När jag såg hur Anna drog bort min egen duk från matsalsbordet och samtidigt förklarade för min syster att ”allt det där färgglada skräpet ser ut som ett barnkalas”, trodde jag först att jag hade hört fel.
Jag stod i mitt eget hem, på min pappas sextiofemårsdag, och min svärmor uppförde sig som om det var jag som var gästen.
– Anna, vad håller du på med? frågade jag.
Hon vände inte ens blicken mot mig.
– Jag gör bordet presentabelt. Någon måste ju.
I händerna höll hon en benvit damastduk som hon hade släpat med sig i en stor påse, trots att jag kvällen innan uttryckligen hade skrivit till alla att de inte behövde ta med någonting.
– Bordet är redan dukat, sa jag.
– Det här? Hon svepte med handen över alltihop. – Maria, det är en sextiofemårig mans födelsedag. Inte något trendigt litet bistrohäng.
Min lillasyster Eva stod i dörröppningen till köket med två fat små pajer i händerna, och jag såg på henne att hon helst av allt ville vända om och försvinna tillbaka.
Men jag tänkte inte backa.
Jag gick fram till bordet, tog damastduken ur Annas händer, vek ihop den och lade tillbaka den i hennes påse.
– Det får stå som det stod.
Först då såg Anna faktiskt på mig.
Det var inte ilska som syntes i hennes ansikte.
Det var sårad värdighet.
Som om det var jag som hade gått över en gräns.
Ändå hade hon bara varit där i tjugo minuter.
Och under de tjugo minuterna hade hon redan flyttat runt glasen, burit bort blommorna från bordet, skjutit undan pappas favorittallrik med kallskuret och slagit fast att tårtan inte skulle skäras upp klockan sju, utan före middagen, eftersom ”annars hinner alla äta sig mätta”.
Min man Erik stod vid altandörren och låtsades kontrollera grillkolen.
Det var nästan det värsta av allt.
Inte det Anna gjorde.
Utan att Erik mycket väl såg vad hans mamma höll på med, men ändå inte sa någonting.
Och jag hade planerat den här kvällen i tre veckor.
Pappa, Lars, var ingen som tyckte om stora firanden. Efter att mamma dog hade han tyckt ännu sämre om dem. Inför sin sextiofemårsdag hade han bara bett om en sak: att familjen skulle vara samlad, att jag skulle baka ostfyllda småkakor, och att vi, om vädret tillät, skulle äta ute i trädgården.
Det var allt.
Ingen restaurang.
Inget band.
Ingen buffé med tjugo olika rätter.
Vi skulle bli fjorton personer sammanlagt.
Eva och jag hade pyntat trädgården sedan morgonen. Min son Karl hade hängt upp lyktor i körsbärsträdet. Erik hade köpt ett nytt grillgaller. Och pappas gamle vän, farbror Anders, hade lovat att som överraskning ta med det där gamla fotoalbumet som de hade börjat fylla redan under gymnasieåren.
Hela kvällen skulle handla om pappa.
Anna däremot kom dit som om någon hade anlitat henne som projektledare för evenemanget.
– Var ska schnitzlarna stå? frågade hon.
– Det blir inga schnitzlar, svarade jag.
Anna stannade upp.
– Ursäkta?
– Jag sa ju att vi skulle grilla.
– Och om någon inte vill ha grillat kött?
– Då finns det grillade grönsaker, sallader, fyllda champinjoner, ost, småkakor och bröd.
Mycket långsamt lade Anna ner gaffeln hon hade i handen.
– På en svensk mans födelsedag serveras alltså inget panerat kött?
– Inte i dag.
– Intressant.
Det där enda ordet bar på minst tre olika meningar samtidigt.
Intressant att min son har en sådan fru.
Intressant att ni firar familjehögtider på det här sättet.
Intressant att du tror att du har något att säga till om.
Jag svarade inte.
Under årens lopp hade jag lärt mig att varje förklaring till Anna bara öppnade ännu en dörr.
Om jag hade sagt att pappa inte tyckte om schnitzel, skulle hon genast ha frågat sedan när.
Om jag hade sagt att det var han själv som bett om grillat, skulle hon ha svarat att äldre människor säger så mycket, men att man ändå måste tänka själv.
Så i stället satte jag tillbaka blomvasen mitt på bordet.
Anna sträckte genast ut handen.
– Den där kommer att vara i vägen.
Jag drog vasen mot mig igen.
– Den står kvar.
– Maria…
– Den står kvar.
Då tog Erik till orda.
– Mamma, låt det vara nu.
Anna vände sig mot honom.
– Jag försöker bara hjälpa till.
– Jag vet, sa Erik med en röst som gjorde mig ännu mer irriterad.
För det betydde inte: sluta.
Det betydde: gör ingen scen.
Anna suckade djupt och gick sedan mot köket.
Fem minuter senare kom Eva fram till mig.
– Maria.
– Vad är det?
– Hon rotar i kylskåpet.
Jag slöt ögonen.
– Vad letar hon efter?
– Ingen aning. Men hon har tagit ut tårtan.
Tårtan var pappas favorit: en enkel dobostårta som jag hade beställt från ett gammalt konditori på Södermalm. Den hade inte varit billig, och jag hade särskilt bett dem göra en liten kamera i marsipan ovanpå.