tystnad. Lukten av gårdagens soppa hängde fortfarande kvar i luften, den som ingen hade orkat äta upp. Hemmet som alltid hade varit min trygga plats kändes plötsligt som ett slagfält.
Då ringde telefonen. Det var Maria, min närmaste vän.
”Hur är det med er?” frågade hon. Rösten lät pigg, men under ytan hörde jag oron. ”Jag hörde Erik skrika i går. Du vet hur tunna väggarna är här.”
Jag berättade allt. Om Erik, om hans mamma, om hans beslut att köra ut mina föräldrar. Jag berättade också att jag inte tänkte låta det ske.
”Okej, lyssna noga nu, Kristina”, sade Maria, och plötsligt var hennes ton helt allvarlig. ”Du får inte låta känslorna styra. Gå inte rakt på honom. Det är precis vad han vill. Han räknar med att du ska skrika, gråta och försöka bevisa att du har rätt. Gör inte det. Låtsas i stället att du går med på allt. Låt honom tro att han har vunnit. Men bakom kulisserna gör du det du måste. Du har ett trumfkort, eller hur? Du lade väl inte alla dina pengar på den här lägenheten helt utan anledning? Någonstans måste du ha en styrka som han inte känner till.”
Hennes ord fastnade i mig. Låtsas. Jag hade aldrig varit bra på att ljuga, inte ens om småsaker. Men just då kändes det som den enda vägen som fanns kvar. Om jag inte kunde vinna genom att stånga mig blodig, fick jag använda list.
Jag lovade Maria att tänka på det hon sagt och avslutade samtalet. Det kändes som om något lättade en aning i bröstet. Jag hade åtminstone en riktning nu. Inte mycket, men mer än innan.
Långsamt gick jag in till mamma. Hon satt vid fönstret och stirrade ut över de grå gårdarna mellan husen.
”Mamma”, sade jag och satte mig bredvid henne, ”vi kommer på något. Det lovar jag. Jag lämnar dig inte.”
Hon vände ansiktet mot mig. I hennes blick fanns inte bara tårar, utan ren rädsla. Rädsla för det okända. För ensamheten. För att bli övergiven när man inte längre orkar kämpa själv. Det var just den rädslan som hade fått mig att säga emot Erik kvällen innan. Jag visste att jag aldrig skulle kunna leva lugnt med vetskapen om att mina föräldrar stod utan hem.
På kvällen kom Erik hem från arbetet. Redan i hallen märktes det att han var beredd på en ny rond.
”Nå?” sade han och ställde sig med armarna i kors över bröstet. ”Har du tänkt igenom saken? Vad har du bestämt dig för?”
Jag såg på honom och log.
”Självklart, Erik”, svarade jag mjukt. ”Jag har funderat. Och jag har insett att du har rätt. Som vanligt.”
Han höjde förvånat på ögonbrynen. Jag såg hur en liten glimt av triumf tändes i hans ögon. Han trodde att jag hade gett upp.
”Jag säger ja”, fortsatte jag. ”Din mamma kan flytta in hos oss. Det enda jag vill är att hon ska få ett eget utrymme, så att alla trivs. I morgon ringer jag en byggfirma och ber dem räkna på vad det skulle kosta att sätta upp en vägg. Vi delar av vårt sovrum i två delar. Du och din mamma kan bo i den ena, och jag bor med mina föräldrar i den andra. Det blir förstås lite trångt, men då behöver ingen känna sig bortvald.”
Eriks ögon blev runda. Han stirrade på mig som om orden inte gick att förstå. Inte ett ljud fick han fram. I hans ansikte blandades chock med fullständig förvirring.
Kapitel 3. Kristinas hemliga plan
Erik hade tappat fattningen. Han hade nog förberett sig på gräl, tårar, anklagelser och hysteri. Men den här kyliga, lugna logiken hade han inte väntat sig.
”Du… menar du allvar?” frågade han till slut, med en röst som lät märkligt kvävd. ”Dela vårt sovrum? Var ska vi då bo?”
”Det sa jag ju”, svarade jag utan att blinka. ”Tillsammans med mina föräldrar. Jag, mamma och pappa.”