”Vi får plats”, fortsatte jag lika sakligt. ”Det viktigaste för dig är väl ändå att din mamma finns nära dig, eller hur? Och hon får ju ett eget rum. Ser du, då har vi tre rum: ett för dig och din mamma, ett för mig och mina föräldrar, och så vardagsrummet som gemensamt utrymme.”
Jag sa det med en ton som om det vore den mest självklara lösningen i världen att dela sovrum med sina föräldrar. Inombords rös jag bara av tanken. Men jag visste något ännu viktigare: för Erik skulle det vara fullständigt outhärdligt. Han hade alltid varit beroende av utrymme, bekvämlighet och sin lilla privata zon. Och nu tryckte jag rakt på hans ömmaste punkt.
”Du driver med mig!” morrade han. ”Jag tänker inte bo i samma rum som mamma.”
”Varför inte?” Jag log så oskyldigt jag kunde. ”Det var ju du som sa att familjen ska hålla ihop. Dessutom är det bara tillfälligt. Jag sa ju att vi ska renovera. När allt är klart, då…”
Jag avslutade inte meningen. Det fick Erik själv fundera vidare på.
Direkt efter middagen tog jag mobilen och ringde ett nummer.
”Hej, Lars! Det är Kristina, från lägenhet tretton”, sa jag. ”Skulle du kunna hjälpa mig med en sak? Jag behöver räkna ut vad en ombyggnad av lägenheten kan kosta. Jag minns att du har jobbat som arbetsledare.”
Lars, vår yngre granne på samma våningsplan, var en riktig räddare i nöden. Han var alltid villig att hjälpa till, och det bästa av allt var att han kunde hålla tyst. Jag förstod genast att honom kunde jag lita på.
Vi bestämde en tid. Han kom förbi när Erik inte var hemma. Jag visade honom runt, pekade på rummen och förklarade min idé: riva en vägg, sätta upp en ny, byta ut möblerna och skapa en helt annan planlösning.
”Har du blivit galen?” utbrast Lars. ”Varför i hela friden vill du göra det här?”
Då berättade jag allt. Om Erik. Om hans mamma. Och om min hemliga plan: att iscensätta en sådan ”renovering” att Erik själv skulle börja må illa av den. Att han på egen hand skulle backa från sitt geniala förslag.
Lars blev tyst en stund.
”Vet du”, sa han eftertänksamt, ”jag tror inte det bara handlar om det här. Du pratar om lägenheten som om den betyder mer än bara lån, väggar och kvadratmeter.”
Jag svarade inte. Han var alldeles för skarpsynt. Lars fotograferade rummen, lovade att ta fram en kostnadsberäkning och klappade mig vänskapligt på axeln innan han gick.
”Håll ut, Kristina. Jag står på din sida.”
Nästa dag fortsatte jag min lilla föreställning. När Erik kom hem mötte jag honom med ett strålande leende, som om vi aldrig hade bråkat.
”Jag har pratat med hantverkarna!” meddelade jag glatt. ”De kan komma redan i morgon. Vi måste tömma vårt rum. Vad börjar vi med? Soffan? Eller byrån?”
Erik blev stående som fastfrusen i golvet. Det självsäkra flinet han hade burit på började sakta glida av hans ansikte. Han stirrade på mig, oförmögen att begripa vid vilken punkt hans plan hade gått snett.
Kapitel 4. Avslöjandet
I Eriks ögon syntes ren förvirring. Han hade äntligen insett att hans upplägg hade fått en rejäl spricka.
”Tänker du verkligen sätta igång med renovering?” frågade han, och rösten darrade mellan irritation och osäkerhet.
”Självklart, Erik! Det var ju du som ville att din mamma skulle ha det bra här.” Jag lät nästan entusiastisk. ”Jag har redan hittat ett gäng som kan börja i princip omedelbart.”
Han försökte pressa mig, men den här gången vek jag inte en millimeter.
”Erik, det här är vårt hem. Om det ska fungera måste det vara bekvämt för alla, inte bara för din mamma. Vill du att hon ska flytta in, då gäller mina villkor. Annars får hon bo kvar hos sig själv, och då slipper vi alla bråk.”
Men Erik gav sig inte. Han kunde vara envis som en åsna när han väl hade bestämt sig. Dagen därpå kom hans mamma, Eva, för att stötta sin son. Hon började omedelbart beklaga sig över sitt liv och över hur eländigt hon hade det.
”Allt i min lägenhet är gammalt, och det drar överallt!” jämrade hon sig. ”Min son, jag orkar inte längre. Jag vill bo här, hos dig!”
Hon talade som om mina föräldrar bara var ett hinder som skulle röjas ur vägen. Själv satt jag tyst och lyssnade, medan jag kämpade för att hålla ilskan under kontroll.
Till slut kom ögonblicket jag hade väntat på.
Erik och hans mamma ställde till med ett fullständigt uppträde. De höjde rösterna, anklagade mina föräldrar för att vara i vägen och krävde att de skulle försvinna. Eva rätade på ryggen och såg på mig med den där överlägsna minen jag redan lärt mig hata.